Ursäkta gårdagens rätt konstiga post, osammanhängande och känslobelastad som den var. Men jag ska låta den stå kvar, androm till varnagel. Det var bara en sån chock att få syn på Billy Pop nere vid Barbican igår eftermiddag. Det tog mig goda femton sekunder att känna igen honom. Uttrycket “en skugga av sig själv” fick en fasansfull bokstavlighet. En sårig, blåmärkt, illa tilltygad skugga.

Billy Pop var en gång en alldeles utmärkt sångare och pianist, i det ena pubrockbandet efter det andra, runt Camden och West Hampstead. Det var väl därför jag kom att tänka på Tim Hardin, som Billy Pop faktiskt inte var helt olik, om än inte i graden av sångskrivargenialitet. Hur som haver, det blev inte mycket sagt mellan oss igår. Han såg ju min fasa. -”Don’t I look a treat?” sa han. Han bad mig om fem pund, och det fick han ju.

En drogpolitisk poäng till kan jag inte låta bli: något som borde vara allmänt känt, men enligt min erfarenhet inte är det.

Det är inte heroinet som gör människor till skuggor, det är skiten. Skiten dom lägger i heroinet och dom skitiga nålarna, framför allt, men dom skitiga kvartarna, och dom shit-for-brains dom delar kvartarna med, hjälper ju inte heller. Jag kände ett par amerikaner, man och hustru, som gick på heroin i näranog tjugo år och levde helt normala liv, hade normala jobb (han sociolog, hon bokredaktör), och en normal umgängeskrets.

Skillnaden var att dom hade det gott ställt, och hade råd med rena varor, steriliseringsapparater och privatkliniker. Drogpolitik är alltför ofta synonymt med klasspolitik.

Om inte de sociala, medicinska eller rent mänskliga argumenten för droglegalisering fungerar på förbudsknarkarna, så kanske de krasst ekonomiska argumenten gör det. Guardian rapporterar idag (läs här också) om en ny komparativ studie som visar hur mycket pengar (ca £14m) samhället skulle tjäna, inte minst i skatteintäkter, på “regulated legalisation”, alltså där staten i princip blir langare.

Men – alas and alack – att rationella argument skulle fungera på dom som sitter fast i förbudsberoendet är ju lite väl naivt: vad dom behöver är några svettiga dygn i madrasserade enrum, skrika och gorma så mycket dom vill, och massor, massor av tough love från oss andra.

Isobel berättar om en klart lyckad nydadaistisk happening-installation som hon blev inblandad i häromdan (i Göteborg, förstås). Det handlade om huruvida man kan göra konst på droger: “en musiker från Hammerfall [sic] sade att man  minsann inte behöver droger för att vara konstnär och exemeplifierade med sig själv…”. Detta är förstås oxbabb med smör på. Narkotika är egentligen allt man behöver, talang är bara bonuslott, titta på Slavoj Z, bara.

Nej, men allvarligt talat, vad hade litteraturhistorien – för att inte tala om musiken, bildkonsten – varit utan psykofarmaka? Charles Baudelaire, Arthur Rimbaud (“baud”-ledet gives the game away…) och Frank Baude, som bara några. Själv skrev jag nittiofem procent av en av mina romaner på amfetamin, och den som kan lista ut vilken roman det är vinner en lillebit halvtaskig marockan, om jag kommer ihåg var jag la den.

Och, apropå Per Wästberg, när ni skickat in era svar på den gåtan så blir det er helgsysselsättning att sedan hitta de litterära verk som borde ha skrivits på droger.