Det verkar ha blivit mer engelska än svenska på sistone… (Att jag skriver poster i “McKennitt v. Ash”-kategorin på engelska beror på att dom har läsare som är obildade nog att inte kunna svenska).

Hur som haver, detta måste naturligtvis åtgärdas. Här är några kärnsvenska ord vars urpsrung och betydelser ni kanske inte kände till (detta delvis inspirerat av ett mailsamtal med Bodil nyligen)…

* “Brådska” är ett av de få svenska substantiv som går att härleda till de slaviska språken. (Jfr poeten Josef Brådska)

* “Åtminstone” är etymologiskt relaterat till en berömd italiensk grönsakssoppa.

* “Fåra” är ett annat ord för en gåva man mottager just nu.

* “Ficka” är ett annat ord för en gåva man mottagit i det förflutna.

* “Paket” är ett annat ord för en gåva man mottagit i det förslutna.

* “Postkontor” är sådana kontor som var kontor i det förflutna, men nu byggts om till konstgallerier på Kungsholmen.

Så det så.

Först rent språkmaterialistiskt. Vad heter dom här ljusen på svenska? “Hazard lights”, alltså. Heter det verkligen “varningsblinkers”, som mitt lexikon påstår? Egentligen undrar jag bara därför att jag aldrig hört det ordet förut, ungefär som ordet “ranelid” (definition: “a slippery slope”) eller “leifgwpersson” (“a fraud”).

För det andra rent tekniskt. Knappen sitter alltid ordentligt separerad, och den är alltid en separat elkrets, från alla andra ljusfunktioner. Om man bankar till den så slår man på två gula varningsljus fram och två bak, som blinkar i vad som verkar halvsekundsintervaller.

Ursprungligen var varningsljusen till för att bli den elektroniska motsvarigheten till de där hopfällbara reflextrianglarna som alltid låg och skräpade i bakluckan, och som man skulle rigga upp på femton meters avstånd när man fick haveri på E4:an mellan Vilsemo och Slaksås, i övre Dalarna, andra bilister till varnom.

Icke längre. Varningsljusen – i alla fall i den här stan, vore intressant att få veta annorstädes – har numera kommit att signalera åtminstone tre nya budskap till andra bilistas…

(1) När man står tillfälligt parkerad på dubbla gula (vita i Sverige?) linjer, så signalerer det till den eventuella p-vakten att man håller på att lassa/lossa och bara är borta två minuter – max fem!

(2) När nån saktar ner framför en – oftast i en Ford Mondeo – och sätter på varningsblinkern så signalerar det att föraren inte har en jävla aning var han är nånstans och att han förmodligen kommer att dubbelparkera här mitt i gatan tills han konsulterat färdigt kartboken som han för ögonblicket inte kan hitta därför att hans fru la den nånstans inunder makeup-grejerna i passagerarfickan i onsdags, när dom var på Ikea.

(3) Trevligast av allt är att varningsblinkern också betyder “Tack ska du ha!” – fast bakåt. När man släpper in nån i trafikkön framför en, från parkering eller sidogata eller liknande, så har det blivit god sed att “tacka bakåt” genom att släppa på varningsblinkern en eller ett par blinkningar för att säga, “Cheers, mate!”…

Nästa semantiklektion handlar om Goebbels och det totala kriget.

Detta är ett slags cross-referenced bidrag till en intressant diskussion hos Bodil om ursprungen till orden “torg” och “gård”.

Förkortningar:

OE=Old Enlish/Anglo-Saxon … O Fris=Old Frisian … OS=Old Saxon … OHG=Old High German … ON=Old Norse … Gmc=Germanic … OSl=Old Slavonic …

En utmärkt sammanfattning av nuläget i Universal Grammar-debatten i Independent idag, detta med anledning av att man upptäckt ett tidigare okänt språk på Himalayas nedre slänter.

En forskare menar att “språk utvecklar sig precis som organismer, och de som överlever är de som bäst anpassat sig till den mänskliga hjärnan och därför är lättast att lära sig. Alla människor har samma hjärna, vilket för med sig att framgångsrika språk tenderar att likna varandra, och därmed ger illusionen av en universell grammatik.”

Men en annan forskare – med det strålande namnet Tecumseh Fitch – menar att invändningarna ofta grundar sig på missförstånd. “Universal grammar is neither a grammar nor is it universal,” menar han.

It actually refers to a set of constraints that limits possible grammars, so that different languages make different choices among those possibilities. Understood correctly, Fitch says, the theory is not incompatible with linguistic diversity.

På en annan språklig kula. Den musik jag lyssnar på mest just nu är Africando, en underbar blandning av salsa och melodiöst västafrikanskt. En av Africando All Stars är den senegalesiske sångaren Thione Seck, en ospektakulär men oerhört expressiv röst, som sjunger “Sey” (värd en lyssning, jag lovar…).

Jag fattade bara inte vilket språk han sjunger på i den låten: det verkar innehålla fragment av franska, och ett tungt “-ch-”-ljud (som i “Bach”), möjligtvis från arabiska. Men YouTube ger mig nu omedelbart svaret: det är Wolof.

(1) “Hier darfst Du alles dürfen”

(2) “I am in love”

(3) “Uga Chaka“

En från er, en från mig: det är väl en rättvis deal?

Vännen Frank Perry lämnade tillbaka ett par böcker han lånat igår kväll, och jag fick som bonus tre (för mig) nya svenska böcker att läsa. Eftersom mitt bokläsande är så begränsat nu för tiden, vill jag ha råd om vilken av de tre jag bör prioritera.

(1) Kerstin Ekman: Mordets praktik (roman, 2009)
(2) Bruno K. Öijer: Svart som silver (dikter, 2008)
(3) Henrik B. Nilsson: Den falske vännen (roman, 2009)

Min rekommendation till er (och det är egentligen mer en order än en rekommendation; korsförhör kommer att hållas i Sal 3B torsdag morgon, blyerts medtages) är att bänka er framför radion på onsdag 11 augusti klockan 18.15, ratta in P1 och lyssna på programmet “Sten, skog, sjö – om översättaren Frank Perry och det svenska språket“.

“Anneli Dufva” är det fina namnet på programmets upphovsperson, dessutom.

(Bonusfrågesport: I versfotsammanhang, är “Anneli Dufva” en anapest + en troké? Eller är det inte?)

Av skäl som jag inte ska besvära er med så håller jag på att läsa om kärlekens egenskaper som dom definierades under den italienska renässansen, och hur dessa idéer härleds från skolastikerna, Aristoteles främst. I dessa sammanhang spelar ordet accidente en mycket framträdande roll. Inunder detta enkla ord öppnar sig emellertid avgrunder. Jag slog upp “accident” i SOED och fick till min förvåning reda på följande.

Vad som än händer… Att accidente skulle ha med slump, oförutsägbarhet och, möjligtvis, otur att göra är en senkommen (“late L.”) betydelseskiftning. Det har alltså med cadere/”fall” att göra – inte “fall” i höstlövsbetydelse, utan “infalla”/”inträffa”.

Vilket för övrigt leder tankarna till en av de mest eleganta kryptiska ledtrådarna jag sett i ett engelsk korsord: “Fall asleep” (6). Lösningen är “elapse”, alltså ett anagram på “asleep” vilket antyds med ordet “fall” i betydelsen “falla sönder”, men “fall” blir förstås också definitionen i betydelsen infalla/förflyta/förgå.

Det märkliga är ju att “Anything that happens” är en kategoridefinition i SOED, därav den romerska ettan. Den allra första gruppen betydelser är gloriöst vag och dimmig och allomfattande. Det är som att slå upp “olyckshändelse” SAOB och hitta definitionen “sb. Vad fan som helst, mer eller mindre”. En middagsbjudning, till exempel, är det en olyckshändelse? Jajamen. Ett planerat kejsarsnitt? Absolut. En sufflé gjord på päron och körsbär? Ja, särskilt suffléer!

Var, som någon sa, kan väl detta sluta?

Än en gång halkar man till i rubriksalladen… “Här är svenskarnas drömregering” skriver Expressen idag, om en nylig Sifo-undersökning. “Drömregering”… Det är ett konstigt ord, både barnsligt och poetiskt på samma gång. Ragnar Strömberg brukade kalla mig “extasminister”, så jag skulle nog få en taburett i en drömregering. Kanske inte portfölj, men väl en taburett. Och där skulle jag bedriva drömpolitik, enligt mitt sömniga manifest: mycket socker på alla limpor, mycket erotik i alla skolor, alla vore vi filmstjärnor på en och samma gång.

Sen vaknade jag. Jag ska till tandläkaren kvart över ett.

Spontan var förr i tiden något väldigt eftersträvansvärt att vara, jag pratar väl om sextiotalet i princip. Att vara spontan var ett tecken på att man var lite osvensk, utan att för den skull vara utländsk; att man var lite oinrutad, utan att för den skull vara snurrig. Det tog sig främst uttryck i att man helt spontant satte sig ner på trottoaren, i stället för en bänk eller en stol eller en pall. “Spontant” var ofta synonymt med “fritt”.

Speciell, när det används som beskrivning på människor, är ett ord jag först stötte på i Sverige på 1980-talet, tror jag. -”Hon är lite speciell,” fick jag höra om någon på en stor släktträff i den vevan. Jag trodde först att det betydde efterbliven. Men när jag en stund senare kom att prata med den speciella framstod hon bara som lite skojig och kulturintresserad. Jag är fortfarande inte helt klar över om ordet har något med  förståndshandikapp att göra.

Spetskompetens är rätt nytt för mig – är det från 2000-tal…? Jag har efterhand kommit att inse att det inte alls är ett abstrakt substantiv, utan en personbeskrivning. Han/hon är en spetskompetens, ungefär som han/hon är en pizzabagare eller en knypplerska. (Denna semantiska skiftning från abstrakt till konkret kallas antropomorfisk transferens i finare kretsar). Att bara vara en kompetens är med andra ord inget att rekommendera, inte om man vill komma nånstans i karriären.

Historikern Tony Judt skriver på NYRB-bloggen en mycket läsvärd och gripande text om ord, språk och tal, mot bakgrund av den neurologiska sjukdom som drabbat honom och gjort hans talförmåga allt mer nedsatt. När man som Judt växt upp och alltid levt med den nedärvda judiska förkärleken för oändliga samtal, för brinnande debatter och rasande dispyter, är det ett särskilt hårt öde.

Jag vet inte riktigt varför, men det fick mig att tänka på en man jag en gång träffade på en middag. Han var en politisk aktivist från Zimbabwe, och hade genomlevt flera månaders tortyr i Mugabes fängelser, tills han cirka ett år tidigare lyckats ta sig till England. Det märkliga var att han aldrig initierade några samtal under hela kvällen, att han bara talade om han först blivit direkt tilltalad, om man ställt en fråga till honom, till exempel. Det innebar inte att han var särskilt tillbakadragen eller tystlåten eller lågmäld, snarare tvärtom. Det var bara det att han inte kunde påbörja en dialog med någon, inte ens om man kom bra överens och hade känt honom ett tag. Jag fick senare reda på att detta är något väldigt vanligt bland tortyroffer, särskilt under de första åren efteråt. Fast hos en del kan den här förtegenheten tydligen vara livet ut.

På tal om tortyr och smärta och tal och språk: en av de mest omvälvande böcker jag nånsin läst är Elaine Scarrys “The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World” (1985).