Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Recensionsrecension

Categories: Kulturellt
Tuesday, Sep 9, 2014

Eva Ström i AB, Nina Lekander i G-P, Victor Malm i Expressen, Kristian Lundberg i HD, är de som, vad jag sett, hittills recenserat Ragnar Strömbergs nya diktsamling ‘I ditt hjärtas sista slag’.

Som vanligt, en intressedeklaration: jag har känt Ragnar i alla år, och känner dessutom hans diktning, i alla år. Om man anser att detta diskvalificerar mig från att skriva om det mottagande boken fått – vilket jag tänker göra här – så innebär det att man utgår från en väldigt låg opinion om min förmåga till saklighet och min talang för uppriktighet. Det står var och en fritt att göra det, så klart, likaväl som det står mig själv fritt att sucka, med framlidna Joan Rivers, Oh, grow up…!

“En bra recension” kan ju betyda två saker: dels att en mer eller mindre välskriven recension ger boken i fråga ett positivt mottagande, dels att en välskriven recension uttrycker ett välgrundat omdöme om boken, vare sig positivit eller negativt. Det är det senare som intresserar mig här.

Jag hade faktiskt fruktat det värsta vad gäller mottagandet, eftersom Ragnar hör till det kulturella Lumpenproletariat som utgörs av äldre, vita, heterosexuella män, alltså de av oss vars identiteter inte är en jävla siffra rätt; ett lågt hängande, övermoget äpple ripe for the plucking av den efterkommande generationens fadermördare. Men riktigt så illa blev det nu inte.

Eva Ström skriver inte så överraskande den bästa recensionen, med vilket jag då menar att hon har läst dikterna grundligt och absorberat dem i ljuset av Ragnars (omfattande) tidigare diktning. Det är kort sagt en poet som recenserar en poet, här doftar ateljé och hantverkskunskap, och som en tänkt “neutral” tidningsläsare ger hon mig precis det jag ville ha: nödvändig information, citat i sina sammanhang, trovärdigt omdöme.

Nina Lekander skriver, kanske lite överraskande, den sämsta recensionen. Om hon överhuvudtaget studerat dikterna framgår inte ens. Texten ger den neutrale läsaren i stället vad man inte alls behöver: en redogörelse för Nina Lekanders attityd till personen Ragnar Strömberg. Av den nervösa, raljerande tonen att döma verkar Lekander snarast ha drabbats av scenskräck för att hon ombetts att skriva i just Göteborgs egen Post.

Victor Malm skriver nog lite för kort för att hans omdömen ska få någon djupare resonans. Han talar t.ex. om Strömbergs “sena författarskap”, men det här med “senhet” blir ju lite problematisk när den föregående diktsamlingen kom för fjorton år sen. Det skeva tidsperspektivet gör att Malm inte ger sig tid att märka att sådant som “en tillkrånglad och sökt” bildvärld är exakt samma bildvärld Strömberg sökt sig fram i sedan debuten 1975. Synd.

Kristian Lundberg skriver också kort, men kompenserar med ett längre citat som kontextualiserar det som Malm missade: den genomgående tematiken, tekniken och bildvärlden i das dichterische Werk. Om den neutrale tidningsläsaren inte får det näringsmättade mål man skulle vilja ha, så får man i alla fall en liten välsmakande amuse bouche.

Det förvånar mig lite att ingen av kritikerna hittills tagit upp en formaspekt som faktiskt ger en bra ingång till Ragnars dikter, nämligen hur många av dem är strukturerade. Ragnar är – som Ekelöf, Eliot, ofta Stevens, skulle jag sagt – dialektiker, lite schematiskt uttryckt. Man börjar med att något öppnar sig, vaknar, reser sig, träder fram. Man tar några steg tillbaka för att kunna se, inte bara vad man ser, utan att man ser. Man slutar bortom motsägelsen: ingenting har förändrats, därför att allt har förändrats.

Det är det där slutskedet som Ragnar ofta gör ett slags distillat av, det som Malm beskriver som “korta aforismer” i avsnittet ‘Lunar Manual’. De är egentligen inte aforismer alls, de bara låter så, och det är därför heller ingen “visdom” som “förkunnas”, som vore han en Paulo Coelho med ojämn högermarginal. (Aforismens didaktiska strävan är ju snarast raka motsatsen till diktens).

Hellre ska man läsa dem som just koncentrat, som förtätade dikter, det är därför de liksom sjuder av associativt liv. Ta till exempel just den där “Månen är det osynligas präst”, som Malm citerar och kallar “parodiskt överpoetisk”. Det är den bara om man inte alls associerar månen med religiös och kulturell praktik över årtusendena, inte minst i buddhismen och islam. Att med det i tankarna introducera “det osynliga” blir då inte bara logiskt, utan poetiskt nödvändigt. 

Det handlar, som med all bra dikt, inte så mycket om att läsa som att lyssna.

One Response to “Recensionsrecension”

  1. Nu har jag inte läst vare sig diktsamlingen eller rerecensionerna, upptagen som jag är av viktigare ting, som att ro över blank fjällsjö. Men du – jag tror du har nog så rätt i att Eva Ström är den finaste av recensenter, lyhörd, påläst och dessutom hantverkskunnig.

    Sen skriver väl du en egen, ovh det ska bli kul att läsa. Trots kompis-skapet. Vad beträffar Victor Malm är han nog begåvad, men lite väl självsäker, så där som man är vid 23-24. Lundgren gillar jag rakt av, trots hans en gång bristande omdöme.

    Hej från en vandrare, cyklare, roddare, simmare med landskapet som poesi.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004