Först och främst ska Fredrik ha stort tack för att ha visat mig Googletricket som får fram dessa siffror.

Jag och andra har ju ofta raljerat om detta med “Daily Mail rewrites” i svensk kvällspress. Men en snabb undersökning visar faktiskt att särskilt Aftonbladet under de senaste åren på ganska omfattande sätt kommit att använda Daily Mail som källa till stories, och det i avsevärt högre grad än vad som är fallet i Expressen.

Tabellen här nedan visar på antalet omnämnanden av frasen “Daily Mail” i Aftonbladet resp. Expressen under senaste sju kalenderåren, och som jämförelse samma siffror vad gäller gäller “Daily Mirror”.

Varning: dessa siffror ska reduceras med de c:a 10% som bara är t.ex. angiven fotokälla eller “meta”-omnämnanden om tidningen själv. Resten, cirka 90%, är dock rena källhävisningar typ “…skriver Daily Mail”, “…enligt Daily Mail”, “Källor har uppgett för Daily Mail…” osv.

Siffran för “Daily Mail”-omnämnanden i AB under 2012 ser ut att gå mot mellan 750-800 vid slutet av året. Det innebär i så fall i snitt drygt två artiklar om dagen med ursprung i den brittiska tidningen.

Vad jag egentligen ville tala om med föregående post om Åsheden var det oerhört märkliga sammanhang hon ingick i. Bröderna Poutiainens bok är enastående bra om just detta: de första timmarna – upp till dygnet – efter mordet. Allt som inte borde hända, hände. Samtliga inarbetade procedurer övergavs. Motsatsen till rutin blev rutin.

Från tidigt följande morgon (så fort Holmér hunnit in från sin älskarinnas lägenhet i Solna) leddes Palmegruppen av en skrivbordspolis och partipolitisk panjandrum som aldrig i sitt liv skött en mordutredning; och den innehöll en representant från den socialdemokratiska regeringen (Klas Bergenstrand, senare Kurt Malmström) vilket i princip är så rättsvidrigt det vill bli,  samt en “journalist”… en journalist som inte ens orkar berätta för oss om allt det sinister buffoonery som utspelade sig framför hennes ögon när det begav sig…

Jag har inte läst Åshedens bok ännu, men jag tar för givet att den är full av mea culpa, typ: -“Jag kunde över huvud taget inte uppfört mig mer oprofessionellt, och den här boken är min chans att be den tidninsgläsande allmänheten om ursäkt för att jag inte sagt ett dyft förrän tjugofem år senare…”….

Eller hur, så måste hon ju skriva nånstans…?

(PS: Här Jan Guillou om det i AB…)

(PPS: Och Gunnar Wall skriver som vanligt skarpt och insiktsfullt i sin recension i AB idag onsdag 12/9…)

Fotot på Anna Maria Åsheden säger väl allt. Advokater här över har en förskönande omskrivning för “Oh shit, I really really hope this didn’t happen…!” Och den lyder ill-advised… Det här fotot är ill-advised… Ikonografi från tidigt hemlig-agent-1970-tal… Hon ska spränga igenom med laserblick, men lyckas bara se trött ut…

Varför gör folk sånt här…? Jag förstår det fortfarande inte, efter alla dessa år, varken fotot eller missen.

Något så enkelt att kolla som just Kegö och Barrling, för jösse namn. Och sedan Herman L:s fadäs nyligen: läser karl’n inte böcker…?! För att inte tala om rena plagiat, som den där människan på Nerikes Allehanda, och Jonah Lehrer på New Yorker… Och, nej, jag tror inte på den där halvpsykologin med att “egentligen vilja bli avslöjad”…

Det har förstås att göra med redigeraryrkets död, the death of subbing… Vi lever ju i en post-factual world, där en gammal halvhemlig sanning bland radiojournalister blivit vardag: säg någonting med mörk röst och i kompletta meningar (subjekt-objekt-predikatsfyllad-punkt… think Carl Bildt, Bill Clinton, Stephen Fry) och allt du säger blir sant. Spooky, but true…

Och det riktigt underliga är att dessa ovanor verkar öka med vår ökade kapacitet att avslöja dem!

Som sagt…

Som sagt…

Som sagt…

Andres Lokko är i blåsväder igen, när han jämfört Pussy Riot med upploppen i London för ett år sen:  “Uppsåtet var egentligen detsamma, endast tillvägagångssätten var annorlunda: de visade sitt missnöje mot sin regering och regimen i fråga bestraffade dem.”

Reaktionen, på Twitter och annorstädes, har blivit den väntade. Men det tål att påpekas att Simon Jenkins i Guardian idag även han gör en jämförelse mellan de två, fast av rakt motsatt och mer grundad art: inte vad gäller uppsåtet utan bestraffningen, och det enastående hyckleriet från “västs” sida.

Fast jag har nånstans, trots allt, en smula sympati för Lokko. När han skriver om popkultur och musik är han, av kommentarer att döma, bland de bästa. Det är när han flyttar sig ut på politiska slagfält som det börjar gå fel, hiskeligt fel ibland. Jag tror hans hjärta sitter på rätt ställe, och att hans instinkter för det mesta är klanderfria.

Hur då förklara dessa bullrande klavertramp, dessa rena idiotier? Om man förutsätter att det hela inte är en fråga om en elaborate piss-take, en långsiktig och subtil satirisk publicistisk kampanj, så återstår egentligen bara en möjlighet: Andres Lokko är en av våra mest framstående pekoralister, kanske den främste sedan Ofvandahl.

“Det utmärkande för en pekoralist,” skriver Bertil Pettersson, “är att uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna. Vilket inte hindrar att känslorna är starka och äkta.” (Ur ‘Att hitta vilse: snedsprång i litteraturen’ (2001))

“Mitt i allt står jag ännu en gång som på ett slagfält. Kulor och granater viner från alla håll…” säger Herman Lindqvist, en Karl XII de nos jours…

Det är fascinerande med människor som helt enkelt inte vet hut. Som är så totalt renons på skamkänslor, eller ens självbevarelsedrift.

Och så läser man i samma tidning om Chris Forsne och Mitterrand… Och ens hjärta sjunker ytterligare några famnar mot botten. “Varför…? Och varför nu…?” frågar man sig så fort rubriken rullar upp på skärmen.

Aha, javisstja, en roman ska säljas in…

An undignified spectacle. Var ordet, sa Bill.

Det finns ett enda jobb (inom publicistiken, skyndar jag mig att tillägga) som jag skulle åta mig utan någon som helst tvekan, som skulle fått mig att riva upp det engelska kontraktet och flytta till Stockholm i morgon dag, om så till minimumlön och taskiga arbetstider – och det är att gå in och helt göra om dödsrunorsidorna i någon av de två morgontidningarna.

Vilket helt enkelt innebär att kalkera det som Hugh Massingberd gjorde på Daily Telegraph på 1980- och 90-talen: att förvandla halvtråkiga rabblanden av datum, arbetsplatser och stendöda klyschor om umgängeslivet till mer voluminösa, inträngande, saltade och kryddade personporträtt, formellt/litterärt ett slags journalistiska varianter av den biografiska essän.

Ett exempel är dagens runa över Brian Crozier, en något ausgeflippter antikommunist som jag en gång i världen intervjuade för ett radioprogram (se ‘Cock-Up or Conspiracy‘ (pdf))

I brist på den armé av litteratörer som brittiska tidningar kan förlita sig på för sådana här ändamål skulle jag gjort det till en principsak att på frilansbasis hyra in meriterade skribenter som är minst 40 år gamla, dvs. på tok för ålderstigna för att skriva på kultursidorna. Gaget inte överdådigt, men skäligt, för vad som i regel borde vara ett tvådagarsknäck.

Jag kom – för femtielfte gången – att tänka på detta när jag igår och idag bläddrade igenom ett par pappersversioner av Svenskan. Alla dessa hyllningar från arbetskamrater och kolleger, till form och innehåll praktiskt taget utbytbara, snällt och menlöst… vilket slöseri med en helsida (+slaskspalt), det gör riktigt ont i en…

Kristoffer Lind (bror till Cecilia, för övrigt) (tror jag) gör tummen ner för brittiska kultursidor, detta i Expressen idag.

“Vilka kultursidor…?” undrar man kanske, eftersom endast Sverige svenska kultursidor har. Bortsett då från Tyskland. Jag menar alltså sidan-fyra-fem-reservaten där där kulturrecensioner jämkas med samhällskritik, debatter och think-pieces, och som ofta fungerar som ett slags oberoende republiker inuti en monarkisk tidningshegemoni.

Jag tror Lind har letat på fel ställe, helt enkelt. Inte har kulturbevakningen skyfflats undan enbart till helgerna. Mitt eget husorgan the Guardian har en helsida varje dag med recensioner av teater, dans, musik. Minst nån gång i veckan får särskilt uppmärksammade uppsättningar en featureplats på inrikessidorna, likadant med böcker.

Jag tror också Lind lite grand har missuppfattat hur brittisk kulturjournalistisk är strukturerad: polemik, think-pieces och debatter är minst lika vanligt förekommande i UK som de är i Sverige, det är bara det att de ofta förläggs till feature-delarna (Comment, G2 och specialbilagor i Guardians fall). Och inte minst till den blomstrande rabatten av veckotidningar, som Lind överhuvudtaget inte nämner: New Statesman, Spectator, Prospect, Standpoint, för att inte tala om TLS och LRB…

Därmed inte sagt att Lind inte kan ha rätt i det att svenska kultursidor håller sig väl i jämförelse. Det tror jag säkert, även om man kan tycka (som jag gör) att enspråkigheten på svenska kultursidor kan bli ganska störande, och att frånvaron av en kvalificerad konservativ kulturströmning brukar resultera i alldeles för mycket skuggboxning bland oss kulturradikaler.