Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Jesse Winchester RIP

Categories: Uncategorized
Monday, Apr 14, 2014

 

Jesse Winchester, som har gått och dött vid 69 års ålder, kommer för evigt att förknippas med ordet bittersweet. Det är väl en ganska rättvis beskrivning, egentligen, om man lyssnar på hans sånger, och hans sätt att framföra dem. Bitterljuv är ju ofta bara ett annat sätt att säga sentimental, en känslosamhet helt renons på ironier: “…if we’re treading on thin ice / then we might as well dance“… och sånt…

Men anledningen till detta är egentligen mer bitter än ljuv: att hans tidiga löfte, i alla fall vad gäller berömmelsen, aldrig kunde infrias. Han levde som draft dodger i Kanada och kunde alltså inte turnera i USA förrän Carters amnesti. Det var för sent, han fick aldrig det stora genombrott han annars säkert skulle fått. Och när han väl kunde turnera i sitt hemland kändes det heller inte rätt, enligt vad runan berättar.

Amerikanska desertörers och draft dodgers förhållande till sitt hemland var en komplicerad och vemodig aspekt av deras exil. Larry T, som deserterade från Tyskland, integrerade sig snabbt och så gott som hundraprocentigt i det svenska samhället. Men en gång åkte han till Kanada och promenerade över gränsen några kilometer, bara för att kunna säga sig ha varit hemma igen, en slags långfingersalut till de omständigheter som format hans liv.

Stevie M deserterade från Vietnam, via Japan, och lärde sig antagligen inte mer än tretton-fjorton svenska ord allt som allt. Heroinet blev ett substitut för ett hemland han saknade vilt och vårdslöst, så mycket mer för att han aldrig kunde åka tillbaka, amnestier eller ej. Han kom från en liten skithåla i Tennessee där man satt ett pris på hans huvud, bokstavligen, för att han vanärat dem. Stevie var den enda människa jag nånsin känt som det var skottpengar på.

Jesse Winchester spelade en gång på Dingwalls i Camden Town, av alla ställen, det var mitten av 1970-talet. Niema, som jag då bodde hos, kände honom väl och efteråt åkte vi hem och lyssnade på Firesign Theatre hela natten. Jesse W hade aldrig hört dem, blev helt begeistrad, och jag förstår liksom varför: något mer “amerikanskt” och”samtida/sjuttiotal” än Firesign Theatre får man väl leta efter. Han kände sig hemma.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004