Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

AB v Fakta: “seconds out, round two…!”

Categories: Svenska medier
Tuesday, Nov 20, 2012

Har just läst Karin Olssons välbehövliga punktering av den aftonbladiga organtriumfalismen. Jag kände t.ex. inte till att AB friserade bort de antisemitiska antydningarna i den “auktoriserade” engelska översättningen av Boströms artikel, något som Jonathan Leman uppmärksammade på sin blog i augusti 2009.

Det är ju inte första gången Aftonbladet Kultur visat prov på avsevärd fördomsfrihet vad gäller fakta och källor och utplaceringen av citattecken. Det hela är “lurifaktiskt” så det förslår (ett ord jag myntade i samband med en annan AB-skribent man ofta måste läsa med skyddshandskar, Andreas Malm).

11 Responses to “AB v Fakta: “seconds out, round two…!””

  1. Boströms ursprungliga artikel hade sina problematiska sidor, visst, men ärligt talat är Expressen svenska mästare på den slags faktoida eller rent nonsensmässiga non-sequitur-kopplingar som Karin Olsson beskyller honom för att köra med. De använder liknande grepp, ibland åtta dagar i veckan både på kultursidan, ledarsidan och på nyhetsplats.och har så gjort de senaste tio-femton åren, minst. Anekdoter får tjäna som belägg för rena frihandsteckningar och halmdockor, värderande signalord ersätter argument, historier som sakligt inte hör samman häktas ihop med ungefär “titta, X använde just det här ordet och det har Y också gjort och vi vet ju vad Y menade, så då är X…”.

    Åsa Linderborg har i stort sett rätt i att svenska tidningar, med Expressen och DN i spetsen, först ylade om att Aftonbladet inte skulle haft några verkliga belägg för sin historia om organstölder *på Västbanken* och att den historien i sig var antisemitisk – och sedan, när det dök upp klara belägg, höll tyst som i graven. Nu försöker Karin Olsson framställa det som något som hade diskuterats flera gånger om i utlandet och inget att bry sig om, och menar på att Expressen inte alls försökte tiga ihjäl frågan.. Det är inte det minsta trovärdigt. I USA brukar sådant här kallas “moving the goalposts”, först anklagar man någon för att ljuga eller överdriva ett problem, sedan säger man indignerat att de är alltför halsstarriga eller har onda avsikter, trots att man “egentligen” skulle vilja förstå dem.

  2. Att det finns kålsupare här i världen, och att kvällspressen är allmänt perfid, hittar du nog inte många som motsäger dig om. Bodströmfallet tycker jag dock är ganska outstanding, trots allt, med alla de storpolitiska och historiska och rasistiska återklanger det hade. Den i sak ovidkommande New Jersey-historien; strykningen av deras religionstillhörighet; strykningen av “innan de dödats” är mer än “problematiskt”, enligt min mening, i en artikel som Linderborg själv erkänner var slarvig (hon skulle velat sett en “brygga” (?) mellan inledningen och den fortsatta brödtexten, men det ville hon bara ha sett efter att stormen bröt lös). Att sedan gnälla sig över att den övriga pressen håller tyst om denna triumf-med-modifikationer.. well, boo-hoo-hoo…! Grow up…

  3. Gunnar: Point taken, men då får man alltså acceptera att dagspressen inte längre har utrymme för att lyfta några andra frågor än dem som passar den mediala och politiska mainstreamkonjunkturen just här och nu, och att debatt, nyheter och opinionsbildning måste sitta planterade i knät på mediala gudfäder och – i hög grad – känslomässigt uppiskade drev? Samtidgt som “konspirationsteori” uppenbarligen är det värsta skällsord någon kan få slängt på sig – även när det rätt och slätt betyder att man har gjort en analys som inte bekräftas av alla tunga inblandade namn? Att minst en av aktörerna än så länge är i position att dementera.

    För mig låter det som Berlusconis Italien, men det kan förstås gälla för stora delar av den svenska mediafabriken idag också.

  4. Mycket skit skrivs i kvällspressen och Donald Boströms artikel är vår tids absoluta lågvattenmärke. Men den som tror att det var bättre förr bör komma ur den villfarelsen genom att läsa kvällstidningar från förr. Då rådde inga hämningar i att göra en höna av en fjäder. Särskilt kriminalreportagen skrevs medvetet i en halvt fiktiv stil.
    Men en konspirationsteori är bland annat när man tror sig ana samband där inga samband finns, eller i varje fall inte kan påvisas. Boströms artikel är ett praktexempel på detta. En stenkastande palestinier skjuts ihjäl. En rättsläkarstation plundrar lik på organ och en “rabbin” grips nära tjugo år senare för organhandel. Detta hänger inte ihop om man inte fantiserar om en bakomliggande konspiration som här anas.
    Man behöver inte ha djupa insikter i organtransplantation för att inse att även om man tänker sig dessa israeler som så hämningslöst cyniska som Boström framställer dem, hade organen från en man som skjutits ihjäl utomhus helt enkelt varit oanvändbara på grund av tiden det tog att föra liket till obduktionsbordet.
    För djupare insikt i Donald Boströms sätt att tänka rekommenderas läsningen av polisförhöret med honom i samband med Assange-målet.

  5. Tack för det, Dan!

    Jag hör inte till dom som tror att det var bättre förr, det är jag alldeles för gammal för.

    Däremot hör jag till dom som tror att konspirationsteoretiska samband kan “påvisas” på två sätt, deduktivt och induktivt, dvs. prima facie och indicium. I ingetdera av fallen höll Bodström strecket.

    Vad du säger om tidsaspekten av organöverföring… Det låter vettigt, men kan inte uttala mig.

  6. Dan: med det sätt som ordet konspirationsteori ofta används idag – jag söger inte ens definition, ty det är lösare och mera glidande än så – skulle även Watergate under lång tid kunnat avfärdas som en skurril serie konspirationsteorier. Den där Deep Throat vägrar ju att träda fram och det han antas säga är till stor del bara en grotesk serie beskyllningar som inte kan bevisas 100% polisiärt – än så länge. Karln kan vara hittepå eller en lögnare, hade man kunnat säga – att hans påståenden efter hand delvis kunde bekräftas hade inte spelat någon roll i ett läge där pressen inte kunnat ligga på frågor om ansvar, korruption och möjliga analyser utan bara bräkt “Han sa si, men dom sa så här” – som svenska tidningar ofta gör idag.

    Likadant med granskningen av var Sverigedemokraterna kommer ifrån och vad som finns bakom fasaderna i det partiet. Det är klart att partiet dementerar alla slags påståenden om att de skulle ha rötter i 90-talets xenofobi och nynazism, eller att de skulle överdriva – och redan idag föredrar media att ta upp det med kraft mest bara när de har någon amatörvideo eller några interna mejl att hänga upp det på. Om man antar att SD hade haft mer muskler i media, eller starkare och mer respekterade beskyddare, gudfäder i tidningsbranschen, så hade de efterhand blivit mer och mer skyddade mot den kritiska bevakning de ändå exponeras för idag, det är den enda slutsats jag kan dra. Jämför med Danmark där Dansk Folkeparti blev uppfattade som ett normalt parti och deras idéer fick stort genomslag – därför att de hade uppbackning av en del större tidningar och lokala tänkare och dessutom blev en stöttepelare för regeringen.

    Expressen och andra tidningar har sprungit ifrån debatten, både när Boström publicerade sin första artikel och senare när tesen om att Israel använder unga, fängslade palestinier som källa för organ faktiskt bekräftades av andra och trovärdiga vittnen. Men man har inga problem med att trycka historier eller insinuationer som är betydligt sämre säkrade, även om man helst undviker att göra det om just utrikespolitiskt känsliga saker.

    Rabbinerna i New Jersey? Nej, jag försvarar inte den kopplingen, men det är inte heler antisemitiskt _i_sig_ att beröra den, inte ens om man skriver rabbiner. Varför tog han då med den? Tja, jag känner ju inte Donald Boström men jag kan förstå varför han valde det upplägget. Idag vill de flesta som lyfter en ny eller avvikande fråga ha en dramatisk hook redan från start, ett element av storytelling som drar in läsaren – och det gäller alla slags personer i media från Björn Elmbrant till Viggo Cavling och nyinkomna reportrar på lokaltidningen. Man vill ha något som fungerar som narrativ motor och som verkar vara “här och nu” och för de allra flesta svenskar ligger New York/New Jersey närmare än Västbanken; dessutom hade ju de här amerikanerna faktiskt suttit i långa polisförhör.

    Hade artikeln enbart handlat om ännu inte bekräftade berättelser om organhandel på Västbanken, och för flera år sedan till på köpet, hade den numera varit betydligt svårare att sälja in eller trycka fram med kraft, kan man anta – och det är tusentals journalister och tyckare i detta land som idag använder lösare ihophäktningar än så. En del av dem jobbar på Expressen.

  7. Addendum: Visserligen hänvisade N.Y. Times inte öppet till Deep Throat under sin genomgrävning av Watergateskandalen, men det fanns gott om lägen under de åren där Nixon och hans gäng hade kunnat dementera sig ut eller sätta munkavle på viktiga sagesmän – om man hade haft bättre uppbackning i pressen och bättre sammanhållning. kanske hade det även gått att få DT att känna att riskerna med att tala vad för stora.

    Man hade också kunnat gå ännu längre med att beskriva hela storyn som ett påhitt av fanatiska liberaler. Att det inte gick så berodde väl just på att både pressen och rättsväsendet hade tillräckligt skarpa tänder och tillräcklig ryggrad för att inte låta sig hejdas, dessutom var ju medievärlden i USA ganska saftigt emot Nixon – men det är inte något man kan ta för givet. Och idag har vi inte den sortens undersökande press i Sverige, eller den sortens domstolar.

    Det är riktigt problematiskt, menar jag, att bara ropa “konspirationsteorier!” så fort någon gör ett reportage eller ett debattinlägg men än så länge inte har 100% vattentäta belägg för att det gått till på ett visst sätt.

  8. …och så var det, ehm, Washington Post, inte N.Y. Times, även om den senare tidningen och flera andra hängde på. 😉

  9. Magnus: nu missförstår jag dig kanske, men Deep Throat vet vi ju sen några år tillbaka att det var Mark Felt, Associate Director på FBI, vilket Woodward har bekräftat…
    http://en.wikipedia.org/wiki/Deep_Throat

  10. Gunnar: jo självklart – och hans uppgifter var i stort sett helt tillförlitliga. Men min poäng var ungefär att kravet på absolut säker verifiering av varje enskilt faktum inann det går i tryck inte alltid kan drivas på samma sätt inom undersökande journalistik eller analyser av ett skeende, som det kan i en rättssal. Om man säger “det där är en konspirationsteori, för du har inte lyckats bevisa det med samma bindande säkerhet som i en domstol, eller i ett kemilabb” så blir ganska många frågor omöjliga att diskutera offentligt – t ex klimatfrågan, ledarkriser inom partier, nya sjukdomar, militära förhållanden för att bara nämna några. Det är ett för billigt argument helt enkelt när det svängs runt på det sättet.

    Det räcker i princip med att en aktör fortfarande har någon rimlig chans att dementera så går det att säga: det där är bara spekulationer, hej då!. I fallet med den här artikeln var den aktören väl vissa israeliska myndigheter, som sedan fick kraftfullt stöd av somliga tidningar, men Israel är känt för att inte precis vara öppet om sådana här frågor.

    (Observera att det bara är västbankshistorien jag är inne på – nej, Jerseyrabbinerna borde inte varit med, men utifrån hur journalistik ofta skrivs i dagens Sverige så förstår jag varför den biten kom med på framskjuten plats. Man ville, tänker jag mig, ha en spännande koppling till något som hänt nu I USA och som lett till verkliga åtal, inte bara stanna vid en serie misstänkta – men då inte fullt bekräftade – organrov i Israel för mer än tio år sedan).

    Och det är klart att Watergateskandalen fick draghjälp av att stora delar av media var emot Nixon, det är nog de flesta överens om. Hade media stått stadigt på Dickys sida före skandalen och känt stark tilltro till honom, och hade hans gäng haft bättre sammanhållning, så hade det inte blivit någon skandal, eller hur? Och då undrar man ju om vi verkligen behöver ha så fega tidningar,

  11. Utan att driva det här för långt, än en gång, men man tillämpar som sagt i princip samma deduktiva/induktiva principer i journalistiken som man gör i kriminalundersökningar och rättsväsende. Det är egentligen bara sambandens hållbarhet som står i fråga. Åtalet mot Christer Pettersson 1989 var t.ex. en klassisk konspirationsteori med, som det visade sig, väldigt svaga induktiva länkar. Watergate var på motsvarande vis en klassisk krim-undersökning, med en induktiv beviskedja som till slut kopplades fast vid en serie prima faciebevis, tills presidenten avgick. (Jag skrev en lång essä om dessa frågor i Ord&Bild 1989, som finns omtryckt och utökad i boken ‘Endast propagandan är sann’ 1995)

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004