I akt och mening att lämna föregående bloggpost definitivt bakom oss erbjuder jag härmed en ganska rolig (amerikanskförfattad) haiku (som egentligen inte är en haiku) hämtad ur senaste numret av Tidningen Respons:
En häst
i full galopp
på en tomat
Klockan är sådär tjugo i elva i förmiddags. Jag står vid busshållplatsen på Dalston Lane och väntar på en 30:a eller en 56:a att ta mig hem efter ett kort besök hos sonen. En kvinna i lägre medelåldern med barnvagn kommer och ställer sig bredvid mig, hon ler snabbt mot mig med sina många, många utstående tänder. Jag ler, försiktigt, tillbaka.
Hon böjer sig ner mot bäbisen i barnvagnen. Det hänger en massa leksaker från huvudskyddet, en halvdrucken saftflaska med napp sitter i ett litet ställ, på filten ligger en röd haklapp med en humla på. Kvinnan stoppar om bäbisen noga och länge, och säger till slut, “That’s better, innit…? Yeeees…”. Och så reser hon på sig igen.
Eftersom jag inte sett bäbisen ännu, eftersom kvinnan stått i vägen, och eftersom jag blivit nyfiken, tar jag ett steg framåt och tittar ner i barnvagnen. Bäbisen är en docka.
•
Svart hål
Det jag inte vet om svarta hål är väldigt mycket. Ett nytt faktum dök upp i en recension i lördagens Guardian som jag just läst. Svarta hål ger nämligen ifrån sig långsamma, pulserande bubblor av ljud som tränger igenom det galaktiska dammoln som omger dem. Dessa ljud ligger femtiosju oktaver under B (b flat) över ettstrukna C, vilket ungefär motsvarar 300,000 triljoner gånger lägre frekvens än den mänskliga rösten… “Supermassive black holes can make you a very, very nice sound system,” uppger författaren Caleb Scharf.
Att bli en hygglig Third man (vid pass klockan elva på schemat ovan). Det är positionen där man sällan behöver springa (sånt sysslar deep, fine och square med, bakom mig) och lika sällan behöver vara särskilt reaktionssnabb (sånt sysslar man med framför mig, i the slips). Det är en slags Samuel Beckett-position, kontemplativ och i princip meningslös. (Beckett var en utmärkt medium-pace bowler, för övrigt, den enda litterära nobelpristagaren omnämnd i Wisden).
Samt att kunna göra 50 på foten. Jag vill inte dö förrän jag klarat det en gång till.
Tre gånger på sistone har jag hört människor säga/skriva att Sibelius 7:e symfoni är 1900-talets främsta i genren. Varmed jag förmodar att man menar den som mest framgångsrikt lever upp till de tekniska, musikaliska och kulturella förväntningarna på vad en symfoni borde åstadkomma efter senromantiken, omgärdad på vardera sidor av 12-tonsrevolution och nationalromantiska pliktbud.
(Det där var faktiskt jävligt snyggt uttryckt, om jag får säga det själv…)
Vad jag tänker göra är att lyssna på några Spotify/Youtube-versioner och sedan köpa tur-och-returbiljett till nästa tillfälle den spelas live här i London. Vilket väl inte bör dröja för länge. Om nån har några tips på onlineversioner, så bidra gärna. Är det Osmo Vänskä som gäller?
Dessutom skulle jag gärna vilja bilda mig en någorlunda välgrundad uppfattning om Mendelsohn (“han uppfann religiöst kitsch”, enligt nyligen framlidne Charles Rosen). Man sympatiserar ju med honom, mest då på grund av Wagner. Men jag tycker också mycket om en stor del av vad jag hört. Det är inga djupingfasoner på honom, men det funkar. Är han en slags musikalisk motsvarighet till Robert Louis Stevenson? Är han överhuvudtaget gaisare?
Platonic England, house of solitudes,
rests in its laurels and its injured stone,
replete with complex fortunes that are gone,
beset by dynasties of moods and clouds . . .
Det är klart som korvspad att man måste läsa Geoffrey Hill igen, och hinna i kapp denna med åldern allt mer produktiva diktare, den enda riktigt läsvärda jag någonsin stött på i det här platonska landet. “Tenebrae” (1978) är ett litet mästerverk.
Och så måste jag skaffa en tvåspråkig utgåva av René Char, ännu en diktare som kräver förnyad bekantskap… Av John Ashbery har jag inte läst särskilt mycket sedan den nu tolv år gamla ‘Your Name Here’. Och (sporrad av Bodil) jag har mycket av Ungaretti kvar.
…är allt jag ber mina läsare skänka detta bidrag till sunt förnuft, hälsa och välgång. Ni kommer att bli rikligt belönade. (Dan Korn ska ha tack för tipset).
Sir Patrick Moore har kolat vippen. Hans teveprogram “The Sky at Night” gick sedan 1957 och har, som det nu mycket riktigt sägs, inspirerat flera generationer astronomer från barnsben. Det är f.ö. också (käpphäst på intravande!) ett av de få teveprogram om vetenskap som talar till sina tittare som om de är vuxna människor med normalt utvecklade förståndsgåvor, snarare än barn som ständigt behöver underhållning.
Men Moore var också en genuin excentriker, vilket många ofta missförstår som en helt igenom trevlig och lite udda egenskap. Genuina excentriker brukar också ha sina mindre tilltalande sidor. Patrick Moore var nämligen också astronomen som inte gillade utlänningar, en världsalltets kunskapare som tyckte “the only good Kraut is a dead Kraut” och att invandrare var parasiter i en värld som dessvärre regerades av kvinnor.
It takes all sorts…
Är det verkligen klokt av Nordea att använda sig av Dominique Strauss-Kahn i sin annonsering? Än mer, är det verkligen klokt av Dominque Strauss-Kahn att överhuvudtaget ta jobbet? Mest av allt, är det verkligen klokt av kvinnan på bilden, som knappt kan hålla handduken uppe, att le så förtröstansfullt?
