George VI:s privatsekreterare, Sir Alan Lascelles, rapporterade i sin dagbok att Churchill och de Gaulle en gång under kriget haft ett häftigt gräl under vilket Churchill ska ha utbrustit: ‘Et, marquez mes mots, mon ami — si vous me double-crosserez, je vous liquiderai.’

Eller för all del våra egna Bergelinare: ‘The bottom is nådd’ … och min alla tiders (dock antagligen apokryfiska) favorit: ‘Do you have what we in Sweden call en skiftnyckel?’

Den här buttra, stendöva, inte alls arroganta (märk väl!) attityden till främmande språk är bokstavligen oefterhärmlig. Det är som med stupiditet och dåligt skrivande – you can’t fake it… (Det är därför skiftnyckelrepliken är så genial: eftersom Bergelin lär ha ställt frågan till en bilmekaniker på franska landsbygden blir den ju obegriplig på tre plan! Inte ens Chomsky har åstadkommit något liknande…)

You can’t fake it. But you can make it… James Joyce gjorde det, bitvis i Ulysses, mycketvis i Finnegans Wake. Och han gjorde det inom ett och samma språk därför att den irländska engelskans svavel- och rökelsedoftande glidningar mellan gäliska och engelska bad om det. Ordet after tjänar som imperfektmärke. Ordvitsarna florerar, som ogräs. Och inget fel i det, de är för det mesta genialiska.

Men Joyce försöker göra sig förstådd inom språket genom att tala/skriva helt och hållet utifrån. Han är Lennart Bergelin med vansinniga ambitioner: mannen som behöver skiftnyckel i Frankrike och ber om den på engelska med det avgörande och betydelsebärande ordet på svenska. I den distansen till det litterära språket och den intima, nära sexuella, närheten till talspråket fann den engelskspråkiga modernismen sitt varats russin.

Anyway. Tillbaka till fotbollen.

Private Eye brukar ha en kolumn som heter “New Technology Baffles Pissed Old Hack”. Rubriken dök upp inför mitt inre igår morse när jag satt mig i min för dagen förhyrda bil, en praktiskt taget ny och automatväxlad VW Passat.

Det var som första dagen i körskolan. Nyckeln de hade gett mig såg ut som en svullen USB memory stick (“minnepinne”?) så jag tänkte att själva nyckeln ska väl gå att fälla ut på nåt sätt. Men nej. Det fanns inte ens en tändning att sätta den eventuella nyckeln i. Det fanns dock en USB-port, upptäckte jag till slut, så jag tryckte in den och och, hejsan tjosan, bilen startade.

Phase One complete, liksom…

Nästa problem var att det inte fanns någon handbroms, något som jag alltid tyckt är rätt så viktigt i en bil. Hmmm… -“Det är kanske den där knappen som det står ‘P’ på…?” sa en klipsk medlem av partiet. Mycket riktigt. Handbromsen var en knapp. Hur kan en handbroms vara en knapp…?! Här uppstod ett temporärt avbrott i mitt annars relativt harmoniska förhållande till den fysiska världen.

Jag har faktiskt fortfarande svårt att få ihop det där med att en handbroms inte är en spak, utan en knapp. Endast en gång i mitt bilförande liv har jag försökt mig på en handbrake turn, det var på en grusplan på Mallis (dock ej under pågående match). Det funkade inte så där bra. Jag prövade nu inte om det skulle gå att göra med en knapp i stället för en spak, men det skulle det nog. Även om känslan inte riktigt skulle bli den rätta. Det är som det är med knappar: the romance is gone.

Nick Cohen skriver utmärkt i senaste Spectator om det illusoriska och kontraproduktiva tänkandet bakom neutraliserande omskrivningar, särskilt vad gäller mental hälsa. Ursäkta långt citat (men läs texten också!):

The notion that you can change the world by changing language gets history upside down. Language changes as the world changes, not the other round, and I cannot see how you can take the lazy course and speed up the fight against prejudice by fiddling with words, when the real problem is malice. Even in the case of words that appear clear insults, everything depends on the intent of the user. Is he or she malicious or benign? The handicapped man bullied at work and the child bullied at school know it, as do all who attempt to “reclaim” language. From “suffragettes” to “queer”, groups of second-class citizens have taken the abuse thrown at them and used it for their own purposes because they understand that motive matters more than labels.

In 1928, the great American civil rights campaigner W.E.B. DuBois, put the argument best after he received a letter from a young activist, who was appalled that DuBois and his comrades were happy to use the word “negro”. Negro was a slave name, he said, which should be abolished. DuBois told him to toughen up and concentrate on what mattered.

‘Do not at the outset of your career make the all too common error of mistaking names for things. Names are only conventional signs for identifying things. Things are the reality that counts. If a thing is despised, either because of ignorance or because it is despicable, you will not alter matters by changing its name. If men despise Negroes, they will not despise them less if Negroes are called “colored” or “Afro-Americans…” It is not the name – it’s the Thing that counts. Come on, Kid, let’s go get the Thing!’

Efter de senaste avslöjandena i Sunday Times kallar Sepp Blatter nu brittiska media för “rasistiska“, denna kanaljens sista tillflykt. Intressant också att fem av Fifas sex stora “commercial partners” – Adidas, Visa, Sony, Hyundai och Coca-Cola – har “utryckt sin oro” över de senaste avslöjandena, och att VM-sponsorerna Budweiser och BP gjort likadant. Pengar blir väl till slut det enda som biter på Blatter och hans anhang, för skamlösheten verkar inbyggd i deras DNA.

Extra! Extra! Uefa kräver Blatters avgång. Men han har fortfarande stöd från Fifas fem övriga konferedationer.

Jag ska, lite försiktigt och anonymiserat, berätta några saker om livet i 55:an. Kanske blir det mer, kanske inte.

Vi flyttade hit våren 2012. Det är en lägenhet i ett 55+ boende (därav det fingerade namnet) och vi hade en sagolik tur som fick den. Dessa lägenheter, drygt fyrtio till antalet, ägs av en välgörenhet. Och är guld värda. Hyran är hälften av det Londonnormala för motsvarande, och inkluderar allt utom elen. Vi har privatparkering. Fönstertvätt. Trädgård. Filmförevisningar. Hobbyrum.

Jag har funderat på att göra en serie podcasts från 55:an. Den här kåken är nämligen som Walt Whitman: “…large, I contain multitudes“.

En ögonblicksbild. Min nästan-granne Tom kom just hem från en gammal soldatsammankomst, full som ett ägg. Han är väl 1.50 lång, tunn som en plywoodskiva utan fanéren, och 83 år gammal.

-“Sorry, I’m so pissed… ” sa Tom när jag hjälpte honom in i hissen.

-“No problems, Tom, it’s Christmas…” sa jag.

-“He he,” sa Tom. “Well, it’s all part of growing up, you know…”

Tom har lovat berätta mer om sitt soldatliv. Det kanske kan bli första podcasten. En annan granne är en före detta brittisk mellanviktsmästare i boxning. En bit ner för korridoren bor en familj etiopiska kristna. And then there’s Burt and Maureen…

Och så finns här ett mysterium som måste detektiviseras. Någon – men vem? – i det här huset röker (men jag menar) serr-i-öös braja i förrådet bredvid tvättstugan: skunk alltså, haschets oborstade kusin… Vem har råd med sånt i dessa tider?

Fortsättning följer, eventuellt.

Jag fick aldrig träffat min svärfar, Jim. Han dog några månader innan hustrun och jag blev ett par, det var 1976. Jim kom från flera generationer flottans män, Portsmouthbor som hela släkten var och är (Portsmouth är lika med flottan, Southampton handelsflottan). Jim var ombord på ett fartyg i en av stödgrupperna vid Normandie för jämnt sjuttio år sedan idag. Han var gunnery instructor, vad det nu kan heta på svenska, artilleriinstruktör kanske.

I likhet med de flesta andra som deltog i kriget pratade han nästan aldrig om det efteråt. Den här tystnaden man så ofta finner hos krigsveteraner är ett av de vältaligaste argumenten mot krig som jag känner till. Det Jim måste ha sett och upplevt går inte att föreställa sig, och kanske inte borde gå att föreställa sig. Han gick på de ryska konvojerna också, och var med vid utrymningen av Narvik. Hans – och hans pappas – namn står båda med i en minnesbok på muséet i Narvik, vi var där och tittade en gång.

Jim invalidiserades efter kriget, för en tuberkulos som till slut också tog kål på honom.

En utmärkt artikel av Chris Hall på AlterNet (via Salon) om “den nya nya ateismen” i USA, som ser ateismen inte som ett ändamål i sig utan som ett väsentligt inslag i kampen för social rättvisa. Richard Dawkins, Sam Hall och Christopher Hitchens, menar man, bröt ner barriärerna under den nya ateismens storhetstid c:a 2003 till 2007, framför allt genom sin kompromisslöshet. Men den rörelse som växt sedan dess ser ateismen (“att vilja tala om verkligheten”) som en utgångspunkt för en förnuftsbaserad kritik av könsroller, fattigdom, skola, osv. En del av de “gamla” nya ateisterna har invänt att detta handlar om ett slags mission creep, att tunna ut religionskritiken. Men snarare bör man väl se det som en välkommen expansion av den kritiken in på alla möjliga ideologiska och dagspolitiska områden. Och för övrigt tror jag Hitchens själv skulle betraktat den här utvecklingen som något helt och hållet positivt.

På allmän begäran (dvs. från Gabrielle) ska jag försöka mig på en sammanfattning, en tour d’horizon av det allmänpolitiska läget i UK just nu, eftersom det kan verka lite förvirrande utifrån (och inifrån!) sett.

Praktiskt taget all brittisk politik i dagsläget färgas av de fyra stora “omröstningarna”, av vilka vi just genomgått den första: lokal- och Europavalen 25-30 maj som – här som annorstädes – allmänt såg en massiv protest mot “eliterna” och specifikt levererade stora framgångar för Ukip. Den andra folkomröstningen, om skotskt oberoende, följer den 18 september. Därpå parlamentsvalet våren 2015, följt av folkomröstningen om EU-medlemskapet, förmodligen år 2017.

Det går knappast att överdriva hur viktiga dessa val är för Storbritanniens framtid. Och då är parlamentsvalet nästan det minst viktiga av de tre…!

Den skotska omröstningen kan få allvarliga konsekvenser, hur den än faller ut (senaste undersökningen visar på ja-sidan enbart 3% efter nej-sidan). Inte minst därför att ingen faktiskt vet vad som kommer att hända, alltså kan man inte planera för något. Ta EU-medlemskapet, bara. Ett oberoende Skottland kommer att få ansöka om nytt medlemskap och man kommer alls inte att ges någon fast-track väg tillbaka in i unionen, som Alex Salmond en gång påstod.

Om så då blir fallet, hur kommer det skotska industri- och finansväsendet att reagera (det mesta av det “väsendet” är utlandsägt och dras inte med några skotskrutiga lojaliteter)? Eller med andra ord, hur fort kommer den skotska ekonomin att kollapsa, särskilt när inkomsterna från Nordsjöoljan på samma gång sjunker stadigt?

EU-omröstningens konsekvenser behöver man knappast bokstavera. Men, som sagt, skuggan av dessa val faller mörk över den politiska debatten just nu. I strikt partipolitiska termer går vi, som annorstädes, mot en uppluckring av de traditionella blocken, en process som valkretssystemet visserligen kan göra något långsammare, men den verkar ändå obönhörlig. Den växande förtroendeklyftan mellan väljare och folkvalda är den processens korollarium.

Konsekvensen blir förstås allt skarpare gränsdragningar mellan upplevda eller verkliga revir: sociala, etniska, politiska, språkliga och ekonomiska. Spänningen mellan centrum och periferi blir allt hårdare, och det återspeglar sig i samma kategorier (“Vad är England annat än London+?” är en omdebatterad fråga). Under tiden gäller fortfarande ett krampaktigt konsesus om ett neoliberalt ekonomiskt schema som bevisligen inte fungerar: t.o.m. The Economist medger att man inte längre har de intellektuella argumenten på sin sida.

Situationen är alltså hopplös men inte allvarlig, som det heter. Spekulationerna om hur en brittisk/engelsk regering kommer att se ut efter nästa vår är inte bara fåfänga utan i praktiken meningslösa.

Det som borde hända – progressiv mark- och fastighetsbeskattning; nedmontering av centralstyret (i fråga om skolan som så mycket annat) till förmån för lokala instanser; re-nationalisering av järnvägen och posten; ta ifrån privatskolorna deras skattefria välgörenhetsstatus och ge pengarna till kommunerna; bort med universitetsavgifterna; skrota Trident och atomvapenförsvaret; ställ Tony Blair inför rätta och grundlagsskydda public service, bland mycket annat – kommer ändå inte att hända.

Michael Calvin, sportkrönikör i Independent, skrev igår ett sanningens ord om FIFA och VM i Brasilien. Och han skrev det t.o.m. innan Sunday Times publicerade bevisen för hur bin Hammam köpte VM åt Qatar för många miljoner i mutor  (Guardianlänk, ST har betalvägg). Det är, för femtielfte gången i rad i de här sammanhangen, fullkomligt chockerande läsning.

Det har gått så långt med FIFA nu (och IOS ska vi inte prata om) att “något måste göras”… denna maktlöshetens kärnfras. Maktlöshet därför att de enda som i praktiken skulle kunna göra något åt det är de nationella förbunden, som FA och SFF, att de hittar sin ryggrad och säger basta bastante. Eller, fåfänga tanke, att spelarna och klubbarna själva bojkottar framtida VM tills en genuint transparent organisation uppstår ur den sörja av fåfänga, girighet och korruption som nu är FIFA.

Jag menar, bara något sådant som att Sepp Blatter ber om fred på jorden under de VM-veckor under vilka 157,000 soldiers and FBI-trained riot police have been ordered to keep the peace. They will be supported by Israeli-supplied drones, 48 aircraft, 20 warships and 60 fast-response vessels such as speed boats. Twelve military command centres have been set up across the country and 36 ground-to-air missile batteries, purchased from the German army, have been deployed.

Det är hög tid att avskaffa FIFA.

PS: Simon Jenkins on the nail, som vanligt, här.

När man har varit ute på gatorna såpass mycket som jag har varit under de senaste åren – bland folk och fä, kreti och pleti, spartacister och atenare, busar och hjältar, idioter och genier, de många och de få, vänner och fiender, hoi polloi och hej-på-dej, barhuvade och hattade, försvunna och hittade, nakna och förklädda, bönder och gatsopare, flickor och pojkar och ladyboys, sunkare och pampar, runkare och svampar, samt en och annan svensk turist – så går det inte att hjälpa att man till slut formar en genomsnittlig bild av hurdan mänskligheten egentligen är, till sitt innersta och genuinaste väsen.

Rätt snäll. Ganska nyfiken och frågvis. Tycker om ett skämt. Aningen korkad.