Det här är en av de mest haktappande historierna jag läst på år och dag. En ultraortodox rysk familj som flydde Stalins terror långt, långt ut på tajgan och levde helt isolerade där från 1936 till 1978. Andra världskriget gick dem helt förbi. Fram mot 1960-talet började de upptäcka satelliter som färdades över natthimlen och antog att människorna uppfunnit några slags “brinnande stjärnor”. Hur de överlevde – hur de bedrev jakt utan vapen eller ens pilbågar, hur de tillverkade sina kläder, hur de odlade det lilla de hade av mat – är lika enastående läsning. Kanske mest gripande av allt: hur det gick till när de upptäcktes av en grupp geologer, hur yttervärlden plötsligt blev verklighet, och hur de tycks ha saknat ens tillstymmelsen till självömkan eller bitterhet. Det är en historia som kommer att leva kvar länge i mig, det vet jag.

…är ju ett ämne vi varit inne på förut, också det med upprinnelse i ett projekt av min f.d. sporadiska arbetsgivare, designern Paul Cocksedge. Nu har han fått ihop den här plankbron över Liesbeek i Kapstaden, som jag tycker är rätt tjosan. Träet är cross-laminated timber (CLT) sourced from the invasive Eucalyptus tree. Läs mer här.

Tre gånger de senaste dagarna har jag känt att det kommer en vår. Ett solsken i ett hörn några minuter, fåglar som kvittrar i träden. Blåsten avtar, stannar till och undrar vad fan den sysslar med, egentligen. Krokusar i parkerna, som kämpar och kämpar. Men bara kort, sedan kommer vinden och ovädret tillbaka. Våren har i alla fall visat sina anklar för oss, som någon klok människa uttryckte det, gav oss en flörtig blick.

Jag har aldrig haft något emot vintern. Inte ens i England, där man kan frysa som man aldrig gör i till exempel Sverige. Förklaringen är förstås att kylan här är fuktig, inte torr, så den tränger igenom allt man har på sig. I Sveriges torra version (eller ja, sådär torra, i Göteborg) klär man sig enligt kylan: ett luftlager mellan kroppsvärmen och ytterkläderna, så ordnar det sig. Se bara till nästippen och fingerspetsarna. Spela hockey på is, inte rugby i lera.

Det är nog mitt åldriga jag som ser fram emot vår och sommar mer än jag någonsin gjort. Man ryser mer än man brukade göra. Knyter halsduken lite bättre om halsen. Tittar längtansfullt på sommarjackan i garderoben. Springtime…

Jag har just insett att VO-jobbet jag gjorde i förra veckan var för en internationell version av Googles mer än lovligt soppiga reklamfilm under SuperBowl, “Hey Loretta…”. Jag gjorde den svenska versionen av repliken “Remember, Loretta loved going to Alaska… and scallops”. Som de översatte med pilgrimsmusslor, men som jag tror lika väl kan vara kammusslor. Hur som helst, vad gör man inte för, tja, berömmelsen. Pengarna var inget särskilt.

Geniet Tove Janssons självbiografiska berättelse “Bildhuggarens dotter” (1968) börjar med meningen (måste läsas med finsk brytning): “Min pappa älskade katastrofer”. Han brukade rada upp familjen i soffan framför panoramafönstret när nästa storm över Finska bukten var i antågande. Jag minns nu inte riktigt, men det blev säkert en smutt konjak åt de vuxna och apelsinsaft åt barna.

Jag älskar också stormar. Fast samtidigt med alla samhällskritiska instinkter som kommer i spel. De katastrofer de orsakar – i norra England med översvämningarna just nu, som bara ett exempel – orsakas helt och hållet av skandalöst bristande infrastruktur p.g.a. nerskärningar i alla budgetar som har med saken att göra. Hundratals hemlösa, folks uppehällen utplånade, t.o.m. dödsfall.

Nu har vi Storm Dennis från i morgon, som tydligen ska bli tre resor värre än Storm Ciara förra helgen. Jetströmmarna går ju på sulfat just nu. Eftersom väder över det här landet kommer från sydväst blir det återigen Irland, Wales, Cornwall/sydväst och framför allt norr/Skottland som kommer att drabbas. Men också i London/sydöst ska vi få oss en kraftig släng i morgon eftermiddag, tydligen.

Det är då jag går ut och tar mig en promenad. Byggnadsställningar som skälver och knakar. Soptunnor som ger sig iväg på egen hand. Gamla träd som råmar av smärta. Svängskyltar för Lotto som flyttat sig från utanför tobaksaffären till utanför begravningsbyrån. Inte en enda katt syns till, inte en fågel. Kroppar i sjuttiofemgradig vinkel mot de värsta kastvindarna. Stormens regnvågor nerför gatorna som får bilförare att sakta ner i ren förskräckelse.

Man borde förstås inte hänge sig åt sådan katastrofism, det vet jag. Men det är som med Elvis. Det är som med GAIS. Kan inte hjälpa det.

Jag tog bort den där hemska Trumpbilden. Står inte ut med att se den, kanske flera dagar framåt. Här är en bild på en flaska vin i stället. Mycket hälsosammare.

Golf. Är. Inte. En. Sport. Det är en redskapshobby för folk utan umgängesvanor.

Har just sett min första hockeymatch på åratals. Eftersom London inte har något lag i Elite League fick sonen och jag ta oss en timmas tågresa söderut för att se Guildford Flames slå serieledarna Sheffield Steelers med 6-5.

En trevlig överraskning, måste jag säga. Jämn och spännande match, entusiastisk 2000-hövdad publik. Skönt att veta att de fortfarande spelar Queens “We will rock you” under pauserna. Lagen i elitligan, som är semi-pro, får ha inte mindre än tio utländska spelare, alltså i princip första- och andrakedjan. Och här finns förstås en hel del hyggliga amerikaner och kanadicker, och några svenskar också (såg t.ex. “Lundin” och “Lindhagen” på ett par Guildfordtröjor).

Visst hade spelet sina brister. Senast jag såg elithockey i det här landet spelade man mer eller mindre i halvfart, nu har det accelererat till trekvartsfart ungefär. Puckföringen är väl inte alltid på topp, inte heller positionsspelet. Det var mycket slagskott från blå under power plays, vilket sällan lönar sig, men med lite röriga försvar som dessa funkade det faktiskt ibland. Nej, på det hela blev jag faktiskt imponerad.

Faktum är, jag tänkte börja åka skridskor igen, kanske nån gång i veckan sådär. Måste bara få dem slipade först. Det ligger nämligen en rink på bekvämt avstånd, Lea Valley Ice Centre, det är bara femton-tjugo minuter härifrån med 56:ans buss. Men det är alltså bara en plan…

Ian Dunts långa, detaljerade genomgång av förhandlingarna mellan UK och EU fram till slutet av året går mycket väl att stoppa ner i fickan att ha som facit om man väljer att följa denna kommande mardröm. Det. Är. Helt. Enkelt. Inte. Klokt.