På gamla analog-Pressylta skrev jag en gång (1 sep 2005) om det lite svåröversatta ordet “self-indulgent”:

Trots ihärdiga försök har jag aldrig kommit på någon bra, dvs. koncis, översättning av ordet ‘self-indulgent’. Mitt lexikon kommer närmast med det lite klumpiga “eftergiven mot sig själv”, eller i substantivformen “self-indulgence”: “bristande självdisciplin”. Men de duger inte. Problemet är att de båda låter som om de har med bantning att göra, att de passar bäst som beskrivningar på någon som sätter i sig en hel ask choklad utan samvetskval.

‘Self-indulgent’ kommer egentligen mer till sin rätt när man tillämpar det på olika former av mindre lyckade konstnärliga uttryck. Det handlar då inte så mycket om en brist på disciplin som en brist på kritiskt avstånd; tunnelseende i stället för split vision; en oförmåga att lyssna till vad man säger; en brist på proportionalitet. Det för sextiotalsrocken emblematiska 18 minuter långa trumsolot är ren och skär self-indulgence. Så är också Carl Orffs ‘Carmina burana’. Det finns i alltför mycket av Gertrude Stein. Det finns i stora schok av expressionistisk lyrik och surrealistiskt måleri. Self-indulgence är när Martin Amis i sin bok om stalinismen lyssnar på sin lilla dotters skrik och associerar det till skriken från gulagarkipelagen. Den osaligt hädangångne Hunter S. Thompson var litterär self-indulgence personifierad.

Jag har nu en ny definition på ordet: Lars von Trier.

[PS: Eftersom "indulgence" också betyder "avlatsbrev" skulle man kanske kunna översätta "self-indulgent" med "avlat"...? Ett slags konstnärlig indolens...?]

En snabb blick på DN Kultur/Essä just nu visar att av tretton rubriker börjar över hälften (7 st) med ordet “Så…” medan fyra börjar med “Därför…” och två med “Det…”.

Det måste vara något slags “så”-rekord. Didaktiskt så det förslår, är det i alla fall…

Lennart undrade i en kommentar igår, “Är alltså det mesta förgäves?” Jag tog det för den retoriska fråga jag antar den var avsedd som, och lämnade den därför därhän, hängande som en snickarskjorta på livets svajiga tvättlina.

Idag, till min avsevärda förvåning, tror jag emellertid att jag kan ge frågan ett svar. Och svaret är, “Det verkar inte bättre…”

Rubriken (i pappers-Guardian) säger väl allt: “Only two speakers of Ayapaneco remain alive. Sadly they won’t talk to each other.”

Manuel Segovia (75) vägrar tala med Isidro Velazquez (69), och vice versa, på det språk de själva kallar Nuumte Oote, eller den Sanna Rösten, ett av de många ursprungsspråken som fortfarande överlever, knappt, i Mexiko. Ingen vet om problemet är att de någonsin grälade om någonting, man vet bara att de “aldrig riktigt trivts i varandras sällskap”.

You can say that again… (om än inte på Nuumte Oote).

Segovia kan vara lite “lättretlig” av sig, sägs det, medan Velazquez framstår som mer “stoisk”, han går i alla fall sällan utanför dörren. Och man tänker så klart, ja varför inte… each to his own, och allt det… it’s a free country, och allt det…

Men, ändå… ett “God Jul” i alla fall… det skulle väl inte kostat så jävla mycket… va? gubbar…? nähä…

Det illustrerade fonetiska alfabetet finns att titta på i Independent idag, i alla fall fjorton av dem. En del är rätt lyckade, tycker jag, som U:et för “Uniform” här. Och Y:et för “Yankee”.

Här svävar jag för övrigt i den blå okunnigheten… Hur lyder det svenska fonetiska alfabetet? “Anders, Bertil, Caesar, David…”? … “Alla Bra Charkuterister Dricker Etanol…”?

Nu har man börjat testa japansk mat, rapporteras det lite varstans. Inte en dag för tidigt, om man är göteborgare d’un certain age…

Ölstugan Japan på Haga Östergata var väl inte direkt, vaskamansäja, renommerad för sitt käk. Faktum är att, så till den milda grad orenommerat var käket att uttrycket “japanmat” i göteborgsmun (uttrycket, alltså, inte maten) kom att stå för inte bara oätligt, utan väldigt mycket annat som börjar på “o-” – oacceptabelt, ohyfsat, orakat, otroligt kasst.

Idag finns inte Ölstugan Japan mer. Den har blivit Restaurang Solrosen, “den äldsta rent vegetariska restaurangen i Göteborg”, där man bland annat kan äta lins- och tomatbaserad lasagne för 80:-.

Det går bara att dra en slutsats. The place is jinxed.

Det tyska temat fortsätter i The Guardian hela veckan ut (man ägnar därefter en vecka var åt Frankrike, Spanien och Polen)… Gary Younge skriver om invandringen och rasismen, läsvärt, men han har väl inte så mycket nytt att tillägga egentligen. Tidningen levererar också mer av en (onätad) artighetsnotis om korven: “…from the faintly obscene Thuringian schlongs to the ketchup-smothered currywursts of Berlin.” Dagens hålslagna myt handlar om de tyska nudistpundarna.

Till sist, språkparanoian… Tyskan, påstår Verein Deutsche Sprache, håller på att bli ett marginaliserat språk på grund av hotet från anglicismerna (ni minns zu leaken?). Bullshit, svarar rivalerna i Gesellschaft für deutsche Sprache, och det med visst fog syns det mig. Argumenten från VDS (“Vårt språk är ett uttryck för vår kultur…”) låter rätt så ängsliga och ihåliga… Oder was?

Satt just och läste en (betal)recension i LRB av Emma Dench, om populärkultur i antikens Rom, och lärde mig att det finns en gravsten från den tiden vars epitafium lyder: “I was not, I was, I am not, I don’t care”.

Bada-bing…!

Nåt latinskt original ges emellertid inte, och mitt knaggliga skollatin hjälper inte mycket längre än, “Eram non, eram, sum non…” – men vad i hela friden “jag bryr mig inte” heter har jag inte en aning om… Kan det vara nåt liknande spanskan: “no me importa”…? Alla seriösa förslag mottages med taxamhet.

Nån har googleöversatt Pressylta till polska! Och plötsligt fattar jag vad jag pratat om under alla dessa år…! Incredible…

(Om det fortfarande är nån som inte nått samma klarhet, så beror det nog på att det ska vara en prick över andra z:at i rubriken… men det vet jag inte hur man åstadkommer i WP – nu fixat! Tack för pricken, Bodil! I owe you one… Fan, stryk det, det lät aningen obscent…)

PALINDROM-NYTT, med andra ord…

Kom ihåg att palindromer inte behöver vara långa för att vara bra. Det är meningsfullheten, den retoriska logiken, som räknas. Jag trodde länge Napoleons var bäst:-

Able was I ere I saw Elba

Man ser med en gång varför den inte funkar. “Able” är en slags korsordsupptäckt, som fick styra hela stycket, precis som “ere” (“före/innan”). Nej, här har vi vinnaren. Hur lysande är detta…?

A man, a plan, a canal – Panama!

Ich leake, du leakst, er/sie/es leakt…

“Zu leaken” har alltså blivit utsedd till årets anglicism i Tyskland. - “So they talk of the “geleakte Dokumente” released by the controversial site as an alternative to the somewhat unwieldy ‘durchgesickerte Unterlagen’ of yore…”

Ausgeflippt, oder was?

Tvåa kom “entfreunden”, en direktöversättning av “to unfriend” från sociala media.