[Källa? Dum fråga…]

Nytt  meddelande från Simon Singh. Ni som är uppdaterade fick det per epost, men det finns också att läsa bl.a. här. Jag funderar på att ändra min tagline till “Yttrandefrihet och korv”.

Om precis en månad är det alltså parlamentsval. Labour kommer att “vinna” i så måtto att dom bildar minoritetsregering med stöd av Lib-Dems, i utbyte mot att Vince Cable blir finansminister och löftet om ett seriöst försök att införa PR, proportionell representation. Det funkar i sex månader, för i oktober kommer ett misstroendevotum om överhusreform, Brown avgår och utlyser nyval, David Miliband tar över som partiledare och för labour till knapp majoritetsseger i mitten av november.

Gäsp, alltså. Det här är ett val som känns mer oangeläget än något annat val jag varit med om. Och Geofrey Wheatcroft håller med mig. Egentligen är det enda intressanta, och det enda jag nog tänker skriva om här, i vilken utsträckning väljarna (förutsatt att valdeltagandet inte sjunker till än mer katastrofala nivåer) gör valet till räfst och rättartning med en generation politiker som måste höra till de mest perfida, korrupta och inpiskade som den parlamentariska demokratin någonsin har fått husera.

Eller “Der Mensch erscheint im Holozän nicht mehr”… En strömning inom geologin vill nu ta farväl av holocenepoken för att i stället hälsa välkommen antropocenepoken, människans geologiska tidsålder, berättar Independent.

Well, it was fun while it lasted.

Nu har emellertid det globala jordbruket förändrat landskapet, jakt och artutrotning har förändrat djurbeståndet, fossilt bränsle har förändrat atmosfären, allt så till den inte-särskilt-milda grad att den geologiska tideräkningen måste omdefinieras.

Jag tyckte väl det var något på gång när jag vaknade i morse…

“Eftersom mänsklig existens är en hallucination, som bär inom sig den sekundära hallucinationen att dag och natt existerar (den senare ett ohälsosamt atmosfäriskt tillstånd som kan härledas till anhopningar av svart luft) så anstår det illa en förnuftets man att befatta sig med det illusoriska annalkandet av den högststående hallucination som kallas döden.” (De Selby)

Jag läser här att en av förklaringarna bakom Financial Times’ och ft.com:s profitabla verksamhet, trots betalväggar och branta prishöjningar överlag, är att den överväldigande majoriteten av dess läsare kan dra av kostnaderna på skatten. Det går tillbaka på att tidningen är ett arbetsverktyg för många. Den finansiella informationen är, till skillnad från det mesta av konventionella nyheter, en vara med ett implicit värde: har man informationen före andra så har man desto större chans att tjäna pengar på den.

Hur som haver, varför inte använda samma metod för att stödja, inte dagstidningar, utan exempelvis kulturtidskrifter och annat smalt: gör prenumerationer avdragsgilla (för alla, inte bara för de närmast sörjande, alltså). Smart, eller?

Varje människas död är något att beklaga, och bör leda till allvarsamma tankar om den flyktiga caprice som är ett mänskligt liv. Men nyheten att herr Eugene Terre’Blanche har blivit ihjälslagen och hackad till döds har gjort det fenomenalt svårt för mig att lokalisera exakt var någonstans den sorg finns som jag möjligtvis borde känna inför ett så brutalt slut på en människas liv. Men jag hittar inte ens någon empati. Mina känslor är i friläge.

En av mina presskontakter – han sitter i chefsposition och har god insyn – säger att intressanta tider stundar för en del av morgontidningarna, särskilt Guardian och Independent. Bakgrunden är ju den att den senare nu köpts av Alexander Lebedev, f.d. KGB-agent och sedan nåt år tillbaka ägare till Evening Standard.

Allt pekar nu på att Lebedev tänker göra med Indytitlarna vad han redan gjort med ES, dvs. göra dom till gratistidningar – Indy blir då den första morgontidningen i det här landet att gå från betal till gratis. Det finns affärsmässigt fog för sådana planer också. Läsarsiffrorna har nämligen gått upp dramatiskt för ES, och har nu börjat generera ganska respektabla intäkter. Dessutom har Lebedev redan avtal, genom ES, främst med tuben för distribution i Londonregionen.

På Guardian skiter man knäck i spiral inför dessa utsikter. Sextio procent (tugga på den siffran ett tag: 60%) av Guardians läsare är bosatta inom M25, alltså ringmotorvägen som i princip definierar Stor-London. Lägg då in i den ekvationen en liberalt profilerad kvalitetstidning som kostar smack ingenting alls, som är tillgänglig inte bara på varenda tunnelbanestation, utan matkedjor, bokhandelskedjor, osv osv.

På The G. verkar man alltså vara inställd på att tappa ett rejält antal läsare under åtminstone de två första åren av Indys gratisering. Och det har man sannerligen inte råd med, när man redan går back med £100,000 om dagen.

Men tvivlen hänger också kvar om Indytitlarnas långsiktiga framtid. Den journalistiska kvalitén är rätt svajig överlag, söndags-Indy har fortfarande problem med tyngd och, vahettere, coherence, och en del av deras kolumnister är rätt svaga i jämförelse.

-“Independenttitlarna finns inte kvar om tre år…” sa min kontakt. -“Oj,” sa jag.

En av mina bästa vänner nånsin, som jag för evigt tappat kontakten med, är Major Wiley. Jag har inte sett honom på 30 år. Och så hittar jag plötsligt massa material på internets: här (“If it’s gonna rain” från Seventh Child är min nationalsång: “If it’s gonna rain, let it pour / I don’t care, not anymore”). Hans filmkarriär är lite patetisk, men det är min också, so who gives a shit…?

Men mest extraordinärt av allt: jag har hittat ett spår på Spotify med Major. Ett album kallat “Folk Music From Washington Square” (1962). Klicka på spår nr 13, “Fare Thee Well”. Det är så Major, så lysande.

[Jag försöker mer och mer göra min blogg personlig, inte bara genial. Därav dessa självbiografiska episoder. Hope you don’t mind. Bilderna på Mahmood, stilikonen, kommer förhoppningsvis på måndag, om gud vill och byxorna håller.]

Nu har jag läst (eller snarare “läst om”, för jag fick läsa den i korrektur också) Thomas Nydahls nyutkomna bok med brev till och från vår gemensamme vän Alvar Alsterdal, “En centraleuropeisk afton“. Det första man måste säga är att det i dessa tider, som så till den milda grad präglas av the radical solitude of consumerism, är mer än beundransvärt att ett förlag åtar sig att ge ut en bok som i själva verket inte handlar om något mer märkvärdigt eller mer gloriöst än ett långvarigt samtal två människor emellan.

Det främsta intrycket man tar med sig är vilken underskattad kulturbärande kraft det finns i det fortgående samtalet mellan två människor ur olika generationer, närmare bestämt i själva mentor-lärlingsförhållandet. Att det är just detta som pågår under brevväxlingen är gubben Alvar och grabben Thomas också högst medvetna om, det blir helt enkelt en av de motorer som driver samtalet, vid sidan av den mer praktiska i att dela bekymmer och glädjeämnen under utgivningen Studiekamraten, där ju Thomas var redaktör i många år. (Jag skrev en längre sak om mentor-lärlingdynamiken en gång på analog-Pressylta, som jag gärna ville refererat till, men den tycks ha försvunnit spårlöst…).

En annan intressant aspekt av brevväxlingen är att den äger rum mellan två varma Israelvänner under en period (1985-1991) när denna vänskap sattes under allt hårdare tryck av utvecklingen i Mellanöstern. Det ligger en allt mer plågad ton över skildringarna av det blytunga klimatet i Israel mot decenniets slut, när den generation judar Alvar kände så väl och så mångtaligt började dö ut eller dra sig tillbaka, när militariseringen och de allt hårdare attityderna och – kanske värst av allt – institutionaliseringen av hopplösheten, pessimismens triumf, blev verklighet. Jag tror Thomas har alldeles rätt i att Alvar skulle skakats i grunden om han fått se vad Israel blivit idag.

Och så naturligtvis de många “alvarismerna”, i vilka det vardagliga och det extraordinära träder i ljuv samvaro: “Jag ska nu åka till Charlottenberg och träffa den gamle rabulisten August Spångberg. Han är över nittio och träffade Bucharin 1922.” Eller om hans better-late-than-never omfattande av ett av rockmusikens stora genier: “Storögt kommer du så småningom att få läsa i Arbetet att jag sett min första rockkonsert, men det var nu inte vad som helst utan Stevie Winwood, som jag blivit förtjust i när Kina spelat honom hemma.”

Och detta är antingen ett genialiskt tryckfel, eller bara genialiskt: “”En uppskriven föreställning av Onkel Vanja var dock mer brittisk än tysk.”

Anton von Tschechow, menas det…?