Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Ack Amerika…

Categories: Kommunism, Kulturellt
Thursday, Nov 24, 2011

Hitchens gör det väl lite för lätt, och lite för hemmablint, för sig själv när han klagar på att den amerikanska högern inte är mer kritisk mot amerikansk exceptionalism. Från ett europeiskt perspektiv verkar saken bra mycket enklare, och bra mycket mer sensationell än så. Titta bara på uppställningen republikanska kandidater på fotot i Hitchens artikel: Romney, Cain, Perry… Sheeesh…

Det enkla och sensationella ligger i det skräckinjagande faktum att USA sakta men obönhörligen håller på att tona ut i både storpolitisk och kulturell irrelevans. Ett magnetiskt centrum, en världsmetropol, håller på att förvandlas till geggigt bysamhälle i periferin, med vansinnigt blötstirrande evangeliepastorer och pizzabagare som tycker det är fel att talibanerna styr Libyen, och alla har dom en odds-on chans att bli president.

Och här klagar vi över hur tråkig Angela Merkel är…

9 Responses to “Ack Amerika…”

  1. Mer tråkiga politiker till folket. Så fort politiker blir “roliga” blir det Berlusconi, Boris Johnson eller Ian och Bert av alltihop.

  2. Absolut. “Ropen skalla, tristess åt alla!”

  3. Eller med lite roligare rytm: Ropen skalla, tråknad åt alla!

  4. Ja, det var bättre, Bodil…! Jag kontaktar Tahrir Square omedelbart!

  5. Eller: “Ropen skalla, ennui åt alla!”

  6. Ropen skalla, noja åt alla! (bättre rytm, duvet)

  7. Ha ha! Nu börjar det bli aningen Slavoj Zizek över det här… Du är en sann leninist, Bodil, det ser jag nu… 😉

  8. Rappt replikert, min kålsupare; där ställde jag allt målet lit’ på glent.

  9. De gör cool tv och ibland lysande filmer (oftare förr än nuförtiden), de har till och med mer spännande politiska talare än de flesta europeiska länder – i vilket nordeuropeiskt land kan man räkna med att höra tal som Obamas eller för den delen McCains under en valkampanj? Jämfört med Göran Persson, Jan Björklund eller Maud Olofsson befinner sig Obama verkligen på en annan planet. Men måste man betala för den typen av vitalitet med en primitivt reaktionär och ibland skandaltung politisk diskurs?

    Det är hur enkelt som helst att få syn på den amerikanska exceptionalismen och de konstiga dubbla måttstockar den ger upphov till. Jag frågade en gång några jänkare ifall de skulle accepterat en kinesisk film som tog ett grepp liknande Air Force One, där Harrison Ford symboliskt räddar världen som ensam revolverman och president: “Die Hard i presidentplanet”. – en sådan story, men alltså med amerikaner i skurk/terroristrollen och med lika självsäkert fet propaganda. Deras svar blev svävande – inte så konstigt. Filmen förkroppsligar ju helt enkelt den retorik som kom att prägla Bushepoken även om den gjordes några år tidigare.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004