Om att inte åka hem
Categories: KulturelltWednesday, Feb 19, 2014
Jag skulle gått på den här föresläsningen för ett par veckor sedan, men fick förhinder, så det är klart jag ivrigt dök på texten när den publicerades i LRB (tillsammans med en podcast, om man vill lyssna). Det är alltså litteraturkritikern James Woods ‘On Not Going Home‘, ett ämne som angår mig i högsta grad: bortavaron och främlingskapet, omöjligheten av att komma hem, den för alltid upphävda ankomsten.
Jag vill inte påstå att texten blev en besvikelse, långt därifrån, men den tangerade bara rätt ytligt vad jag tycker är en absolut central betydelseklunga (agglomérat de signification, kanske…) som främst inbegriper språket, i alla dess förgreningar. (Vad jag klagar på är väl i princip att Wood inte nämnde något signifikativt om min egen situation… “Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig,” som min pappa brukade säga)
Det Wood har att säga om saken rör den ganska alldagliga iakttagelsen att författare som i landsflykt börjar skriva på engelska (Conrad, Nabokov, osv) tenderar mot ordlekar och ekvilibristik (…swimming in an ocean of Roget’s Thesaurus, som Chesterton sa om den förre). Det som tvärtemot har upptagit mycket av mitt tänkande här är snarast vad som händer när författare flyttar hemifrån men “bor kvar” i sitt modersmål (Milosz, Sebald) eller pendlar mellan modersmål och adopterat språk (Beckett, kanske intressantast).
Jag tror jag skrev något om detta i Idiotikon (1985) för det var i den vevan jag blev uppmärksam på det underliga faktum att min (skrivna) svenska gradvis verkade arkaiseras. Ibland, när jag läste igenom texter, lät det rent av som om jag satt och skrev på 1940-talet. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det var som lät arkaiskt: det hade ibland med ordval att göra (“egendomligt” i stället för underligt, “legio” i stället för många); ibland hade det att göra med vändningar, emfaser, ironier. Till stor del handlade det förstås om att min svenska, då som nu, i det stora hela är stum. Jag talar, eller hör, ganska sällan svenska. Den är alltså huvudsakligen litterär till sitt väsen.
Hur som helst, jag frågade några vänner och kolleger, under ateljékritiska former, om de också märkt något av detta i mina texter. Deras svar gjorde mig lite ställd. Nej, inte arkaiskt utan snarast “stilmedvetet”, menade man, i bemärkelsen easy on the eye, en viss elegans, en god språklig hållning. Att jag först värjde mig mot detta, snarare än att ta det som en komplimang, berodde på att jag då fortfarande laborerade under villfarelsen att stilmedvetenhet stod i ett slags motsatsförhållande till klarhet och koncishet. Det var den sirliga rokokogesten som dolde stanken av avföring och död. Jag ville skriva sanningen, gubevars, inte skriva sanningen snyggt!
Men samtidigt kunde jag från det ögonblicket inte låta bli att hålla ett öga på min stil, min språkliga hållning, i en något svartsjuk förundran. Allt emellanåt bestämde jag mig för att let rip, och romanen Vad skall kungen göra nu? (1987) är ett exempel på det (lika mycket som den är en påminnelse om att illegala droger sällan är skönlitteraturens mest lojala vänner). Fast med tiden, och framför allt med mer essäskrivande, tyckte jag mig ha hittat en ganska sansad avvägning mellan gestik och substans. Det var kanske rent av den avvägningen som gjorde mig, långt om länge, mindre självmedveten som skribent, att jag inte längre sneglade över min egen axel när jag skrev.
Nu har jag inte läst särskilt mycket av WG Sebald, och jag tror jag vet varför. Det lilla jag läst gjorde mig nämligen lite irriterad, otålig, därför att hans prosa framstod i mina ögon som extremt, nästan utstuderat över-axeln-sneglande självmedveten. Och nu läser jag också att Sebald är berömd för de arkaiska formerna i sin (tyska) prosa, och att han var väldigt mån om att fila och putsa på den, förfina den. Han var tydligen också ovanligt involverad i de engelska översättningarna av sina böcker, och jag tycker det märktes när jag läste dem, och inte alltid till deras fördel, som sagt.
Det kan med andra ord vara så att mitt motstånd mot Sebald är ett utslag av the narcissism of small differences, att problematiken (om än inte prosan) ligger för nära mig och samtidigt för avlägset mig för att kunna vara till någon professionell nytta. Krass måste man nämligen också vara ibland.
February 20th, 2014 at 7:36 am
Tack, Gunnar, för länken till “the narcissism of small differences”. Ett begrepp med högt förklaringsvärde på en mängd områden som jag inte stött på tidigare. “Pressylta – om du vill lära dig något…”
Sen vill jag förstås uppmana menigheten till läsning av Gunnars Œuvre. Ingen bildning är komplett utan den.
February 20th, 2014 at 9:02 am
Ja, det är ett mycket användbart begrepp, oftast har jag nog sett det i samband med etniska konflikter…
February 20th, 2014 at 12:42 pm
I en kommentar till kungalänken spekuleras det om “ebok före årsslutet”. Något nytt på den fronten?
February 20th, 2014 at 1:22 pm
Fredrik: I wish… Så mycket annat har kommit emellan, och i förstone försöker jag göra detsamma med Ericssonboken, men den kräver en hel del redigering och uppdatering. Så “årsslutet” får nog hänvisa till nästa d:o… En lösning jag dock ska titta på är att använda mig av Författarförbundets POD-service, det kanske vore smidigare och enklare…
February 20th, 2014 at 1:31 pm
Och så måste jag skaffa ett program som heter Scrivener, tydligen…
February 20th, 2014 at 4:15 pm
Bar text. Men åh detta Scrivener – det trodde jag närmast ingick i “the narcissism of small differences” – det som Mac-ägare odlat i åratal ; )
Jag säger som Lennart, den där länken var givande.
Scrivener har jag ligger här på försök: Det känns hundra ggr jobbigare än att bara redigera/stryka i sitt manus. Jobbigare än post-it-lappar, om man nu är lagd för det. Men folk prisar den där metoden, kanske har man bara olika läggning. Jag tror att du också kommer att bli lite otålig på den förb. metodiskheten. Den kan ta musten ur allt utom deackarförfattare ; )
(Men ok, den kan va bra att ha om man lägger upp en storyline eller ett persongalleri rätt så metodiskt från början).
February 20th, 2014 at 4:40 pm
Ja, jag tror jag vet vad du menar, Gabrielle, när jag tittat på det. Sådana förfärligt komplicerade redigeringsmanövrer har jag sällan behov av. Men det lär vara väldigt lätt att göra snygga eböcker av vanliga manus genom Scrivener, det är det jag vill titta lite närmare på.
February 21st, 2014 at 7:55 pm
Läser att Scrivener’s upphovsman började jobba på programmet efter att ha bestämt sig för att skriva The Great Novel™ och intalat sig för att det bara var verktygen det hängde på…
…vilket påminner mig om: http://www.theatlantic.com/business/print/2014/02/why-writers-are-the-worst-procrastinators/283773/
February 21st, 2014 at 8:33 pm
Ha! Det där känner jag igen! Hos mig brukar det heta, “Fan vad kylen är skitig… gammal majonäs, rutten senap, spilld mjölk… här behövs storstädning!”
På tal om POD och ebok har jag just blivit rekommenderad detta: http://www.publit.se Ska undersöka närmare. Vad som bl.a. oroar mig är kvaliteten på OCR-maskinernas korrläsning.
February 21st, 2014 at 9:46 pm
Kanske den här artikeln av Rickard Swartz kan vara av intresse när detgäller merspråkigheten eller, som jag brukar kalla den, “den dubbla främlingsskapet.” I Wijkmarks och Hallbergs “Städernas svall” liknar de den som bott länge i en miljö, lärt sig språket osv. vid en skådespelare som kan “gå in i den, formas av den, men att sedan sminka av sig och gå hem – att ha ett annat jag bortom gestalten. Jag känner att jag lever ut olika sidor av mig själv [i Berlin, i Rom, Paris eller Wien]. ” En fin bild men jag tänker mig att när man spelar i det främmande landet har man en viss “Narrenfreiheit” men i sitt ursprungsland blir man utbuad eftersom publiken tycker att det skorrar falskt.
Om ni förstår vad jag menar.
Swartz artikel: http://www.dn.se/ledare/kolumner/forlorad-i-sprakets-skog/
February 21st, 2014 at 10:05 pm
Det var en intressant artikel! Jag känner igen mycket, men jag skiljer mig nog från Swartz när han finner det adopterade språket tröttsamt. För mig är det en livsnerv. Vilket kan ha mycket att göra med att jag handskas med det som “bruksspråk”, dvs jag talar inte bara engelska 95% av tiden utan jag skriver också mycket copy på engelska, för uppehället, men också journalistik då och då. Och “skorrar falskt” förstår jag helt. Mitt förstaspråk är engelska. När jag skriver på svenska får jag allt oftare anlita mitt engelsk-svenska lexikon. Vad heter “nugatory” på svenska? Det har ingen betydelse.