Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Kennedy 50

Categories: Uncategorized
Friday, Nov 22, 2013

Jag minns precis vad jag gjorde när Kennedy mördades, för femtio år sedan. Jag satt i soffan i storarummet med min mamma och tittade på ett naturprogram med Nils Linnman, när de plötsligt avbröt det – de avbröt ett Nils Linnmanprogram!!! – för att “gå direkt” till Aktuellt… Så fort jag fattat vad som hänt rusade jag in i lillarummet och berättade det för min storebror. Kanske var det min första riktiga (tolvåriga) journalistiska insats som nyhetsförmedlare.

Jag har i det förgångna skrivit en hel del om konspirationer och konspirationsteorier (bl.a. här [pdf]) men Kennedymordet var aldrig någonting jag begravde mig särskilt djupt i. Allt hade liksom blivit sagt vid den tidpunkt jag började intressera mig för det. Det var vid det laget alldeles för svårt att skilja agnarna från vetet, knäppskallarna från de seriösa, så jag försökte inte ens. Detta till – avgörande – skillnad mot Palmemordet, där jag fortfarande tror mig veta ganska väl vilka som var och är seriösa, och vilka som inte var och är det.

Mordet var ju dramatiskt nog, men vad som alltid framtått som lika omvälvande är reaktionen på det. Specifikt menar jag Warrenkommissionen och hur man i dess kölvatten blev tvungen att mynta uttrycket “cover up”/”mörkläggning”, ett tvillingbegrepp till uttrycket “informationssamhället”. Det var första gången (källa behövs, jag vet…) som en journalistkår, och nästan simultant en tidningsläsande allmänhet, tappade förtroendet för den politiska elitens förmåga att konfrontera sanningen, eller ens vilja att göra det.

Det var “dom” som höll ihop mot “oss”.

Och det har väl knappast förändrats till det bättre under åren som följt. Jag är allmänt pessimistisk i det hänseendet, all internets och sociala medier och transparens till trots. Martin Kettle på The G skrev häromdagen en karaktäristiskt felgreppad text om hur historien tenderar att bli äldre med de som minns den (duh…), dvs. han blandar ihop två vitt skilda saker, historia och minne. Men begravt långt inne i den texten kan man hitta en trådända, som handlar om glömskans politiska ekonomi.

Vad har man råd att glömma? Jag argumenterade en gång (i Aftonbladet [pdf], av alla ställen) för historielösheten som botemedel, att den också har en läkande effekt. Det gör oss inte sällan gott att glömma, därför att historien kommer att komma ihåg hur vi än bär oss åt, under det att vi, var och en till mans, kan skriva upp det i glömmeboken. Jag menade i princip att motsatsen till historielöshet är ortodoxi. Jag vet inte om jag fortfarande har rätt om det. Men jag tror det.

På motsvarande sätt har man ju ofta sett en process som jag en gång kallade “förglömskning”, en typ av Warrenprocess som väl bäst exemplifieras av inte bara Palmegruppens somnolenta lunkande från irrelevans till irrelevans, utan också huvuddelen av svensk press och media stadd på samma lulliga färd. Det är här man har anledning att bli förbannad, både å historiens och minnets vägnar. Men, som sagt var, vem orkar bli förbannad?

3 Responses to “Kennedy 50”

  1. Helt utanför ämnet: när du skriver “storarummet” och “lillarummet” är det en madelienekaka som förflyttar mig till en lägenhet l femtiotalets folkhem…

  2. Yes indeed…! Trevånings HSB-hus i gult tegel med betsade ytterdörrar, parkettgolv i storarummet, stringhyllor, mahogny och ångradio, Elvis och Tommy…

    (Skrev först “HBS-hus”… som ett slags regnbågskollektiv i Högsbo… I wish…)

  3. I USA var det nog också den första riktigt stora “tv-nyhetshändelsen”, första gången tv fullständigt slog undan fötterna på tidningarna under flera dagar och visade hur starkt det nya mediet förmådde ställa sig mitt i det offentliga rummet.

    De närmaste åren kommer väl ironiskt nog att bli fulla av jubileer och memorialreportage i olika slags media. Det är inte bara 60-talets alla dramatiska ögonblick, från Beatles genombrott till månlandningen, som nu kan köras i repris, utan också, på litet större avstånd, minnet av första världskriget. Båda de här epokerna känns idag ganska avlägsna, men en levande beskrivning från någon som var med kan snabbt ändra på den saken….

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004