Till slut något om blasfemin och yttrandefriheten. Jag fick en idé när jag skrev gårdagens post om Eady, nämligen att man skulle kunna tillämpa europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, och göra det genom att tillämpa både artikel 8 om privatlivet och artikel 10 om yttrandefriheten.
För det första tror jag inte det skulle föra oss särskilt långt att börja diskutera det öppna religiösa våldet i det här sammanhanget. Lars Vilksfrågan till exempel är, som Peter Englund skrev nyligen, mycket enkel: “Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.”
Men det här är i grunden strikt polisiära frågor, som faller – eller snarare borde falla – utanför ramen för politiska och ideologiska hänsyn. Som trogna läsare vet hör jag till dom som alltid sett “kriget” mot terrorn som en spegelbild av terrorn, ett katastrofalt strategiskt misstag som nu låst fast oss i antimuslimska fobier och systematisk civilrättslig nedrustning.
Om vi nu ska hålla oss till radikala islam, så syns det mig att problemet i lika hög grad ligger i “den informella makten att hota”, som Christopher Caldwell skrev i FT för inte så länge sen, och som jag citerade i en post:
[…]this power to intimidate, though informal, is potentially decisive. It is the same power exercised by those who threaten journalists in Russia, those who kill policemen in Mexico, or the Ku Klux Klan in the US south of a century ago. Such acts make law. It is remarkable how few people they have to harm to do so. Lars Løkke Rasmussen, the Danish prime minister, was not just mouthing a cliché when he described the attack on Mr Westergaard as “an attack on our open society”. Once a competing source of predictable violence emerges in an open society, government must do something to stop it.
Vad Caldwell talar om är med andra ord det som ger självcensuren bränsle. Terrorn, även om den aldrig kommer till konkret uttryck, även om den bara existerar som möjlighet, exproprierar våldsmonopolet och “blir till lag”. Inte bara är detta inkompatibelt med ett öppet samhälle, det är i slutändan motsatsen till ett öppet samhälle.
Och det är “tänktheten” i det, möjligheten-till-terror, som inte bara utgör en inskränkning av min frihet att yttra mig, utan en inskränkning av min privatsfär. Mitt demokratiska temperament kan leva med förutsägbart våld, förutsatt att det emanerar från dom formella instanser som det står om i det demokratiska kontraktet: polis, militär, osv. Vad jag vägrar leva med, vare sig som privatperson eller som konstnär i offentligheten, är det förutsägbara informella våldet från instanser som inte accepterar allt det andra som det står om i kontraktet: framför allt min rätt att yttra mig offentligt utan att behöva känna mig hotad som privatperson.
Problemet med ECHR, vad gällert art 8 och art 10, är att den enbart talar om inskräkningar som emanerar från “public authority”. Den obalansen är naturligtvis av största vikt, det är förstås kruxet i medborgarrätten. Men frågan är om man inte borde balansera medborgarskyddet genom att utöka “hotbilden” med andra typer av institutioner: ekonomiska och finansiella institutioner, till exempel, storbolagen alltså; eller olika typer av samfund: ideologiska och religiösa, främst.
Dom kloka bland er har redan spanat in det absurda i det här resonemanget: hotet från jihadisterna är ett brott mot privatlivets helgd, sätt Mr Justice Eady på dom! Men om man då avslutningsvis vidgar perspektivet, så syns det mig att det saknas något i lagstiftningen både nationellt och internationellt, som jag nämnde i samband med skolan i det första avsnittet: att religionsfriheten måste balanseras med rätten till avsaknad av religion (inte rätten till “ateism”, märk väl).
Det riktigt absurda blir ju då att man lika gärna kan lagstifta om rätten till avsaknad av en tro på tomten. Men tomten har mig veterligen aldrig hotat någon till livet.
