Expressen.se kör ju fortfarande sin kampanj för att onlineläsarna ska bära bördan för deras överspelade affärsmodell med webbannonsering genom att sluta använda AdBlock och andra filter. Det är uppenbart ett krig de håller på att förlora, på flera fronter. Observers techkrönikör John Naughton skriver om de teknologiska skälen varför fler och fler installerar filter, främst att det har med flykten till mobila plattformar att göra:

There’s no doubt online advertising is ruining the web experience for many users. One might put up with downloading 9.5MB of useless “bloat” over a fibre-optic connection, but on a mobile device, where bandwidth is lower and you’re paying by the megabyte, it’s increasingly annoying. In a recent experiment, blocking ads and third-party scripts lowered the page-load time on an iPhone from 11 seconds to two.

Samma tidnings mediekrönikör Peter Preston skriver idag också om den ekonomiska sidan av saken. Det verkar som om pappersannonseringen kommer att fortsätta dominera, medan webben förblir ganska marginell i fråga om annonsintäkter. Preston citerar en nylig undersökning:

“At an aggregated level, combining revenues from the newspaper, book and magazine industries across more than 50 markets around the world, we forecast that just 24% will come from digital in 2020 – up from 14% in 2015 … So in terms of both consumer and advertiser spend, in spite of a decline in print revenue and all the investment in (and noise around) digital, print will continue to dominate.”

En av de stora segrarna, i det här landet, för informationsfriheten utspelar sig idag, med publiceringen av The Black Spider Letters. Det handlar om en hög med privata brev som prins Kalle skickat till olika ministrar och politiker under åren, avfattade i hans ganska spretiga handstil, därav namnet. De skulle ha släppts klockan 15, men ännu har inga detaljer kommit fram. De flesta väntar sig väl att prinsen flera gånger ska ha frångått sin författaningsbetingade neutralitet i politiska frågor. Vi får se. Journalisten (på The G) Rob Evans är den som jobbat på detta ärende i hela tio år: här skriver han om bakgrunden.

Här finns de nu att läsa (Cabinet Offices hemsida). De rör bland annat “Beef farming”, “Mid-term review reforms are a set of reforms of the EU’s Common Agricultural Policy”, “Problems affecting workers in the dairy sector”, “Resources available for armed forces”, “Cherry Knowle Hospital”, samt “Badger culling”… Inte precis edge-of-the-seat stuff, med andra ord…

De sista opinionsmätningarna säger alla att det är exakt jämnt mellan Con och Lab, på 35% eller 33% var beroende på mätning, med följd av att båda skulle få 273 mandat (det behövs alltså 323 för enkel majoritet). Skulle utfallet bli exakt så jämnt så är en verklig eller virtuell anti-Tory-allians förmodligen i majoritet. Men det är förstås mycket kvar på vägen dit.

“Labour risks failing the English – just like it did the Scottish” av Irvine Welsh är väldigt bra, främst om den engelska vänsterns väg framåt.

Den brittiska, eller engelska, pressens renommé har fått bottenkänning med den här valkampanjen. Man låtsas inte ens längre skilja på nyhetsrapportering och opinion, skriver Peter Jukes på Politico.

Anarkistetikett vid övergångsställe på Wick Rd, E8:

Och så rapporteras det, förstås, att “marknaderna” börjat bli nervösa (jittery är den vedertagna klyschan) inför ännu ett hung parliament… Som det skulle röra sig om ett nära förestående bolsjevikiskt maktövertagande. “Marknaderna” måste väl vara den politiskt sett mest infantila, omdömeslösa och nervsvaga av de varelser som befolkar våra samhällen nuförtiden.

Eller som någon frågade härförleden: why are economists always surprised?

Valkampanjens absolut bästa bild:

Vi befinner oss just nu i det gamla vanliga vakumet (två u eller ett?) fram till klockan 10 BST, när inga media enligt lag får idka åsiktsjournalistik, under själva valdagen alltså. Paul Mason på Channel4 (@paulmasonnews) ägnar dagen åt 100 Northern Soul-klassiker, till exempel. (Här är en av dem) Men från första dongen i Big Ben klockan 10 brakar det löst med de första exit polls och svettiga politiker och allmänt positionerande i tevestudiorna… (tevestudiosarna?) (I’m losing it…)

Klockan är 22:08… Exit polls… Oh fuck! Oh fuck! Oh fuck! Tories ser ut att få 316…

(Mer följer kanske under dagen/kvällen, men troligen inte…)

Om någon nu undrar vad man menar med dog whistle politics… Ett lågvattensmärke, t.o.m. för The Sun. Men frågan är om det inte ändå är ett rätt desperat uttryck för gammalmedias borttynande inflytande på det som borde vara debatten. Ett publicistiskt rop på hjälp.

Harold Evans var legendarisk chefredaktör för Sunday Times under dess glansperiod på 60- och 70-talen, fram till Murdoch köpte både den och systertidningen The Times i början 80-talet. Idag skriver Evans en långessä om hur det egentligen gick till, efter 30 år av tigande, halvsanningar och rena lögner.

Det var, trots alla blånekanden, en hemlig deal mellan Thatcher och Murdoch som cementerades under ett lika hemligt möte på Chequers dem emellan den 4 januari 1981. Murdoch fick med Thatchers benägna hjälp kontrollen över 40% av den brittiska dagspressen.

Att det kunde passera Monopolies and Mergers Commission berodde på att man riggade siffrorna så att ST såg ut att gå med förlust (“not a going concern”). Thatcher omplacerade t.o.m. sin handelsminister, John Nott, som kunnat ställa till med besvärligheter, och ersatte honom med en weak and pliable John Biffen.

Som Evans säger, mycket av det bedrövliga som därefter hänt inom brittisk journalistik – phone hacking, mutor, hunsandet av oskyldiga människor – är en direkt följd av detta genomkorrupta förfarande. Murdochs rykte är väl ganska skamfilat redan, men att Thatcher i grund och botten vägleddes av sunda principer och värderingar står avslöjat som den bluff det alltid var.

Jag fick ett ryck och har börjat prenumerera på New Left Review. Jag har läst den sporadiskt i många år, men tyckte det var dags att fördjupa mig i den lite mer. Det är ytterst få av de ämnen som berörs som inte är intressanta, som t.ex. i senaste numrets essäer om den unge Marx, om “Stendhal: Ambition”, och om Fintan O’Toole och den irländska republiken. Kostar bara £36 om året, inkluderat tillgång till deras väldiga arkiv.

Mina (pappers)läsvanor är annars ganska rigida och förutsägbara, måste jag tillstå. Dagstidningen är förstås The G, som jag tycker har gjort bättre och bättre ifrån sig under de senaste åren. Och då inte bara journalistiken, även om den håller imponerande kvalitet, utan också saker som det nyligen introducerade longform-formatet, hur de bygger upp relationen med sin läsekrets genom onlinenärvaron, Guardian Membership och ett allt större urval kurser i alla ämnen.

Jag köper Independent på helgerna, men mest för att hustrun gillar deras mastodontsudoku. Själv tycker jag den är lite väl ojämn, det är några skribenter jag brukar vilja läsa: Howard Jacobson, Robert Fisk, Boyd Tonkin. LRB prenumererar jag förstås också på, och har nästan alltid gjort så, med undantag för en period på 90-talet. TLS köper jag när jag ser något intressant i innehållsförteckningen de publicerar online på torsdagarna, dvs nån gång i månaden. Private Eye köper jag ungefär lika sporadiskt som TLS. Och så Respons, som jag får i julklappsprenumeration och som ni redan vet vad jag tycker om. Resten läser jag online.

PS: Bara som ett exempel på NLR-essäer, chefredaktören Susan Watkins genomgång av EU-projektets historia, nutid och framtid, naturligtvis då från ett bestämt vänsterradikalt perspektiv: ‘The Political State of the Union‘. Den är ganska lång, men väl värd en genomläsning (skulle gärna vilja höra Bengt O:s reaktion!)

Dagens konferens – i The G:s tjusiga Kings Place vid King’s Cross – handlade alltså om journalistik i massövervakningens tid, och tog upp saker som kanske inte berör mitt eget journalistiska värv i någon särskild mån, typ källskydd och tech tools. Men det var förstås intressant, och stundtals skrämmande.

Vi fick ett videobudskap från Edward Snowden i Moskva. Av hans sätt att tala om de här sakerna verkar det som han fortfarande inte är fullt övertygad att världen har fattat vidden av hans avslöjanden, en slags otålighet och frustration vilar liksom över honom. För övrigt uppgavs det att Snowden just nu jobbar på ett journalistiskt verktyg som ska skydda uppgiftslämnares identitet.

Och källskyddet var som sagt ett huvudtema. Många talare underströk vikten av att journalister måste tool up med PGP-kryptering och Tor och allt vad det heter. Men andra påpekade att det finns problem där också. För det första krypterar PGP enbart innehållet i mail, inte metadatan, och innehållet är vad NSA och GCHQ nästan är minst intresserade av.

För det andra förutsätter det att uppgiftslämnaren också behärskar (de ganska komplicerade) Tor och PGP, och det är så klart inte alltid fallet. Tvärtom kan det vara en barriär för källan att träda fram, eftersom visselblåsare ofta agerar under stor press, både tidsmässigt och psykologiskt.

Ett tredje problem handlar om den första kontakten: hur närmar sig källan journalisten? Sker det “analogt” – på ett cocktailparty, i en park – så är ju kusten någorlunda klar. Men sker det via något av de digitala verktygen – mobil, SMS, epost, chatt – så är det i princip redan kört. Många underströk att i sekretesshänseende måste både källan och journalisten “träffa rätt” varenda gång, men avlyssnaren behöver bara träffa rätt en enda gång.

En annan anmärkningsvärd sak var att en italiensk undersökning (har tyvärr inte källhänvisning) försökt uppskatta massövervakningens generella effektivitet, och den verkar bekräfta vad som hittills bara vilat på anekdotiska bevis. Proportionen “lyckade resultat” (där övervakningen alltså lett till arresteringar, till exempel) är försvinnande liten gentemot proportionen intrång i människors privatliv. Kvaliteten på den inhämtade informationen är lika låg som kvantiteten är hög.

Därpå handlade det en hel del om den brittiska lagstiftningen, som är både drakonisk och kaotisk. Många beklagade sig över att den övriga brittiska pressen knappast alls engagerat sig i Snowdens avslöjanden eller andra aspekter av frågan (fast undantag har börjat dyka upp). Och till lunch bjöds äckliga sallader och smetiga wraps. Ingen ‘nduja så långt ögat nådde.

Jag går inte ofta på konferenser, men i morgon ska det bli av: “Journalism in the age of mass surveillance: Safeguarding journalists and their sources” (program och bakgrundsmaterial här). Det ska bli intressant, hoppas jag. Så många aspekter av pressfriheten har ju problematiserats, milt uttryckt, av Snowdens avslöjanden, inte minst då källskyddet.

På tal om Snowden är det värt att läsa George Packers porträtt i New Yorker av Laura Poitras, dokumentärfilmaren som jämte Greenwald var en av de första inblandade i Snowdens avhopp och avslöjanden i fjol. Hon gör väl inte ett helt och hållet sympatiskt intryck – hon verkar otroligt “självabsorberad”, som det heter, hon behöver liksom komma ut i friska luften mycket mer – men varför skulle hon å andra sidan göra det? Och hennes film får man förstås försöka se.

Vad är det med sport- och rockjournalister…?

Nu är det en ung man vid namn Ian Penman, han skriver i LRB ibland, och den här gången gör han det om Elvis (gratisläsning, dessutom).

Och det är bra doningar, han har solida och nyttiga poänger om t.ex. Colonel Parker (precis vad Elvis begränsade talang behövde) och punkens påstådda anammande av Kungen (det var alldeles för sent för det, Elvis hade försvunnit från scenen flera år tidigare).

Men prosan är fruktansvärt hit-and-miss… Läs själva, ni kommer att se det: “All this livid Late Elvis stuff, all the tales of shot-out TV sets and shot-up tranqs, would eventually return him to a dark kind of semi-hipness.”

Greil Marcus, you have a lot to answer for…

Somliga kanske kommer ihåg The G:s fotbollsreporter Barney Ronay, som jag skrev om i april: “But for now [Moyes] still looks like a man trying to navigate the Martian criminal underworld with a boy scout compass and a map of rural Buckinghamshire….”

Man måste ju släppa greppet nånstans. Take it easy, but take it, som min gode vän Alan Bowles brukade säga.

(Bilden från Modesty)

Mitt husorgan, The Guardian, har från och med den här veckan förändrats i en del avseenden, och då till det bättre, enligt min mening. Det märks kanske inte så mycket online, men papperstidningen har fått en delvis ny design: det är det vertikala som gäller, tycker jag mig se, spalter löper i mycket längre och djupare led, avgränsande linjer och vita ytor, osv.

Kommentarsavdelningen har blivit lite mer omfattande, och kallas nu “Journal”, där man också numera ska ha artiklar i longform, troligtvis för första gången i brittisk dagspress. Den första kom idag, Ian Jacks mycket läsvärda essä om brittisk, engelsk och skotsk identitet. Det här tycker jag är särskilt positivt, jag har länge ansett att longform är en av de viktigaste bidragen papperspressen har att komma med i dessa snuttider (snutt-tider, alltså…)

Dessutom har man gjort något annat som ligger väldigt mycket i tiden: Guardian Membership, där man antingen gratis eller för en avgift sällar sig till det så ofta förhånade kollektiv som heter Guardian readers och får tillgång till ett växande utbud av kringtjänster, typ föreläsningar, kurser, konserter, seminarier, osv. En slags prenumeration+, kan man kanske kalla det. Detta att knyta sina läsare till sig, på mer eller mindre varaktig basis, har blivit ett måste i papperstidningarnas överlevnadsstrategier.