Neal Ascherson skriver bra om de senaste tre och ett halvt åren: “Today, passive contempt for the other lot is more common than active fear and hatred. For the moment, basic civility survives between Britons, who take their frustrations out on foreigners”.

Jag träffade Ascherson en gång för många år sen. Han talade så tyst att man fick böja sig fram och liksom hänga på varje ord. Så har jag också läst honom allt sedan dess.

+ Nostalgihörnan: Gamle vännen Frank Perry och jag hade vid den tiden ett projekt på gång vi kallade ‘Arts Europe’ – “A series of documentary essays for European television”. Det måste ha varit 1988, att döma av presentationen jag just hittade bland papprena. Neal Ascherson gick med på att vara en av tre “editorial consultants” för serien; de andra två var Antonin J Liehm, grundaren av Lettre International (salig i åminnelse) och Arne Ruth, som väl var på DN då.

Programmen, var det meningen, skulle undvika “the journalistic and the explanatory in favour of illustration and suggestion, the juxtaposition of images and concepts, the large canvas and the light touch” för att presentera “a broad perspective on the diversity of European culture, a diversity which is the essence of its whole”. Minsann. Projektet rann förstås ut i sanden, eller snarare krossades under den störtande järnridån något år senare.

Hur som helst, en del av programmen låter fortfarande rätt matiga, måste jag säga. “The Body’s Metallic Dream” om “kroppen som samhälle och samhället som kropp”… Eller “The White Room and the Green Room” om våra sparsamt danskmöblerade rum och våra prunkande vildträdgårdar, tillvaron som konsumtion och icke-konsumtion… Eller “Symbols of the State” och de “avsiktliga eller oavsiktliga budskap” dessa förmedlar…

Vad som dock är mest slående, och nostalgiskt, när jag läser igenom presentationen nu är inte så mycket det som snart skulle hända i Östeuropa, utan det som snart skulle hända i våra vardagsrum och i våra telefoner. Ett omnämnande om “satellit-TV” är det närmaste vi kom den teknologiska revolutionen strax om hörnet.

Det brukade finnas en speceriaffär runt hörnet som hade en markis på vars framsida det stod “OPEN 25 HOURS”. Det var bara sant en gång om året, nämligen idag. Den håller nu på att byggas om till en skönhetssalong. Och det kan vi behöva, faktiskt.

Det diskuteras (dvs twittras och bloggas) mycket just nu om journalisters förmåga att förstå/missförstå hur parlamentet fungerar i samband med Brexit (här) och hur många av de politiska korrarna rakt av rapporterar No 10:s (läs: Dominic Cummings) anonyma fake news-uttalanden så fullkomligt kritiklöst (Peter Obornes omtalade bloggpost här).

Så om ni nu läser rubriker (dock inte i The G) i stil med att “Johnson utlyser nyval 12 december” så är det fel. Ingen PM har rätt att utlysa nyval eller bestämma datum i förväg. Vad han tänker göra är att “table a motion” om nyval och då måste 2/3 av parlamentet rösta för, enligt FTPA-lagen. Därpå följer datumet. (“If Johnson fails in his motion to get a general election, only those with hearts of stone will not laugh like drains”, twittrar @davidallengreen)

Så det har vi alltså att se fram emot. Kul.

+ Holy shit! (Men det är nu många som är skeptiska mot de här resultaten. Låt oss se hur frågorna ställdes, hur de gjorde urvalet, hur de tolkat siffrorna, osv. Som icke-expert måste jag nog hålla med.)

Mitt i den här röran får jag plötsligt beslutet om “settled status” från Home Office. Jag besitter nu två stycken permanenta uppehållstillstånd i UK, ett från 1982 och ett från igår. “Skärp och hängslen” var vägen att gå, ansåg min advokat, och jag höll med honom. Jag är för gammal för strul. Vilket det kunnat bli om jag bara haft det gamla, för HO har i sådana fall rätt att be en bevisa att man inte bott utanför UK “i två år eller mer” under perioden man haft det. Hur bevisar man att man varit “här”? Eller, för den delen, “där”? Djupa frågor.

Så till märkliga frågor. Mitt svenska bankkonto uppmanade mig igår att fylla i ett frågeformulär, som det tydligen är lag på att man måste svara på. Hurdana inkomster har man, var är man skattskyldig, osv. Men så kom en fråga med rubriken “Politiskt utsatt ställning” och som löd: “Är du eller har varit (1) en person i en utsatt politisk ställning (2) närstående eller känd medarbetare till en person i utsatt politisk ställning?” Jag tänkte med gång jag måste klicka på “Ja” – Brexit, för jösse namn! Snacka om utsatt politisk ställning!

Men det visade sig handla om penningtvätt och finansiering av terrorism och gäller egentligen bara om man varit regeringschef, riksdagsledamot eller suttit i Högsta domstolen. Och det har inte jag, vad jag minns.

Det behöver ju knappast påpekas att den här politiska processen är ett djupt odemokratiskt sätt att tvinga igenom en lagstiftning som kommer att orsaka djupa skador i samhället. Lagtexten publicerades igår kväll, beslutet ska fattas på torsdag = tre dagar. Som någon just påpekade: parlamentet fick längre tid på sig att debattera ‘Wild Animals in Circuses Act’, vilket påverkade sammanlagt nitton djur. Johnsons deal, en extremt hård Brexit i alla avseenden, påverkar 65 miljoner människor.

Det återstår förstås att se hur man kan “lägga krokben” för processen genom olika amendments under närmaste dagarna, om tullunion för hela UK eller om en andra folkomröstning. Men jag tycker också själva det “kuppartade” – den korta tidsramen, alltså – gör det i praktiken till en principiell demokratisk skyldighet att rösta ner WAB, även om man stöder den. Att hoppas många MPs uppfattar det som så är dock lite väl whistling in the wind… Återkommer kanske.

+ Jag nämnde honom i någon kommentar nedan, men Ian Dunt på bloggen politics.co.uk är nästan alltid klar, genomtänkt och påläst. På Twitter kan han vara lite hejsan-tjosan, men på bloggen är det alltid läsvärt. Här skriver han om en del av WAB’s många aspekter som tycks göra en No Deal allt troligare ju längre tiden går.

+ De intresserade av er har nog redan sett detta. Second reading av WAB gick igenom med trettio röster (329-299) för att gå till nästa steg (men vänta på amendments för att sabba det). Dagordningsbeslutet förlorade han (308-322). Johnson har sagt att då drar han tillbaka hela dealen och utlöser nyval, om EU ger förlängning. Vilket är vad vi väntar på.

Om ni nu tänker följa vad som händer i parlamentet idag så är det kanske bra att börja med the new deal, det nya WA, som Commons Library nu lagt ut online här.

Den främsta demokratiska institutionen i landet har alltså haft 48 timmar på sig att läsa igenom ett dokument som kommer att förändra UK i generationer framåt. Till det sämre.

BBC Parliament här. Om inte den funkar så kanske parliamentlive.tv gör det.

+ Andy Beckett skriver bra om remainsidans argumentativa/retoriska nederlag: “Remainers may finally be able to say the words that some of them have been itching to use for years: “We told you so.” It’s emblematic of the whole Brexit tragedy that the remainers’ best line can only be used when it’s too late”.

+ Letwin amendment genomröstat 322-306. Omröstningen om dealen dröjer till nästa vecka, och blir mycket svårare att få igenom.

+ Vilket i och för sig är bra för demokratin, men… what a fucking palaver…!

+ Over and out.

Ett nytt avtal har alltså slutits med EU. Ni som följer det hela vet att mycket fortfarande hänger i luften, inte minst i parlamentet: var ska Johnson få sin majoritet ifrån? Juncker har avfärdat tanken på en förlängning av A50 (men ett beslut om det ligger inte på hans bord) så det står som det nu ser ut mellan det nya avtalet och no-deal. Kan Labour gå med på det nya avtalet i utbyte mot en andra folkomröstning (där Remain ingår som alternativ)? Vad gäller själva den nya dealen och vad den består i: Tom Kibasi är en bra kommentator och han är skeptisk, särskilt “Hong Kong-aspekten” på Nordirland, alltså “one nation, two systems”.

Jag får återkomma till detta.

+ Ur en Twittertråd av Keir Starmer, Labours Brexittalesman:

“Having reviewed what has been agreed, it is clear that the Johnson deal is a far worse deal than Theresa May’s deal. It paves the way for a decade of deregulation. It gives Johnson licence to slash workers’ rights, environmental standards and consumer protections”.

“Labour cannot support this deal. If Boris Johnson has confidence in his deal, he should put it back to the people in a public vote against remain – and that is an argument we will be making on Saturday”.

+ Medlemsstaterna har alltså inte följt Junckers avfärdande vad gäller en förlängning, utan har “lämnat dörren öppen”, vilket kan ha sin betydelse inför lördagen. Sista jag hörde var att en liten majoritet på 322 MPs var emot, mot 307 för, detta från BBC:s analyskontor. En annan källa säger att Johnson “bara” behöver 23 röster för att få igenom dealen.

Intressant text i The G igår om separatiströrelsen i Katalonien (skriven av en man med ett av de engelskaste namn jag vet, Giles Tremlett) och hur de i princip pinkade bort ett politiskt-moraliskt övertag med den olagliga folkomröstningen och självständighetsförklaringen för två år sedan. Idag ligger stödet för självständighet bland katalonerna under 50%. Det har ofta sagts att separatiströrelsen är ett utpräglat medelklassfenomen, medan de lägre samhällsklasserna tenderar att vilja “Remain in Spain”, en slags spegelbild av Brexit.

Under tiden har SNP sin partikongress och kraven på en ny folkomröstning har ju blivit allt starkare med Brexitprocessen. Nicola Sturgeon målade i ett tal igår upp en bild av skotsk självständighet inom EU som “the best of both worlds”. Men det är, precis som 2015, långt ifrån klart att EU skulle gå med på Skottlands (åter)inträde. Då var det ironiskt nog spanska regeringen som tog avstånd från den tanken, just med tanke på hur något sådant skulle uppmuntra katalonerna. Trots separatiströrelsens (tillfälliga?) nederlag kan man ju tänka sig att den invändningen fortfarande gäller.

Jag kan också tänka mig att EU principiellt inte så lätt skulle acceptera att “nya nationer”, baserade i splittringen av “gamla nationer”, finner en alltför enkel och smärtfri väg in. Det skulle förmodligen ge “fel signaler” både här och var i den europeiska periferin.

… i en saga ni säkert är lika trötta på som jag är. Idag kl 11 BST kommer Queen’s Speech som lägger fram Johnsonregeringens program för den första nya parliamentary session sedan juni 2017. Blir den nerröstad efter tre dagars debatt blir det nyval per automatik. Så på torsdag 17/10 följer EU-mötet där det avgörs om de nya förhandlingarna under helgen lett fram till något eller om Johnson måste ta sig upp ur diket han tänkte dö i och begära förlängning. Så följer en extraordinär parlamentsdebatt på lördag för att debattera veckans händelser och det är då, om inte tidigare, det bör komma till något slags avgörande om nyval, andra folkomröstning, eller om alla bara går hem, glömmer hela skiten och kollar RuPaul’s Drag Race UK på BBC. Jag vet vilket jag skulle föredra.

Två bra och klargörande artiklar i The G, en från igår, en från idag. Dels historikern David Edgerton om vad man kan kalla Staten och Kapitalet, där “staten” fram till 1970-talet ofta tog konservativa partiets skepnad och partiets kopplingar till industrikapitalet var intima och ömsesidigt produktiva. Men, säger Edgerton, “[w]hat is interesting is not so much the connections between capital and the Tory party but their increasing disconnection. Today much of the capital in Britain is not British and not linked to the Conservative party – where for most of the 20th century things looked very different”. En artikel med högt förklaringsvärde, syns det mig.

Den andra artikeln är av The G:s huvudsakliga politiska kommentator Martin Kettle, som skriver ett referat, med reflektioner, över vad undersökningen British Election Study (som pågått sedan 1964) har kommit fram till om dagsläget: att vi går mot en “nordirlandisering” av den brittiska väljarkåren: “Northern Ireland’s divides are rooted in centuries of religious divide. The Brexit divide in Britain is far more recent. But it is rooted in identities and anger, too. If Brexit does become the defining issue in mid-21st-century British politics, the hope of a country coming back together could be as fragile as the dream of Irish peace now is, and just as fraught”.