Joe Kennedy: “Authentocrats” (Repeater Books 2018) Det här är en djup och bred kritik av “the populism of the centre” med vilken mittenliberaler söker och omfamnar en påstått folklig autenticitet, om så inom politik eller populärkultur eller de nya formerna av naturskrivande. Det yttrar sig enligt min mening som mest flagrant i, kalla det Blaircentristernas omtanke om den Brexitröstande “vita arbetarklassens” så kallade legitimate concerns vad gäller invandringen. Och även om boken naturligtvis är utpräglat engelsk i sina referenser så finns massor av paralleller med Sverige. Kennedy debuterade 2016 med fotbollsboken “Games Without Frontiers” (som jag skrev om här). Med den här nya boken är JK på god väg att bli en av våra skarpaste och mest läsvärda kulturkritiker. Rekommenderas starkt. (Läs en bra och mer utförlig Guardianrecension här)

Gabrielle Roland Waldén: “En flicka som heter Anna” (Arundo Förlag 2017) Precis så här ska man skriva släktkrönika, som jag ser det. Det handlar om Gabrielles morfars mor, Anna Cecilia Härdelin, född i Delsbotrakten, sedemera gift med Karl Hjelmström och inflyttad till Söderhamn, det senare trakter som vad jag förstått fortfarande ligger författaren varmt om hjärtat. Det här är en mycket fint avvägd framställning baserad på både gedigna kunskaper och skapande fantasi, på en prosa som är lite återhållsam men därför också oerhört effektiv. Men det handlar förstås också om Sverige i brytningstider: det är slutet av 1800-talet, folk drar sig från landet till staden, från jordbruket till tjänstemannabanan, nya kvinnoroller mot gammalt patriarkat, alla ambitioner som alltför ofta kvävs av de alltför verkliga sjukdomsriskerna, som också blev det tragiska fallet med Anna. En mycket läsvärd, gripande bok.

Johan Erlandsson: “Desertörerna” (Carlssons 2016) Det här är en bok jag blev tvungen att läsa efter Matthew Sweets “Operation Chaos” i våras (se här). Där Sweet i mycket följer spåren ut ur Sverige och bort mot det sinnessjuka Schlaraffenland som var EAP och Lyndon LaRouche, håller sig Erlandsson i huvudsak till Sverige, och gör det på ett föredömligt vis. Här får man en mycket bättre bild av de oerhört varierande öden och personligheter som desertörerna utgjorde, vad gäller deras politiska eller opolitiska motiv, vad gäller deras vilja och förmåga att anpassa sig till det svenska eller deras nära nog orubbliga alienering gentemot sin nya hemvist. Likaså får man en mer detaljerad bild av det svenska politiska spelet, och hur det förändrades över tid, bakom mottagandet av desertörerna, relationerna med USA, osv. Det var en märklig tid, som jag själv fick se en del av (se länken ovan) och Erlandsson har gjort den all rättvisa.

Nästa omgång sommarläsfrukter inkluderar Fabio Stassis roman “Luffarens sista dans” i Olov Hyllienmarks översättning, som ser mycket lovande ut.