Eric Griffiths i senaste TLS tecknar en bild, ur TS Eliots brev, av diktarens i förväg dömda äktenskap med Vivien Haigh-Wood på 1920-talet. Det är en bild av ett helvete på jorden.

Man och hustru skuggade varandra genom en anspänd, sjuklig tango, den ena hasande i reträtt medan den andra tog ett kliv framåt (“Jag fick influensa strax efter jul och jag hade knappt tagit mig ur bädden förrän Vivien plötsligt rusade i säng och vägrade ta sig upp igen,” till Charles Haigh-Wood juli 1925). Medan de var förbundna i var sin förfäran kunde de visserligen lyssna på varandras listor över krassligheter med sympati, till och med deltagande, men när som helst kunde det börja klinga falskt mellan dem och de började tolka varandras veklagan som manipulation, som utpressning eller konspiration. De blev utomstående vittnen till sina egna erfarenheter, ömsesidigt misstänksamma, så som Eliots bror misstänkte Vivien (“hon uppmuntrar undermedvetet sina sammanbrott”), så som Eliot 1926 var misstänksam mot John Donne: “denna avsiktliga överstimulans, denna exploatering av nerverna – för det är vad det handlar om – har i sig, för mig, något skrupellöst”. Vad som slog henne som ett instabilt effektsökeri i deras samliv – “livet är så febrilt och så långtråkigt på samma gång” (1918) – framstod för honom som om det bar inom sig kraften av en konstnärlig konvention typ hämndtragedi, med alla dess rutiner, dess vanskliga “mixtur av tröttsam diskurs och plötslig verklighet” (1927), ambivalent i sin makt att antingen platta till eller sätta i högrelief det samspel den inramar.

[PS lite senare: Det är nog bara en man i övre medelåldern som kan posta ovanstående citat som något som är värt att notera. Mina unga läsare behöver inte bry sig, ännu. Vi blir alla Strindberg vad det lider. Eller Eugene O'Neill. Eller Lars Norén. Sällan eller aldrig blir man Nils Poppe.]

Om det nånsin kommer dithän att teknologin – i en kombination av avancerad cybernetik och ‘Groundhog Day’ – tillåter en att reboota en hel dag, så skulle jag sen flera timmar tillbaka tryckt på knappen och börjat om från början igen. Inget direkt katastrofalt – inga katastrofalare katastrofer än vanligt, i alla fall – men inte en enda av siffrorna har stämt hela dan, inget av kryssen hamnade i rätt box, och svaret på varenda fråga blev hello-good-afternoon-herr-yxskaft.

Man vänder sig alltså till sin närmaste medmänniska på Amhurst Road, i det här fallet en mamma med tre barn i släptåg, och frågar om det här ska föreställa ett skämt, och hon svarar, med perfekt timing, “If it is, I don’t get it”, och jag säger, “If you do, would you phone me and tell me?” och hon bara skakar på huvet. Hon har inte mitt nummer. Det är det inte många som har.

Och det spelar ingen som helst roll hur mycket man försöker fylla i luckorna för folk, så att dom ska fatta vad man pratar om, för dom bara pratar om sig själva ändå. Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig, brukade min pappa säga i sina mörkare stunder. Och hans mörka stunder var rätt ljusa. Det är nåt jag ärvt av honom. Ett blekt, dassigt ljus.