Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Internationellt, minsann…

Tuesday, Jun 25, 2013

Historiedocenten Johan Östling är i senaste Respons kritisk mot förslaget att svenska humanister ska “internationaliseras” och enbart använda engelska i sitt akademiska arbete. (Östling är för övrigt verksam på något som heter Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala, vilket ironiskt nog belyser problemet på ett lite oväntat sätt: collegium används numera på engelska mest om en grupp musiker, ofta bundna till ett universitet visserligen, men verkar ju i det här fallet bara vara ett lite struntviktigt sätt att undvika det vardagligare college...)

Hur som helst, det är inte svårt att instämma i Östlings resonemang, i de kulturella argumenten såväl som de språkliga. Till det senare hör Horace Engdahls kommentar: -“Det är bisarrt att någon kan mena att övergången till ett språk som lärare och studenter inte fullt ut behärskar skulle leda till ett kvalitetslyft i den vetenskapliga diskussionen[…] Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvens tycks vara att man inte märker det.”

Jag skulle vilja gå steget längre. För om själva Respons är något att gå efter – och jag har läst den sedan starten – så borde svenska humanister och samhällsvetare lära sig att skriva svenska först. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: med ett antal utmärkta undantag skriver ju svenska akademiker överlag som krattor.

Här är upprepningar, här är klyschor och här är hårresande non-sequiturs. Två tredjedelar av verben står i passiv form, vilket är en sure-fire death-bringer för även den livsstarkaste prosa. Strukturellt är många av essäerna och recensionerna all over the shop, och skulle behövt ett ordentligt redaktionellt handtag. Tonläget är rakt igenom titta-över-axeln-försiktigt: en recensent påpekar att ifrågavarande boks författare på många ställen plagierat långa stycken ur andras skrifter, något som bara utmynnar i anklagelsen att han förhållt sig “osjälvständig” till befintlig forskning…

Eufemism är bara förnamnet, som sagt…

PS: Respons länkar inte sina texter förrän en tid efter pappersutgivningen.

21 Responses to “Internationellt, minsann…”

  1. Fast lärde vi oss inte häromdan att plagiat är helt ok på svenska universitet, så länge handlingarna är av “ringa vetenskaplig vikt” och inte åberopas när man söker ny tjänst?

  2. För jösse namn, var läste du det…?!

  3. Ah, du missade den nyheten:

    http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/article1912922/Kopierande-larare-fick-bliprofessor.html

    Dessutom hade han tydligen åberopat texten i sitt CV men utredaren föreslog att man bortsåg från den plagierade texten för att inte störa till processen…

  4. Tack för det, Fredrik! Den går till samlingen… Jag har nämligen sedan l’affaire Westrin (http://www.pressyltaredux.com/2013/03/rekommenderad-lasning/) blivit uppmärksam(mad) på, inte bara hur vanligt det verkar vara med plagiat (från engelskan främst) i svenska medier, särskilt kultur- och ekonomijournalistik, och nu även akademia – utan just detta att de som sitter i “ansvariga” positioner verkar acceptera det…

  5. Fast det är det inte rätt bra att det finns svenska medier och högskolor så att folk som gillar att göra sånt som skulle få omedelbara konsekvenser vid en karriär utomlands fortfarande kan få jobba med sånt dom gillar? 😀

  6. “Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det.” Kul sagt och… ödesmättat. Ett djupt hål som djupnar lixom.

  7. Och nu till nåt helt annat! I Sverige har det blivit en del debatt kring beslutet att den som har en dator ska betala full TV-licens (förmodligen kommer det snart också att gälla mobiltelefoner). Jag kollade hur BBC – all public service-TV:s stora förebild – gör. Och har man sett, de förväntar sig också att den som har dator eller mobil ska betala:

    http://www.bbc.co.uk/aboutthebbc/insidethebbc/whoweare/licencefee/

    Du som bor i UK – har det varit någon debatt om detta? Vad gäller om någon säger “Jamen jag tittar aldrig på TV via datorn”? Hur behandlar BBC smitare?

  8. Jag har faktiskt inte sett någon vidare debatt om detta, men reserverar mig för missar. Är det inte också så att om man redan betalar licens för en vanlig tv så behöver man inte betala extra för datorn…? Ska undersöka…

  9. Jo, det stämde… http://www.tvlicensing.co.uk/check-if-you-need-one/topics/technology–devices-and-online-top8/

  10. Diskussionen hos oss gäller det berättigade i att få en räkning från Radiotjänst när man INTE har en TV, utan bara en dator eller mobil – eftersom man skulle kunna se program genom dem.

    Men detta, på sidan du länkar till, var intressant:

    Exception: If you only watch catch-up services online, then you don’t need a licence. For example, you don’t need one to use BBC iPlayer, or ITV player, to catch up on programmes after they have been shown on TV.

    Hur avgörs/bevisas det?

  11. Dom kommer och knackar på dörren när du minst anar det… 😉

  12. Det är väl en del av den (fejk)postmoderna snackiskulturen i media också: det är viktigare att en artikel drar många klick eller kanske skapar en egen hashtag på twitter än ifall den har någo speciell substans. Kolla in den här luftpastejen ur dagens Svenska: http://tinyurl.com/kmnff6r

    (och ‘fejkat’ pm eftersom den riktiga postmodernismen ser annorlunda ut än en slapp hänvisning till att “alla har rätt nånstans för jag har ju rätt från min diskursiva synvinkel…”)

    Det är skrivet som om det fanns någon slags observationer eller analys bakom rubrikens och ingressens påstående att när stora maffiga högkvarter reses upp, så väntar den stora IT-kraschen, eller den allmänna krisen, runt hörnet. Men icke. Artikeln struntar inte bara i att ge några slags argument eller indikationer annat än att ett antal stora webbföretag håller på och bygger och att “man säger i utländsk press…”, den lämnar dessutom helt öppet vilka dessa “man” som varnar för nemesis är. Vilka tidningar? Vilka journalister? När och hur? I min bok är det inte nyhetsmässig substans eller ens okej för en reporter/kolumnist som kallar sig analytiker av en hård bransch att bara veva med handen och säga “somliga säger så här, hörni” eller “mina kompisar säger kring fikabordet att…” men just den sortens underbyggnad är mycket vanliga i stockholmspressen numera.

    Tidsbesparande, förstås, men det vinner inga prenumeranter.

  13. Rent allmänt så kan man ju säga att “analyser” om internationell ekonomi eller politik i svenska medier i allmänhet är rewrites på det som stått i Financial Times, New York Times eller Guardian (mer sällan Daily Telegraph). Plagiat eller inte i det enskilda fallet, så är det i varje fall ett effektivt sätt att göra sig irrelevant på, eftersom en stor del av läsekretsen numera läser originaltexterna.

  14. kcl: Tack för det! Just det du säger är något jag blivit mer och mer medveten om på sistone. Men journalistiskt är det också värt att göra en del åtskillnader mellan olika begrepp.

    “Rewrites” är vanligtvis en *källhänvisande* kort notis, oftast på kvällspressens nöjessidor, typ “Daily Mail uppger att David Beckham knullat runt igen…”. Det är slappt och trist, men har kommit att generellt accepteras som metod… jag sysslade ibland med det själv, när det begav sig…

    Plagiat är då förstås längre texter *utan* källhänvisningar, vanligtvis på kultur- och ekonomisidorna. Den mildaste formen lånar rakt av uppslag och idéer till artiklar. Den näst grövsta lånar dessutom forskning och forskningsresultat, direkta och indirekta citat, osv. Den grövsta formen översätter hela textschok rakt av, kanske med några lätta omskrivningar här och där. Det är här som det verkar ha skett en förändring i så måtto att också redaktionerna kommit att acceptera detta som en giltig journalistisk metod.

    Visst gör man sig “irrelevant” med ett sådant tillvägagångssätt. Men vad som i mina ögon är allvarligare är att det blivit ännu ett tecken på en häpnadsväckande brist på professionalism som krupit in i svenskt kulturliv generallt de senaste åren.

  15. Man kan förstås också göra gissningen att när den där svenskantexten – eller en del andra ‘analyser’ – helt saknar verkliga källor eller belägg, så kan det ibland bero på att någon redigerare har kapat ner texten. Och därmed åkte själva innanmätet ut: varför ska vi ha de här långtrådiga bitarna med i artikeln, han har ju redan sagt det viktiga i början? Häpp!

    Så kan det ha gått till. Det gör förstås varken till eller från i fråga om plagiat, däremot är det verkligen inte smickrande för redaktionen eller nattskiftet ifall man bedömer sina texter på det sättet.

  16. Ja visst, jag invänder inte mot att det finns väsentliga gradskillnader, och har givetvis inte minsta lust att försvara diverse större och mindre skojare i svenska media eller i det akademiska livet. Dock tror jag att utvecklingen som helhet går tyvärr mot att kvalificerad offentlig debatt på svenska långsamt dör sotdöden, d.v.s. plagiaten är mer symtom än orsak.

    Förklaringarna till det är i allt väsentligt ekonomiska, dels massmedias långsamma död vad gäller efterfrågan på mer kvalificerat material, dels utbudssidans långsamma död i det att samhällsdebatten och det akademiska livet (och kulturlivet generellt) blir ömsesidigt alltmer ointresserade av varandra. Akademiker genererar inte tillräckligt med annonsintäkter och deltagande i samhällsdebatten (eller ens publicering i former som har en chans att nå kvalificerade lekmän) är snarast demeriterande i den akademiska världen. Det sistnämnda hänger också samman med svenskans långsamma död som akademiskt språk, som drivs av i allt väsentligt samma incitamentsstruktur (internationell publicering hellre än svenska även om både kvalitet och spridning blir lidande). I den världen blir det enda mer kvalificerad material i massmedia som kan hävda sig engelskspråkigt eftersom det har en 200 ggr så stor potentiell läsekrets som svenska och 30-40 ggr så stor läsekrets som fransk eller tysk samhällsdebatt. Kvar på svenska blir i stort sett intresseorganisationer, yrkespolitiker, pr-konsulter (sofister) och ett och annat journalistiskt arbete på gränsen mellan rewrite och plagiat.

  17. Till kcl’s analys,. som jag i stort sett håller med om, kan läggas att den svenska skolan (från lågstadiet hela vägen upp på forskarutbildningen) inte tränar eller stimulerar förmågan att debattera offentligt (muntligt) eller att skriva på ett sätt som är resonerande, nyanserat och ändå klart och tändande. Argumentering och analys i tal och skrift får inget speciellt stöd av skolväsendet. I USA och England, men också i t ex Frankrike är det sedan länge självklart; var tror ni alla välformulerade och kraftfulla talare i brittisk och kontinental media kommer ifrån?

  18. Tack för alla synpunkter, de ska komma väl till pass när jag väl får skrivet en längre sak om detta. Om någon av läsarna får syn på plankningar, vare sig pressen eller annorstädes, så maila mig gärna med både plankan och originalet… referenser är alltid bra att ha…

  19. En fråga närmast i förlängningen ifall både pengar, publiceringskanaler och kompetens flyttar över till världsspråken – och för svensk del till engelskan, det är ju den många kan med visst flow – är förstås: hur ser framtiden ut för skönlitteratur på svenska? Räknar man bara på hur stor den potentiella publiken skulle vara så kan det förstås te sig som ett smart steg att nordiska författare börjar skriva direkt på engelska, men utrymmet för att slå igenom som engelsk författare utan att få spela inom ett skandinaviskt fack (eller bli ett one-hit wonder) är nog inte så värst stort. Och nu bortses det från den svenska deckarboomen, det är litet mer litterärt skrivande det handlar om.

    Dels finns det rent språkliga: de allra flesta blir inte lika starka eller egenartade, eller lika medvetna om vad de gör, när de inte skriver på ett språk som är deras modersmål. Dels finns det ju en tydlig förväntan inom de flesta något så när finlitterära marknader eller traditioner att författaren ska ha en slags kulturell koppling, en “bördsrätt” i någon form till de miljöer han använder som sitt fokus. Amerikaner är knappast särskilt sugna på böcker om förortsliv i Texas eller moderna indianerskrivna av brassar eller fransmän som inte själva har en stadig koppling till USA i sina liv, de miljöerna är helt klart “hemmaplan” och särskilt om beskrivningen är satirisk eller tvetydig. Svenska författare brukar inte skriva romaner som utspelar sig under säg spanska inbördeskriget eller i renässansens Italien, och helt utan koppling till en svensk kontext. Så kunde man kanske göra vid förra sekelskiftet – Hjalmar Bergman till exempel, han hade ändå en tydlig personlig koppling till renässansens Italien, till Florens – idag skulle det väl ses som kuriöst eller som ganska billig litterär turism.

    I takt med att den svenskspråkiga litterära offentligheten krymper och de kulturella aktörerna – bokförlag, skola, insitutioner, teatrar – blir allt skakigare ryker också en hel del av utrymmet för att gestalta svenska eller nordiska erfarenheter för en bredare publik, och att hålla svenskan fullt levande som litterärt språk.

  20. På något sätt tycker jag att man borde kunna kombinera bruk av svenska och engelska inom humaniora och samhällsvetenskaperna. Jag köper att vi svenskar generellt bäst uttrycker oss på svenska, men när man tänker på all intressant svensk forskning inom exempelvis historia eller arkeologi som resten av världen inte ens får en chans att ta del av så blir man lite deppad. Det resten av världen får lära sig om Sverige blir då det material som presenteras i en action-späckad “dokumentär” om vikingar på History Channel, typ.

    På motsvarande sätt blir jag allmänt frustrerad när jag försöker läsa in mig på områden där, säg, länder med latinbaserade språk är dominanta. Eller ännu värre, arabiska. Gee, ge de där typerna några miljoner till att anställa ett gäng duktiga översättare så man i alla fall kan få materialet presenterat för sig på engelska.

  21. […] med svenska akademikers tendens att skriva, så att säga, prosaisk prosa (ett av flera inlägg här). Enligt min åsikt representerar tidskriften Respons ett förhållandevis olyckligt exempel på […]

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004