Petimätern i mig har lagt märke till, särskilt på sistone, att det blivit en ovana i svensk press att sätta imperativ efter imperativ i oregelbundna verb, i stället för infinitiv. Tidningen Expo har ett “föreläsningspaket” för gymnasielever som heter “Våga ifrågasätt!” Samma här, i Nina Jansdotters 5:e karriärtips… Googla på “våga besök” och ett halvdussin nyliga exempel dyker upp från tidningsartiklar och annat. “Sluta vara så försiktig och våga ös på med färg!” uppmanar Veckorevyn.

Vad är det som pågår? Man blir väl antagligen bara “smittad” av att regelbundna verb är likadana i imp och inf, som i “Våga granska Israel!” (AB-kulturen nyligen) och den tacksamma “dubbla emfas” som därav följer. Nu är min inställing till grammatiska förändringar så Lasse Faire den kan bli (och grammatiska skiftningar över tid handlar ju nästan alltid om att göra saker och ting kortare, som här). Jag tycker bara det låter så vajsing: dåligt snickeri, vingligt, fallfärdigt.

Jag har ett litet projekt på gång, inget särskilt seriöst, men om ni har fem minuter att fundera på det så bidra gärna med vad ni har.

“Maktlöshetens ord” handlar om sådana ord, fraser och språkliga vändningar som man ofta ser i bloggkommentarer som vill registrera motstånd mot den rådande kultursidespolitiska vänster-islamist-populist-kramande eliten.

[Fotnot: "Maktlöshet" därför att maktlöshet oftast är självupplevd, t.o.m. självönskad, i kulturer som våra. Utan maktlöshet är man ingen, ungefär som med antisemitismen].

elit[en] blir första slagordet i vårt lexikon. Definition: konsensusstövelvälde. Exempel:  (1) stockholmska kulturredaktioner; (2) SIDA on a bad day; (3) stockholmska kulturredaktioner.

Nästa ord:

förståsigpåare Definition: nån som förstår sig på nånting, t.ex. akademiker. Exempel: (1) klimatforskare; (2) vetenskapsmän överhuvudtaget; (3) litteraturkunniga; (4) klimatforskare.

minareter Definition: jättestora, typ, bombmissiler, som hedermördar min mamma, när hon ligger och sover. Exempel: (1) Schweiz

minoriteter Definition: jättestora, typ, bombmissiler, som hedermördar min mamma, när hon ligger och sover. Exempel: (1) Schweiz

källarmoskéer Definition: Fönsterlös lokal med sliten heltäckningsmatta där revolutionära islamister döljer sitt sanna väsen trots att de med alla sina miljoner saudiska petrodollar skulle kunna bygga jättestora kupoler och minareter om de bara ville. (Jfr uppslagsorden Jesuiter resp. Världskonspiration).

gammelmedier Definition: Pappersbundna, politiskt korrekta och föråldrade institutioner som saknar såväl köksbord som ryggrad och som styrs av intellektuella och moraliska dvärgar. (Jfr uppslagsorden Eliter, Kulturredaktioner resp. Cafe Latte-drickare).

dvärgar… [vem vill definiera "dvärgar"?]

["Minitävling" i den meningen att jag svarar på det själv i morgon om ingen har hittat rätta svaret....]

I gårdagens post “Det blir nog bra när det blir färdigt”, här nedanför, begår jag (alltså inte Arthur Waley eller Ezra Pound…) ett rätt pinsamt och grundläggande grammatiskt fel: vilket? Dom vakna bland er vet redan. Dom sömninga bland er, här är ett tips: det är en slags anglicism. Som jag skulle vilja spåna vidare på, kanske nästa vecka.

Första rätta svaret i kommentarsfältet vinner, ähm, ett hedersomnämnande. Eller fredspriset.

De bästa ordvitsarna exploderar som bekant ur en viss, specifik situation. Dom fungerar inte friställda, dom måste kontextualiseras, därav det berättande elementet i det följande. Plus timing, självfallet. Jag kör detta på Kvällstoppenvis med att annonsera dom i ordningen 3-2-1.

Nummer 3: På tredje plats hamnar Jesus. Det var när han drogs inför Pontius Pilatus, och denne ställde vad han tyckte var en oerhört listig fråga: “Quid est veritas?”, alltså “Vad är sanning?”. Men Jesus var förstås listigare än så, det låg liksom i fadersarvet, så han gav svaret i ett perfekt anagram på frågan: “Est vir qui adest”, alltså “Det är mannen som står inför dig”.

Snyggt jobbat, Jesus, men kanske aningen mekanistiskt, därav tredjeplatsen.

Nummer 2: Min gamla polare John Newton (bl.a. restaurangkritiker på Sydney Morning Herald) (snacka om knäck, alltså…) åkte på Greklandssemester med sin vackra hustru De. En morgon efter frukost stod dom framför hotellhissen och väntade på att få åka upp till rummet igen. En av hissarna landar, dörren öppnar sig och ut kliver nåt dussin greker som uppenbart är på väg till ett bröllop eller en födelsedagsfest, för dom har famnarna fulla av presenter. John vänder sig till De och säger: “Beware of lifts bearing Greeks”.

Den har en platsbestämd oundviklighet som gör en så pass hög placering förtjänt.

Nummer 1: Nånstans på 70-talet körde BBC2 en frågetävling om konst, där bland andra Frank Muir deltog (Frank Muir var ordvitsarnas Lenin, en brutal förfinare, ett geni). I ett av programmen gällde en av frågorna att finna ett samband mellan ett stycke musik och ett konstverk, i det här fallet var det Bachs Goldbergvariationer och ett av Ingres bourgeoisieporträtt. Tyvärr minns jag inte vad sambandet var mellan dem var. Men Frank Muir såg omedelbart länken: “Look Bach in Ingres”.

Bättre än så blir det inte. Eller…?

Ett kulturellt kluster har avklustrats i kväll. Jag bor i en del av London där det finns många turkar, eller människor av turkisk härkomst. (Snabb fotnot: Jag har tidigare på Pressylta fört fram mitt bestämda intryck att turkiska låter som arabiska med finsk brytning…). Hur som haver, jag har många gånger undrat varför yngre deltagare i det turkiska Hackney så ofta tilltalar mig med “sir”. Oftast är det “guv” eller “boss” som gäller. Och jag har allt emellanåt tänkt tillbaka på mina gamla Kalle Anka-tidningar (praise be upon them) där Kalle brukade kallas “effendi” när han hade tropikhjälmen på sig och var ute på äventyr. Kan “effendi” kanske vara “sir”? Spekulerade jag. Så idag läser jag en av Telegraphs totalt fascinerande miniromaner, som dom trycker på Obituariessidan, om Ertugul Osman, eller närmare bestämt Hans Kejserliga Höghet Prins Ertugul Osman Efendi. Och gör sedan ett Googlesök. Och allt säger bingo.

Sensmoralen av denna post är att jag är Kalle Anka, avlägsen släkting till Anna.

Diskussionen om översättningar som är bättre än originalen fortsätter idag i The G, och ett inlägg från en viss Allan Ronald i Polmont förtjänar spridning, tycker jag.

Sir Thomas Urquhart of Cromarty translated the first two volumes of Rabelais’s Gargantua and Pantagruel in 1653. His “translation” is almost twice the length of the original text and, as Roderick Watson points out in his Literature of Scotland, “more compendious in its lists, more outrageous in its vulgarities and more hyperbolic in its hyperboles”. Where Rabelais lists the noises of nine creatures that spoil the peace of the countryside, Urquhart gets in 71 species, including “the drintling of turkies, coniating of storks, frantling of peacocks, snuttering of monkies, pioling of pelicans.”

Vem översatte Rabelais till svenska, för övrigt?

…grand, famous, secret, enormous, female, French, red… är i fallande skala dom tio vanligaste adjektiven i Dan Browns böcker. So far, so predictable, liksom. Men om man gör samma frekvensundersökning hos James Joyce blir det plötsligt mycket mer, tja, nummer 10 där:

Good, little, new, black, dark, light, red, green, blue, lovely.

Detta enligt en (onätad) notis i The G idag. Undersökningen är utförd av Vivian Cook, författare till ‘It’s All in a Word‘, som publiceras på torsdag.

Den där posten igår (“Fel, men rätt”) fick mig att tänka på att översättning också bär på en rik komikådra. Ortega y Gasset kallade det la miseria y esplendor de la traduccion (akutaccentmissen är WordPress och Bill Gates fel, och jodå, jag längtar fortfarande hem till Mac, efter alla dessa år: fan ta PC-skiten och hennes avdankade moster…).

Hur som haver, det var miseria-biten jag ville koncentrera mig på nu, snarare än det esplendoriga, som förra posten berörde.

Jag satt en gång i en parisisk biosalong och såg en film av John Cassavetes, minns inte vilken. Nånstans frågar en kvinna sin väninna om hon verkligen tänker lämna sin man? Hon svarar på typiskt Cassavetes-improv-vis med en lång monolog om att, “Well, I gotta take the bull by the horns, I gotta realize what’s happening… I can’t take any more of his… of his…”, och det här håller på i nån minut eller så. Den textade franska översättningen blir:

“Oui”

Det finns en sublim trötthet i den översättningen, som man inte kan annat än beundra. Bidra gärna med egna översättningshaverier.

Vi har redan konstaterat – nånstans, nån gång, mitt minne sviker mig – att bitar av Shakespeare är mycket bättre på Hagbergska än på engelska. En diskussion i Guardians Notes & Queries idag tar upp det här med översättningar som är bättre än originalen, och där dyker en liten pärla upp. När Baudelaire översatte E A Poes roman Arthur Gordon Pym hade han ibland svårigheter med betydelsenyanser, som när han kom till en sekvens i vilken en fiskmås sliter en “liver-like” bit kött från ett ruttnande kadaver, vilket Baudelaire tolkar som “quasi-vivant”…

Fel, men perfekt fel, liksom.

Kommer från Christopher Caldwell i LRB, i en recension av en kontroversiell biografi över Bernard Kouchner författad av Pierre Péan, om vilken Caldwell skriver:

“Péan is a rough, tough writer. His methods are ad hominem. He criticises Kouchner for one thing and then for its opposite: for surrendering France’s sovereignty to international bodies on the one hand, and for acting wihtout the sanction of the UN on the other. By exposing Kouchner’s failure to live up to his ideals, though, he distracts the reader’s attention from his deeper objection, which is to the ideals themselves. Péan is an old-style French republican, a Gaullist for whom it is hard to love humanity without being a bit untrue to France.”

Vi har varit inne på detta förut: hur man skriver bra kultursidesprosa (det var i samband med Tom Lubbock, vill jag minnas), dvs. de tre stegen Vila – Ansats – Explosion. Först vilan i de två första meningarna, som är lite grand av torra konstateranden. Sedan ansatsen i de två följande meningarna, fram till “…themselves”: sund, heart-of-the-matter detaljkritik. Till slut explosionen i en perfekt saltad liten amuse-bouche om Gaullismen som kritisk metod.

Betyg: litet a.