“Vi säger inte barnens kön”
Categories: Svenskt allmäntFriday, Feb 17, 2012
I yield to no one, som det heter, i min beundran för Sverige och svenskarna och det svenska samhället och den svenska charkindustrin. Särskilt på senare år. När mitt adopterade fosterland raglar från bubbla till kris, från kris till bubbla, medan man torterar spädbarn som folknöje och satsar hela statsskulden på Kauto Star i 15:30-loppet på Kempton Park (oddsen var 4-1, trots allt), så framstår den svenska modellen som lika rosenkindat, högbystat och blont frisk och sund som hon gjort sedan, vid pass, 1936.
Men jag drar en gräns vid folk som spelar ut sina vuxna genusteorifantasier på bekostnad av barn som inte gjort något annat ont än att ha dessa ideologiska busar till föräldrar. Ursäkta språket, men könsneutrale Linus vill inte säga barnens kön beroende på att han själv råkar vara både f***a och k*k på samma gång. Det här är den vidrigaste, maktgalnaste form av vuxenskap jag någonsin sett: ett manipulativt och känslokallt förtingligande av en grundläggande mänsklig relation, den mellan föräldrar och barn.
Förtingligande? Ja, vad är ordet “hen” om inte en förskönande omskrivning av ordet “det”? Googla “Marx” + “reifikation”, bara… Dessa människor är fortplantningens röda khmerer. Detta är År Noll för barn.
February 17th, 2012 at 10:23 pm
Det här kan naturligtvis ses som en form av verklighetsfrämmande skenradikalism som i praktiken betyder väldigt lite. De som tror att man ruckar på verkligheten enbart genom språklig manipulation kommer att bli gruvligt besvikna. I varje fall så länge man håller sig till den språkliga nivån, där man för övrigt motsäger sig själv genom att påpeka att de språk som inte har det slags könsbestämda personliga pronomina som de flesta språk har uppenbarligen klarar sig utan dem (finska och ungerska brukar nämnas). Jaha, men ingen har väl hört talas om det könsneutrala Ungern eller Finland för det?
Allvarligare blir det förstås när fanatiska personer ger sig den på att hjärntvätta barn, oavsett vad för slags ideologiska idéer det är fråga om. Och där bör man förstås be låtsaskönsneutrale Linus fara och flyga och behålla sina idéer inom sitt eget kotteri av vuxna gelikar. Och ge fan i barnen.
Jag har för övrigt själv försökt skjuta detta resonemang i sank i ett blogginlägg nyligen (här: http://secondblogbyme.blogspot.com/2012/01/han-hon-och-hen.html)
February 17th, 2012 at 10:37 pm
För mig är frågan mycket enklare, Einar… Man manipulerar inte barns uppväxt. Låt dem växa så förutsättningslöst man kan, med all den kärlek man kan ge dem. Punkt slut.
February 18th, 2012 at 6:32 am
Jag tror att det ligger något mycket mer oroväckande bakom än föräldrars knäppa ideologiskt färgade idéer, nämligen bristen på föräldraskap. Det är en variant på den förment gode föräldern som inte vill vara auktoritär och därför aldrig säger ifrån, sätter gränser eller är “dumma mamma/pappa”, med konsekvensen att barnen blir otrygga. Här har vi i stället föräldrar som är så ängsliga för vad livet skall komma att erbjuda barnen att de inte tillåter dem att själva ta hand om utmaningar. Det är som att låta barnen gå omkring klädda i skumgummi.
February 18th, 2012 at 10:38 am
Vi är nog helt överens, Gunnar! Åtminstone om du med “förutsättningslöst” menar vård och fostran i enlighet med det enskilda barnets egenhet och förutsättningar.
Det är det som ligger bakom dessa försök till manipulation av språket som är provocerande och förkastligt. Nämligen ambitionen att försöka omskapa sina barn till något som ska stämma med ideologiskt önsketänkande, att i normbrytande iver påtvinga barnen en “normlöshet” som förnekar deras egen natur. Villket är något annat än att stå upp för grundläggande moraliska normer och värderingar.
February 18th, 2012 at 2:41 pm
Visst kan man säga att kön idag har fått för stort värde som förklaringsfaktor: det har restaurerats – eller nyupfunnits – som något den enskilde individen måste leva upp till, måste posera sig fram med och ständigt fixa sig i förhållande till. Trots att det knappast finns några lagliga “kolumnskillnader” kvar mellan män och kvinnor – saker som det ena könet absolut inte får göra eller bli, enligt lagen eller allmänt omfattad sed – så är trycket att acceptera en tydlig bild av sitt kön, och berätta i och med denna bild för omvärlden, betydligt hårdare idag än det var för trettio – fyrtio år sedan (min mamma och hennes generation verkar ha en betydligt mer avslappnad och coolt rationell inställning till “vad en kvinna får göra och förväntas tycka om” än dagens hårdstylade, omväxlande “kuttriga” och “småbitchiga” tyckare, mediaentreprenörer och t o m studenter). Det kunde man önska en vettig diskusion om. Könstugget skymmer många andra slags problematik, eller glesar ut leden av dem som “får uttala sig” om någon viss fråga.
Men att försöka ta upp den frågan genom att uppfostra barn i ett totalt förnekande av kategorin kön, genom att hålla sitt barn ovetande om att 99.98% av dem han/hon/det möter i livet omedelbart vill veta vilket kön man tillhör, att kön och föreställningar om kön/genus finns överallt i världen, och att du förväntas spela med – det är ett solklart övergrepp. De gör sina barn hjälplösa mot en omvärld som inte säger “hen” och som inte ständigt sätter frågetecken för könet.
Det är absolut enklare att skaffa sig ett kritiskt, nyanserat förhållningssätt till något om man känner det inifrån, ungefär som att de som kritiserar (öststats-)kommunismen bäst är de som faktiskt har eller har haft en ärlig politisk ambition, vänster eller höger, och som tror på ett samhällskontrakt, medan de som bara har tänkt “politik, vadå blaha blaha, det är bara karriärfolk som roffar och trampar i vägen för oss andra: gimme businessmen anyday!” brukar bli rätt ointressanta som ideologikritiker.
Någonstans i grunden handlar det om att paret berövar sina barn möjligheten att ha en personlig, en egen historia, en sådan som man känner inifrån. För någonstans på vägen kommer de så klart att bli medvetna om kön, som social kategori och som egen och andras biologi, men om man hela tiden måste välja kod för den sortens erfarenheter, för att urskilja sina minnen och väga dem mot nuet: “var det här när han/hon/hen uppfattade mig som kille? eller när jag sågs som tjej? eller som ingetdera?” så blir det i stort sett hopplöst att bottna i sin egen historia, och att kunna reflektera över den.
February 18th, 2012 at 3:13 pm
Det stör mig också att idioterna inte är konsekventa – de begränsar ju barnen genom att bara tala svenska med dem och inte låta dem välja etnicitet.
February 18th, 2012 at 5:21 pm
Gunnar; sant skrivet och tänkt.
Jag skulle i stället vilja införa den uttalat könspoetiska ändelsen på släktnamn, typ Havel och Havelska, det lät så vackert i mina öron i Prag.
Men Björnstrandska eller Lagercrtantzka låter inte lika soft. Inte ens Pettersonska. Möjligens Brodowska.
Det går fö inte att kommunicera med de alltmer fanatiska genustriumfatorerna. Something is rotten in the Kingdom of Sweden.
February 18th, 2012 at 6:05 pm
Man får väl bara hoppas att där finns några sansade mor- och farföräldrar som vid lämpligt tillfälle kan påpeka för ungarna att de bara behöver titta efter i brallorna för att veta…
February 18th, 2012 at 6:26 pm
Linus/Lina/Lines är en aning rädd för att “det ska framstå som ett elit- och medelklass projekt”. Det tycker jag är lite ironiskt och KUL.
Annars funderar jag på om inte “hen” kanske kunde användas i de situationer när vi säger eller snarare skriver “han/hon”. Det kunde kanske vara praktiskt.
February 18th, 2012 at 6:31 pm
Jag skulle personligen inte komma förbi kopplingen hen = höna… Och varför blev det just “hen” och inte “hin”, till exempel… eller “hun” eller “hön”…?
February 18th, 2012 at 7:40 pm
…litet grand som Kim (det mest uppenbart könsneutrala förnamnet på svenska) ibland är svårt att helt koppla loss från raden av nordkoreanska diktatorer.
February 19th, 2012 at 12:49 pm
Att det blev “hen” beror väl på att man tagit detta pronomen från finskan, eller har jag blandat ihop något här?
February 20th, 2012 at 11:43 am
Våra barn, två hopplösa små flickor, fnissade så sent som nu i morse framför den skäggige barnprogramledaren som i pedagogisk iver (förmodar jag; följde tyvärr inte med i händelseutvecklingen så jättenoga som jag grusögd gjorde frukosten samtidigt: hegemonisk havregrynsgröt med otillbörliga honungsklickar ovanpå) och med något slags finurligt utspekulerad otvungenhet plötsligt drog på sig en chockrosa silkesskjorta över sin “vanliga” collegetröja.
Riktigt snyggt faktiskt. Men flickorna, tre och fem år, fnissade alltså helt spontant och med en kuslig demonisk efterklang, uppenbarligen mer fördomsfulla än t.ex. jag själv. Och detta redan vid så späda år!
Nu är därför min självklara fråga till vuxenpanelen: Hur ska jag/vi gå vidare härifrån, anser ni? Förbjuda fnissningar? Förbjuda tröja? Förbjuda gröten? Förbjuda varje annat icke-inhemskt barnprogram?
Tacksam för svar och snar vägledning.
“Ola”
February 20th, 2012 at 2:07 pm
Ja, Ola, det här är ju förfärligt oansvarigt av de två. Det är klart det måste börja med fnissförbud, å det striktaste. Jag vet inte om övriga panelen har mer konkreta förslag, men det måste ju dock hamras hem att det inte är något som helst roligt med chockrosa på män. Inte det minsta roligt.
February 20th, 2012 at 6:53 pm
Hin – en förkortning av hin håle (se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hin_h%C3%A5le ) . I rosa silkesskjorta förstås. *Fniss*
February 20th, 2012 at 8:34 pm
Hin håle – uttalas med tjockt “l” som ersätter/motsvarar supradentalen “rd”. “Den hårde, alltså. Vad nu det ska betyda här?
February 20th, 2012 at 9:03 pm
Det ska betyda djävulen, enligt Wikipedialänken… “Den hårde”… Jag har i och för sig aldrig hört Satan kallad “hård” förut… Snarast tvärtom, djävulen har alltid framstått för mig som känslostyrd, sentimental, a bit of a wuss…
February 22nd, 2012 at 6:55 pm
Du skulle ha varit med på en fest jag fortfarande kommer ihåg. En person jag träffade berättade – och sympatiserade med det – om två genusmedvetna föräldrar som hon kände. De lät inte dagispersonalen veta barnets kön. På grund av det fick personalen inte byta blöjor. För barnets bästa, naturligtvis.
February 22nd, 2012 at 7:28 pm
Wow! Jag menar, bortsett från det rent Pol-Pottiga i det hela (polpotty-trained?), ett praktiskt spörsmål öppnar sig: vem bytte då blöjorna? Föräldrarna själva, måste det ju ha varit? Men i så fall – vafan är det för mening att ha ungarna på dagis om man har tid att rusa dit och byta blöjor titt som tätt?
Hur tidigt börjar barn på dagis i Sverige, för övrigt? Blöjålder, alltså?
February 22nd, 2012 at 11:34 pm
Argumentet var: barnet var bara några timmar (fyra timmar?) på dagis och då klarade det sig utan blöjbyte. Enligt föräldrarna.
Hur tidigt börjar barn på dagis? Som tidigast när föräldraledigheten är slut, det vill säga efter 18 månader. Jag jobbade ett tag på ett dagis där det fanns en avdelning med några barn i den åldern. De kunde bara äta, sova och skrika. De vuxna som var på den avdelningen tyckte att det var ett helvete; vad barnen tyckte kan man ju föreställa sig.
February 23rd, 2012 at 5:38 pm
Nu har jag bara att hålla med, igen, med både Håkan och Gunnar.
Jag jobbade på dagis ett år som ung; det är sen dess jag vet att åtta snoriga ettåringar inte vill vara ensamma med en främmande tant i åtta åtskilda spjälsängar. Spelar roll om de är arton månader – eller hundra år.
February 23rd, 2012 at 8:13 pm
Och så växer dom upp och blir… Måns Zelmerlöv… Håkan Juholt… Leif GW Persson… Spooky…
February 24th, 2012 at 3:13 pm
Fast jag vet inte: med Persson, dels gillar jag honom rätt ofta /OBS: har inte läst hans böcker/ dels skriver man inte en självbiografi med titeln “Gustafs pojke” om man inte har haft åtminstone en kärleksfull förälder… det är min big picture.
Alla de andra som är rädda för att inte bli omtyckta av absolut alla har nog fått grupptryck i själen för tidigt…är min sekunda picture.
May 21st, 2014 at 6:48 pm
[…] Jag hör kanske inte till dem som avfärdar hela genusvetenskapen som the biggest and most successful fraud ever practised on a patient world, som Henry James sa om Shakespeare. Men jag står fullkomligt och orubbligt främmande för den här nyliga trenden att försöka lösa könsrollsproblematiken genom att göra sig blind för könet. Inte bara i ordet “hen” utan i dessa förfärliga och upprörande försök att göra barn till “könsneutrala” brickor i detta motbjudande genusteoretiska spel. Jag skrev bl.a. så här om det en gång: […]