Ett brev betyder så mycket (2)
Categories: Brittiskt allmänt, KulturelltMonday, May 12, 2014
(Har förstås använt rubriken förut… Al Z. Heimer…)
Nyfikenheten fick mig att dyka ner i brevarkivet idag för att se om jag hade några lämningar kvar av Marowitzhistorien häromdagen. Dessvärre.
Däremot ett par brev som är värda att citera, syns det mig. Man kan väl säga att de kommer från var sin ända av välskrivandets spektrum. Vi börjar med den bortre ändan. Detta från min f.d. granne i Dublin, Steven, en mycket skojig och sällskaplig man vars flickvän Carmel (bland annat) lärde mig tycka om löksmörgås. Från juni 1972:
Daer Gunner
Are you still alive.? Forvive me for not answering your last letter,
what are you dooing with your self? DUBLIN has never been the same since you left, Donahues pub will never be the same.
—————–
I met a beautiful German girl shortly after you left and I am now Engaged to her, (havent seen carmel for some time but last time I spoke to her she was asking about you).
I got my Jaguar, then bought a power boat for raceing which i won two large cups. “I sold the boat last sunday”
Incace you are not at home to reed this letter ill finish now
By. BY. BY. BY.
p.s. Did you ever get that hair cut.
any news of KAREN?…..
Yours sincerely
Steven.
“Ifall du inte är hemma och kan läsa det här brevet så slutar jag nu” är ett fantastiskt elegant sätt att säga att man inte kan komma på något mer att säga. Jag var avundsjuk redan då.
Det andra brevet är från 1985, från the saintly Ruth Halldén, f.d. DN-kritiker och stor kännare av engelsk litteratur. Hon hade varit på Londonbesök och bland annat gjort några författarintervjuer. Detta skrev hon om Martin Amis:
Martin Amis hade världens mest asketiska hem, grått och iskallt. Han uppträdde hövligt men var väldigt kontaktlös. Han var skugglik och grå som en Pinterfigur som suttit instängd i en källare i fjorton år. Jag tyckte oss emellan att han var ganska banal och färglös. Hans beläsenhet var rudimentär. Han låtsades att han hade “the great tradition” bakom sig men jag märkte att han bara bluffade. Han hade just ingenting bakom sig – mer än sig själv. Det han tyckte mest om i världen: Bellow (går väl an) Joseph Heller och Philip Roth!!! Jag fick nästan dåndimpen.
Mitt i prick, som vanligt.
May 12th, 2014 at 9:15 pm
Ditt inlägg och en repetition av det äldre med samma rubrik fick mig att erinra mig inledningen till en brevsamling kallad “Svenska brev från sju sekel” som gavs ut 1968. Där heter det: “Brevet har väl ännu inte spelat ut sin roll som kommunikationsmedel människor emellan, men dess guldålder är förrunnen. Numer har telefon, telegraf, ljudband och andra tekniska medier inkräktat på brevets hegemoni. Det betraktas karakteristiskt nog i vida mindre grad än förr som en ohövlighet, om man lämnar ett brev obesvarat.
Ja tänk så mycket ljudband och telegraf påverkat den mellanmänskliga kommunikationen. Och telefon: brev kunde man åtminstone försluta men telefonsamtalen utspelar sig ju numera i all offentlighet.
Ännu mera off topic: jag skrev en lång drapa om Sigrid Gillner, socialisten som blev nazist. Författaren som hade turen att hitta hennes brevsamling upptäckte att hon faktiskt tagit karbonkopior (se detta ord) av sina egna brev vilket ju gav det hela en extra dimension. Men det är väl mindre vanligt.
May 12th, 2014 at 9:42 pm
Tack för det, Bengt O… Som jag nämnde i den tidigare posten, det är enastående hur brevskrivandet förändrats… dessa fyra sidor långa missiver, med tankar, uppdateringar, undranden, frågor… Man hade en naturlig distans inbyggd i breven, som helt enkelt inte finns nu… “I’m fine, got a new job” skriver Lisa B från New York, men under tiden det tog brevet att komma fram till mig hade hon förlorat sina föräldrar i en bilolycka. Vi har inte det glappet längre, inte den fördröjningen. Kanske inte den sortens romaner, ens… Vi berättar våra historier annorlunda nu.
May 13th, 2014 at 10:56 am
Gamla pappersbrev har en speciell aura. Det märkte jag inte minst när jag oväntat för en tid sen fick i min hand en bunt brev som jag skrev vid 16-17 års ålder.
Lite i förlängningen här, om bevarande och vad som finns kvar: vad händer med det vi skriver på nätet, t ex i våra bloggar? Hur säker är lagringen? Åren går och det kanske är en och annan lyckad formulering, en eller annan intressant diskussion som man vill ha kvar. Är det någon som lagrar på papper? Någon som använt sig av en bloggbokstjänst?
May 13th, 2014 at 11:03 am
@Lennart. Min tidigare bloggsversion var”statisk” dvs allt skrevs på min egen dator och laddades sedan upp. Så har jag åtminstone en kopia. Men med de standardiserade bloggverktygen (Blogger etc ) går ju inte det.
Alla gamla kommentarer försvann t.ex. när marknadskrafterna förstörde mitt kommentarssystem.
May 13th, 2014 at 12:18 pm
Jag har själv funderat på det där… Fredrik är nog den som kan svara bäst på frågan, om han är i faggorna.
May 13th, 2014 at 7:24 pm
Det här kan man ju skriva ett par-tre essäer om… men lite jättekort:
archive.org är ju den klassiska arkivsajten; dom lagrar så mycket dom kommer åt, överallt där deras sökrobot är välkommen. Jag vet också att en del nationalbibliotek pysslar med liknande saker (vill minnas att British Library hade lite ideer om att installera speciell programvara i folks webbläsare så att dom också kunde arkivera privata sidor, himla bra tänkt där…).
Google har något som heter http://www.google.com/takeout där du kan ladda ner arkivkopior av sånt du laddat upp eller skapat i Google-verktyg (det inkluderar blogger).
Och sen har du ju NSA och grabbarna. Kan man begära registerutdrag där, kanske?
(Fast idag kom ju också ett EU-domslut om “right to be forgotten” där vem som helst kan beordra alla som indexerat eller arkiverat något att ta bort sånt man inte vill ska synas, eller nåt sånt… återstår väl att se hur det blir med det, men det är definitivt en liten trend mot “ephemeral communication”, speciellt bland unga. Typ vem fanken orkar spara gamla SMS-meddelanden?)
May 13th, 2014 at 8:52 pm
Tack för det Fredrik!
Jag är faktiskt nån som sparar SMS-meddelanden (med en app som langar upp dem till min dator) för folk har messat mig saker som inte är kloka, under åren… Lyckades bl.a. avstyra en rättegång…
May 14th, 2014 at 6:33 am
Helt klart läser många pappersbrev på ett annat sätt, mer uppmärksamt, än mejl. Själva volymen av mejl och det här att man känner att man “alltid kan höra efteråt” eller ändra om efteråt, det gör att både skrivandet och läsandet av mejl blir mindre fokuserat än när det handlar om brev. Fast idag är ju brev på ppaper nästan en sällsynthet. Hur som helst, det är omöjligt att tänka sig till exempel Edith Södergrans eller ens Strindbergs brev (de flesta av hans längre) skrivna som e-post. Legeringen av närhet och avstånd finns med i själva formatet.
Bästa fyllekritiken i brev någonsin: Jean-Luc Godards brev till Francois Truffaut efter att den förre sett “La Nuit Américaine” 1973. Han ömsom uttrycker rspekt för sin gamle vän, ömsom tar honom i kamratlig upptuktelse (“förmodligen är det ingen som kallar dig en lögnare, därför gör jag det. Det är inte en ohövlighet, (—) det är en kritisk anmärkning.”), gör halvobscena utfall mot vänner, filmstjärnor och bekanta – och toppar med att be honom gå in som medproducent i hans nästa film. 😉
Översatt/refererat i Göteborgs filmfestivals pocket “Minns Truffaut!” – tillsammans med Truffauts motiverat ilskna svar. Godard står som utgivare av den franska brevutgåvan (ett rikt urval av FT:s brev tillsammans med en del brev till honom) och valde alltså själv att tvätta byken offentligt.
May 19th, 2014 at 5:21 pm
[…] en vecka efter att jag av en slump citerade ett brev från henne gick Ruth Halldén ur tiden, som rapporterats lite varstans. Jag träffade […]
August 23rd, 2014 at 6:44 pm
[…] kommer ihåg vad Ruth Halldén skrev i ett brev till mig efter ett besök hos Amis: “Han låtsades att han hade ‘the great […]