Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Om passiva verb

Categories: Kulturellt, Språk
Tuesday, Nov 19, 2013

I några olika forum senaste veckan har jag haft anledning att beröra detta med svenska akademikers tendens att skriva, så att säga, prosaisk prosa (ett äldre inlägg här). Enligt min åsikt representerar tidskriften Respons ett förhållandevis olyckligt exempel på det, men jag ska förstås skynda mig att tillägga att det också finns mer eller mindre lysande undantag här.

Ett exempel, som jag nämnt förut, är ovanan att sätta verb i passiv form, ofta utan någon agent, som t.ex. i “problemet behandlas på ett föredömligt sätt i boken”, “frågan berörs överhuvudtaget inte i boken”, och så vidare. Ett av problemen är rent estetiskt, alltså att det låter stelt och tillknäppt och kanslisvenskt; man liksom avvitaliserar verben, tar kraften ur dem.

Men jag tror inte man går för långt om man också vill spåra ett etiskt problem med passiva verb. Den här aspekten fick nog sitt mest tillspetsade uttryck någonsin i Daniel Jonah Goldhagens förord till “Hitler’s Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust” (1996). Även om jag kan instämma i det mesta av kritiken mot den (från exempelvis Norman Finkelstein, Ian Kershaw och Christopher Browning) så är det en av de böcker om Förintelsen som berört mig allra starkast.

Inte minst var det lidelsen hos Goldhagen som imponerade på mig, hur missriktad den än må ha varit. Jag har tyvärr inte texten framför mig, men ett exempel på det är just när han i förordet deklarerar att han vägrar använda passiva verb i beskrivningen av nazistiska aktioner mot judar.

Att på det viset göra den aktiva satsens ackusativobjekt till den passiva satsens subjekt var för Goldhagen lika med att på ett konkret och grundläggande, nära nog molekylärt sätt förflytta ansvaret från bödeln till offret. Det var i hög grad precis denna grammatiska skiftning i vad engelskan kallar verbens voice som gjorde hans anklagelser – och tonen i hans anklagelser – så rungande hårda.

Jag tror det är den här affektionen för passiva verb som får så många akademiska texter avsedda för en allmän läsekrets, som i Respons, att andas så mycken försiktighet (bland mycket annat, så klart, inte minst att skribenter inom sina respektive områden med all sannolikhet också känner varandra personligen).

Men jag tycker någonstans också att det finns en etisk dimension här: man har som recensent ansvar för att visa så klart man kan hur linjerna löper mellan orsak och verkan, subjekt och objekt, mellan författarens intentioner och textens effekter – även i de mest triviala sammanhang, för det som verkar trivialt idag kan visa sig ha all betydelse i morgon.

2 Responses to “Om passiva verb”

  1. Känner igen. Och det där med bristen på intentionalitet i passiva verb är anslående. Gott nog för en essä.

  2. “Polisen misstänker att ett brott har begåtts” lydde den omedvetet komiska slutklämmen (vilket slags brott? eller hur annars?) till en artikel om hur någon hittat en död råtta i ett vakuumförslutet paket mjölk. Jag har svårt att tänka mig att en amerikansk eller brittisk tidning skulle formulerat sig så. 😉

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004