Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

End of the road

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Apr 17, 2013

ironlady9.55 GMT Jag tänkte skriva ner några spridda tankar under dagens gång. Den första är att jag konstigt nog känner mig en aning vemodig. Det är en ganska jämngrå dag, lite småkylig, en antydan om regn, som när april lika gärna kan vara oktober… Teven står på inne i sovrummet, jag hör David Dimblebys röst tala enbart i ceremoniella påståenden; det är en röst man knappast kan kalla annat än “statsbärande”.

Vemodig, inte för Margaret Thatchers skull, utan mer för hennes Dasein, hennes there-ness. För att hon så kom att dominera de år jag levt här, och att det inte nödvändigtvis behövde blivit så. (En cyniker skrev häromdagen att om det argentiska stridsflyget varit skickligare och sänkt HMS Invincible skulle vi aldrig hört talas om thatcherismen…) Det vore så klart fel att kalla Thatcheråren en parentes, men trots allt det hon åstadkom (gott eller ont, det kan man diskutera) så känns de ändå förfärligt öde, ett politiskt kalhygge. A waste.

Min andra tanke är att när man tittar på upplägget i tidningen… sheeesh, ja, man begriper verkligen varför drottningen under veckan lät förstå att hon kände sig “olustig” inför det iögonenfallande stora militära inslaget i begravningen – i sitt omfång liknande Churchills begravning 1965 – för en politisk figur som var så till den milda grad divisive.

Formellt blir det alltså inte en statsbegravning: en sådan måste beslutas av ett enigt parlament och bekostas med skattemedel. Det är i stället en “ceremoniell” begravning, en tradition som uppfanns för Diana, och som sedan också förärades drottningsmodern. Men det är, som det heter, a distinction without a difference. Allt som fattas är i princip de bakvända stövlarna i stigbyglarna.

10:12 GMT I blommorna på kistan sitter ett kort från barnen, Carol och Mark: “Our beloved mother – always in our hearts” vilket Dimbleby läste fel som “…always in our minds”, en avsevärt nojigare version…

10:45 GMT Av en ren händelse råkar det sig så att precis i det ögonblick katafalken lavetten (sorry) passerar Chancery Lane, där ryggvändarprotesten håller till, anländer drottningen till St Pauls, vilket man naturligtvis måste visa i stället… Ha, listigt! Man hör några enstaka burop längs vägen, men applåderna överväger ändå.

11:40 GMT “The end is where we start from” ur Eliots Little Gidding fick avsluta biskopen av Londons homilia. Det ska till en kyrkans man att göra Eliots dikt trösterik och uppbyggelig…

12:22 GMT Eftersom jag inte är inbjuden till någon av mottagningarna så ska jag sätta punkt här. Jag har inget mer att rapportera i detta ämne. Och så måste jag till banken och en del andra ärenden. Life goes on.

4 Responses to “End of the road”

  1. Jag som bara upplevde Thatcherårens England via Svensk TV tycker nog att jämngrått, lite småkylig, med en antydan om regn summerar allt rätt bra, eventuellt lite nyanser av brunt också. Å andra sidan misstänker jag att jag blandar samman en hel del av mina minnen av hennes styre med Yes, Minister.

  2. Och det förutspås solsken ungefär när begravningen är över…

  3. Edinburgh hedrar Thatcher:

    https://witness.guardian.co.uk/assignment/516e3c1de4b049aa25e5e87b/278535

  4. Jag läste faktiskt också idag att St Pauls inte ens var fullsatt igår. Nästan exakt lika många sörjande kom dagen innan för att hedra cricketjournalisten Christopher Martin-Jenkins…

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004