Jag har sen lång tid tillbaka avgett löfte till mig själv att inte säga så mycket mer om Palmemordet, men löften är som sagt till för att… kvalificeras…

26 år är i och för sig ingen särskilt anmärkningsvärd bemärkelsedag, men i Aftonbladet leder man förstasidan med en historia (“Palmemordet kunde ha lösts på en vecka”) som för mig bockar av varenda punkt på en bedrövligt lång lista över talangbefriade potatisgrisar och chockerande undermålig journalistik.

Två tjackpundare från Gävle ska ha sett Christer Pettersson vifta med en revolver och säga “Jag ska skjuta Palme!”… And that’s about it. Detta kunde alltså ha löst Palmemordet på en vecka.

Nu var väl Christer Pettersson inte berömd för sin smidiga och eleganta samtalskonst, men till och med en veteranpundare som han måste väl känna nånstans att “Jag ska skjuta Olof Palme!” är en rätt så malplacerad öppning i en konversation med två främlingar – eller…? Och Christina, 64, som ägde och bodde i den här lägenheten, och kände CP mycket väl, har överhuvudtaget aldrig sett honom med en revolver. Lars Borgnäs grundliga analys av hela vittnesapparaten visar ju dessutom hur klart som helst att Christer Pettersson sällan eller aldrig ens nämnde namnet Palme, långt mindre visade något intresse för honom åt ena eller andra hållet.

Så då vore det ju – journalistiskt sett – bara snäppet över totalt ointressant att få höra från de två tjackpundarna, “Magnus” och “Rickard”, själva. Men så blir det tyvärr inte. Vi får i stället höra från deras kompis, Sven-Åke Grönberg. Nej, förresten, vi får höra från en pensionerad kriminalinspektör, Åke Engberg, som fick tipset av Sven-Åke Grönberg om att Sven-Åke Grönbergs tjackpundarkompisar ska ha sett Christer Pettersson vifta med en revolver och sagt, “Jag ska skjuta Olof Palme!”.

Watergate är det inte precis. Men, jodå, på Aftonbladet blir det, “Hold the front page! Get me Hildy Johnson on this story!” Man tror inte det är sant. Och det är det nog inte heller.

Det finns, i denna jämmerdal, inte många människor jag med gott samvete kan säga att jag är stolt att ha lärt känna. Det är överhuvudtaget inte lätt, om man haft “författare och journalist” på visitkortet under ett antal år…

Eller “stolt” kanske inte riktigt är det rätta ordet. Snarare att man känner en postum tacksamhet mot de tillfälligheter som gjorde att man fick tillbringa avsevärd tid i dessa människors sällskap, och hitta ett plan, en symmetri i tänkande och inställning, där skillnader i saker som bakgrund, ålder och åsiktsrepertoar blir näranog irrelevant. Alvar Alsterdal och Gösta Gierow var två av dem; Olle Alsén – som gick bort under julhelgen, 88 år gammal – var alldeles definitivt en annan.

För de av oss som började läsa DN på sextiotalet var Olle en av den generationen journalister som blev måste-läsning, jämte t.ex. Sven Öste och Kerstin Vinterhed, och Lagercrantz förstås. Man märkte redan då, och fick under senare år bekräftat, att Olle var en aningen för självständig och samtidigt aningen för oumbärlig skribent på tidningen: hans kritiska inställning, alltid byggt på solidaste faktaunderlag, fick sällan eller aldrig tidningens officiella stöd, utan blev (som Nycander skrivit) oftast ämnen för “personliga krönikor” i stället.

Exakt när, eller på vilka vägar jag lärde känna honom, minns jag faktiskt inte. Men det måste ha varit en bit efter februari 1986, för Palmemordet var det som förde oss samman. Jag skrev en hel del i ämnet i både svensk och brittisk press, och första gången vi träffades var här i London när Olle och Inger kom på besök. Han var en mycket stilig karl, Olle, vilket hans stigande ålder bara tycktes accentuera; Vinterhed har skrivit att kvinnliga journalister brukade svärma för honom under de tidiga åren, och det undrar man inte på…

Hans personlighet speglade sig också i hans sätt att skriva: en kuriös blandning av sträng exakthet och flyhänt elegans. När han talade om saker som engagerade honom kunde han å ena sidan låta underligt luddig och svävande, medan man å andra sidan snart förstod att man lärt sig en förfärlig massa i just det han sagt. Det var som att lyssna på en skicklig skribent mitt i arbetet, som om han strök, rättade, skrev om, och skrev om igen, allt medan man satt där med honom i trädgårdsstolarna nere vid den vackra sjön…

Hans engagemang i Palmemordet var för mig en journalistisk förebild. En del tog avstånd från honom därför att han konsekvent och rigoröst alltid delade med sig av sina uppgifter till Palmegruppen. Han insåg nog också själv både det ironiska och det avväpnande i hans handlingssätt: hans förhållande till Hans Ölvebro, chief obfuscator-in-residence under många år, var av saltad och sockrad hatkärleksart. Men för mig som något utanförstående i den här kretsen – inte bara geografiskt, jag saknade ju också bakgrund som nyhetsjournalist – blev det en slags måttstock på olika Palmejournalisters trovärdighet vilken inställning de hade till Olle Alsén.

Nå, för att avsluta en post som kanske håller på att bli väl lång med lite bredvidläsning… Det var Olle som 1995 förde mig samman med filmaren Allan Francovich, med vilken jag samarbetade på ett projekt under ett och ett halvt år, och vilket jag skrivit en text om under rubriken “Allan Francovich och filmen-som-inte-blev om Palmemordet” (pdf-fil ursprungligen postad på Pressylta 22 oktober 2005). När Allan plötsligt dog i början av 1997 var det Olle som ringde och meddelade mig. Han var uppenbart i chocktillstånd: “Det är ett elände, ett elände, det är ett elände…” upprepade han bara. Ett elände, ett elände…

Även om Olles död inte är ett lika akut elände som det vi stod inför då, så känns det mer än sorgligt, därför att hans liv och verksamhet känns oavslutade. Det är nog så det är med skribenter av betydelse.

[PS: Är det inte typiskt för det klantiga jävla reklamtivoli som är DN online att det ska vara hart när omöjligt att söka fram Kerstin Vinterheds runa…? När jag hittat en länkbar väg dit så ska jag langa in den i texten]

Jag tänkte söka jobb som ledarskribent på Helsingborgs Dagblad. Snabbt formulera åsikter om “allt”, det har jag inga problem med. Flexibel arbetstid passar mig utmärkt, nordvästra Skåne är hur fint som helst, Danmark på simavstånd. What could possibly go wrong…?

Språket, möjligtvis. Det står så här i annonsen: “Vi arbetar både mot pappers- och nättidningen och vår nystartade tv-kanal…”. Kalla mig slav under bokstavligheten, men jag har alltid uppfattat “arbeta mot” ungefär som “motarbeta”. Är det här en ny form av arbetslinje?

Jag skulle just sagt att jag aldrig stött på uttrycket förut, i det här sammanhanget. Men det har jag, om än inte på svenska. När Ian Kershaw skrev sin stora Hitlerbiografi för ett decennium sedan (jag recenserade den i DN: en html-version finns här) så tyckte han sig ha hittat en nyckel till hur Tredje Riket “fungerade” i en lägre tjänstemans fras om att det gäller att “arbeta i riktning mot Führern” (ty. “auf den Führer zu arbeiten“).

Varför? Jo, diktatorn kunde ju inte rimligtvis förväntas diktera allting själv, från raslagar och KZ-byggen till nya tidtabeller för spårvägen i Dortmund. Det var alltså var och ens uppgift att försöka “förutse” Hitlers önskemål, i stort som i smått, genom att “arbeta i riktning mot” Führerviljan, och det finaste erkännande man någonsin kunde få var att erhålla lagstadgad bekräftelse på riktigheten i ens förutseende.

Och för er slavar under bokstavligheten: nej, jag menar inte att HD är nån Völkischer Beobachter. Men om bara någon kan förklara hur man som journalist arbetar mot sin tidning utan att den lider skada, så ska jag skicka in min ansökan fortare än omedelbart.

Jo, man skulle väl kunna hitta nån “satirisk” masthead till den här… Proletären, Stormklockan… Men den duger ju egentligen bara som sig själv. Amerikanska HeLP! (1960-65) hade alltså, precis som MAD, en svensk upplaga och det var ju saligt hädangångne Lasse O’ som ansvarade för båda under de alltför korta storhetsperioderna… Dom av oss som såg pappersexemplaren av “HjäLP!” i köttvärlden kan tävla om favorit-O’are, typ “En blottare med färg”, eller juldevisen “Tindra med ögonen, barnjävel…!”, eller “Virka Lill-Babs utedass!”…

(Bonuslänk: här är alla HeLP!-omslagen samlade… gratiskalas…!)

Guardian kör stort igår och idag med de nya rönen kring Dag Hammarskjölds död, resultatet av ett imponerande grävarbete av biståndsarbetaren Göran Björkdahl. Den här historien hör till den kategori “konspirationsteorier” där alla sedan länge verkat veta sanningen – att stormakterna med intressen i Katanga ytterst låg bakom nedskjutningen av DC6:an – men att bevisen alltid fattats. Vi verkar nu ha kommit ett stort steg närmare. Här finns också en bra bakgrundartikel om Kongo, ett land som har vad man brukar beskriva som “a troubled history”…

Ett snabbt skum av svenska tidningar… inte ett dyft om detta. Det verkar ha försvunnit i bäbisyran…(Fel av mig… som Fredrik påpekar skriver Svenskan om det här) (Tidens tecken och andra skriver dessutom om Hammarskjölds begraving, det är ju 50 år sen…)

Jeff Jarvis tidningsartikel om tidningsartikelns död vecklar ut tänkandet bakom Guardians nya “digital first”-strategi, vilken i princip betyder – trots förnekanden – att pappersversionen av dagstidningen The G inte kommer att existera om fem-åtta år, utan kanske enbart som helgupplaga, som en “Saturday Guardian” som slukat upp Observer.

Jarvis resonemang innehåller förstås många intressanta trådar att dra i: inte bara artikelns utdöende som basenhet för nyheter, utan journalistens roll som samordnare av informationsflöden; processen framför produkten; spänningen mellan förgrund och bakgrund, mellan as-it-happens-journalistik och long-form-dito.

Fast jag är nog mer av en long-form-föresråkare än Jarvis är, dvs. jag tycker långa textmassor bakgrund (på papper!) är en oumbärlig del av hur man som läsare bygger upp sin förståelse av världen. Det bästa exemplet jag kommer på på rak arm är Perry Andersons långa essä om Brasilien i LRB härförleden.

Jarvis nämner också det där med “Gutenbergparentesen”, lanserad av forskare vid Syddansk Universitet, en elegant men egentligen inte särskilt robust historisk formel:

Vid parentesens början, och före tryckkonsten, vidarebefordrade man information och kunskap både muntligt och kopierat av skrivare, och blev under den processen remixed. Innanför parentesen, under fem århundraden dominerade av text, blev vår information, precis som vår syn på världen, konkreta och seriella, med början och slut. […] Idag, på den här sidan av parentesen, återvänder vi till processen som huvudsaklig orientering, allt eftersom media blir mer böj- och tänjbara, allt mer remixed. Detta, säger de danska forskarna, påverkar vårt tänkande om världen.

En snabb blick på DN Kultur/Essä just nu visar att av tretton rubriker börjar över hälften (7 st) med ordet “Så…” medan fyra börjar med “Därför…” och två med “Det…”.

Det måste vara något slags “så”-rekord. Didaktiskt så det förslår, är det i alla fall…

Media Guardian uppmärksammar SvD:s radikala omorganisering av redaktionsarbetet, framför allt att så mycket material nu är långtidsplanerat. Martin Jönsson säger sig ha gått igenom tidningen sida för sida och upptäckt att en stor mängd texter skulle kunna ha skrivits veckor i förväg, snarare än hafsats ihop dagens före.

Ville man vara lite elak kunde man sagt att det nya systemet i alla fall friar upp mer personal att sätta ihop “Testa dig själv”-quizzar, som Svenskan verkar oresonligt förtjust i… dock, “interaktivt” ska det ju vara nu för tiden…

Men jag undrar om det inte är just här problemet ligger med att försöka överföra den här metodiken på exempelvis brittiska tidningar. Såpass stora delar av innehållet i svensk press utgörs ju av motsatsen till nyheter, om man då definierar “motsatsen till nyheter” som texter som i princip skulle kunna vara giltiga vilken dag som helst på året.

Det främsta exemplet för mig är kvällstidningarnas upptagenhet med konsumentupplysning. Mitt intryck är att det överlägset vanligaste ordet på kvällstidninglöpen är “SÅ”… (som i “…BLIR DIN VILLASKATT”, “…MYCKET KOSTAR MOBILEN”, “…VIRKAR DU BJÖRN RANELIDS FRISYR”)

Men det är klart, planerade nyheter verkar ju vara vad läsarna vill ha. För första gången på 127 år går Svenska Dagbladet med vinst.

I kväll Konsten att bli ett geni

Einstein, Moxart och Michelangelo alla genier men hur blev de sådana? Är det något de föddes till eller kan vem som helst bli ett geni?
Vetenskapens värld 28/3 kl 20.00 i SVT2

Ja, en sak är väl klar, och det är att Moxart varken föddes till det eller blev det. Eller ja, det är ju klart möjligt att han var, problemet är bara att vi andra aldrig fick reda på det. Moxart kanske var den som Gregori Perelman alltid ville vara: den som löser Poincarés conjecture, och som världen gratulerar med en avmätt gest och kommentaren, “Bra gjort, grabben…! Va ere på teve i kväll, då…?”

“Kan vem som helst bli ett geni?” Det är en vacker och demokratisk tanke. Men jag tittar också på mig själv och tänker, -“Endast i undantagsfall…”