Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Tranströmer återfunnen

Categories: Kulturellt
Wednesday, Apr 13, 2011

Ett litet bidrag till tranströmeriaden, i samband med hans 80-årsdag. I höstas skrev jag en post rubricerad “Det nervösaste jag någonsin varit” om den gången jag läste Tranströmer inför Tranströmer, plus ett par hundra pers till… Laura frågade vilka dikter det var jag läste, men jag kom inte ihåg någon annan än “Sorgegondolen” eftersom nån elak bov hade stulit min MånPocketTranströmer, som jag använde mig av.

Så var det inte alls. Igår rensade jag i bokhyllorna, och den visade sig ha ramlat in bakom Ekelöf och Lindegren (there’s a joke in there, somewhere…), och alla de gula post-it-lapparna satt kvar. Det visade sig att jag läste “Svenska hus ensligt belägna”, “Allegro” (“Jag spelar Haydn efter en svart dag / och känner en enkel värme i händerna”), “Till vänner bakom en gräns”, “Längre in”, del II av “Östersjöar”, samt “Från mars -79”, som i sin helhet lyder:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

När jag läste om den igår insåg jag plötsligt att här står klart och tydligt skälet till att jag inte kan skriva dikt, och varför jag är född prosaist, död prosaist. Jag skulle aldrig kunna skriva något så hermetiskt (om det nu är det jag menar…). En bra dikt (som denna) är ju något sig-själv-nog, ett slutet system, och just därför ofta cirkelformat (som här). Det finns inget att lägga till en bra dikt. Det är väl därför dikten som konstform, till skillnad från prosan, inte verkar ha några contingencies (rusar till Esselte: “tänkbar/oförutsedd möjlighet; tillfällighet; slump; extra omkostnader”).

Eller låt mig uttrycka det så här: jag tror (i min oändliga fåfänga) att jag mycket väl skulle kunna slås av den ursprungliga tanke som slår Tranströmer, och skulle kanske t.o.m. kunna stamma fram ett liknande bildrum (den snötäckta ön, alltså, och spåren) för att klä tanken i ord. Men jag skulle aldrig i livet kunna avsluta tanken med den självklara elegansen, med den självklara poetiska logiken i sista raden. Hade jag väl nått den punkt där jag upptäckt rådjursspåren så skulle jag omedelbart börjat söka efter en narrativ utväg, eller snarare en fortsättning på tanken, ett vidarespel, för att kunna se vad det är för berättelse spåren leder fram till.

Och om nån fattar vad jag pratar om… ja, då är du antingen full eller galen.

10 Responses to “Tranströmer återfunnen”

  1. Vår stiliga kulturregering har också hittat Tranströmer, äntligen, och inte var det bakom bokhyllan. Han har fått någon sällan skådad Honoratiores Conciliatores variant som verkar nästan nyuppfunnen. Samma gäng som vid frågan: Vad har du på nattduksbordet? i god populistisk ordning svarade “väckarklockan” – varvid man borde klucka igenkännande som en analfabet – har nu gjort en kompensatorisk U-turn.

    Men, som sagt, nu har de snart kramat färdigt TT, och då får man väl se… om de har något annat bakom bokhyllan än rader av väckarklockor. Man kunde faktiskt göra en surrealistisk bild på det.
    Här hänger i alla fall väckarklockan som en halvfärdig pajdeg över hyllan. Pure Dali! Cheers!

  2. Spiknykter och väl ännu inte helgalen, tycker jag mig ändå förstå din text. Underbar dikt du visar av TT.

  3. Jag tror också att jag fattar. Är på jobbet, är alltså inte full.
    Tranströmer hade en uppläsning på Varbergs teater någon gång i början på åttiotalet. Jag lyckades hamna bredvid min idol vid fikabordet och hade ett helvete med att komma på de rätta frågorna. Men vad jag sa och vad T. svarade minns jag inte. Är alltså det mesta förgäves?

  4. Tur att jag har såpass nyktra läsare. (Eller otur, kanske…!)

  5. Och idag fyllde Tranströmer åttio, det visste du kanske?
    Här en annan rad:

    Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna.

  6. Och det fartyget borde väl då vara Ekelöfs “väldiga ångare” som passerar “långt ute, under horisonten”

    “…Och vi vet inte om den / förrän en svallvåg når till oss på stranden…” osv osv

  7. Visste inte att Ekelöf hade en så däringa ångare också (fast jag läste honom som mestast i min ungdom.

  8. Kommer ur “En värld är varje människa”

  9. Tack för tips och inspiration att läsa mer Tranströmer och Ekelöf!
    Har suttit här och googlat och läst. Tycker om bilden med den väldiga ångaren i “En värld är varje människa”. Kände inte till den dikten tidigare.
    Och Tranströmers om “…ett systerfartyg till vårt liv …”. Oj, vad jag blir berörd! Ibland verkar dikter liksom falla väldigt mycket på plats inom en – vad det nu beror på. Tillfället, sinnesstämningen – nåt inslag av igenkännande kanske, vet inte.
    Ska leta fram min gamla pocket med Tranströmer-dikter.

  10. Roligt att inspirera, GRW…! “En värld är varje människa” vill många se som en slags Ekelöfs “hymn till socialismen”, den dikt där han tydligast “tar ställning”. Men det kan å andra sidan ha mer att göra med att vissa läsare alltid är ute efter ett ställningstagande, snarare än att Ekelöf erbjuder ett.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004