Tack till Niklas för the heads-up om Undersåkers Charkuterifabrik i Jämtland. Det ser inte dumt ut alls, måste jag säga, inte minst Karlssons blodpudding. Deras produkter finns tydligen att köpa i Stockholm också, nån som prövat?

Och det ser ju artisanal ut så det förslår. Helskägg på killen och allt. I min begränsade erfarenhet av craft charcouteries brukar de ibland skruva upp rökeriet till elva, så att sältan blir ännu sältare. De gillar rökt aningen för mycket, det krävs en varsam hand. Hoppas det funkar här.

På tal om vilket. Jag känner att det börjar bli dags för en charkuterisk inventering i London igen. Det var rätt längesedan sist, mycket nytt har kommit till. Vill bl.a. spåra upp den bästa Reuben sandwich som står att hitta, den har alltid varit en favorit.

Återkommer om detta vad det lider.

Så här i nyårsstiltjen, några fragment ur ett underligt Worddokument som suttit i en mapp på min Dropbox sedan 2015-16 och som jag inte riktigt minns varför jag började på. Jag hittade det under en nylig genomstädning. En del ska jag inte bry mig om att lägga upp, för jag låter lite olycklig – inget fel i det, men det är en olycklighet jag inte längre känner igen. En del annat håller väl för reproduktion, hoppas jag.

+ Slungan vilar på marken mellan pojkens fötter. Den långa dammiga vägen ligger framför honom, hettan är tryckande. Men han rör sig inte ännu. Stenarna måste vara lika stora som hans egen knutna hand. Han tar nu ett par steg framåt, prövar två-tre stycken vid väggrenen, stoppar en av dem i kappsäcken. Så börjar han gå hemåt, utan någon brådska. Efter några minuter ser han sin syster komma emot honom, halvspringande. Han stannar. Hon säger: -“Gå inte hem. Gå tillbaka till gränsen.” I tystnaden som följer förflyter båda deras liv. Han vänder sig om och går tillbaka till gränsen.

+ Förfäras ej, du lilla hoprafsade backlinje. I normala fall kommer bollen aldrig så här långt bak. Spring benen av er, för all del, men spelet sker nästan uteslutande därframme. Domaren blåser bara för att han har en pipa.

+ Parkeringsvakter bär på en sorg som inte går att skriva ut. De vandrar mellan stålvraken, för alltid dömda till denna tyngd och denna orörlighet.

+ En tysk, en fransman, en engelsman och en svensk sitter på ett flygplan som håller på att störta. Gud ger dem var sin sista önskan. –“En jättebratwurst med sauerkraut och thüringisk senap och en jättesejdel med öl och en bayersk bondjänta med jättestora bröst,” säger tysken. –“En liten amuse bouche gjord på ostron och choklad, ett kylt glas santerre, och en flicka ur Operabaletten,” säger fransmannen. –“Cod & chips och mosade ärter, salt och vinäger, en pale ale, och en övermogen tranny från Berwick Street,” säger engelsmannen. –“En tågresa”, säger svensken.

+ Vem tror du att du är, egentligen…? Palestinier. Kopparslagare. Sjukling. Papperstiger. Förvirrad. Alkoholist. Smålänning. En som längtar. Dum. Ofullbordad. Vem…?

+ Rasande bra ruiner. Båda fötterna på jorden.

+ Ungefähr ähnliche Gedichte. Zimmernach. Neinschweiger. Unterheft auszulösen. Darunterzweifel. Kettelstuben. Warumnichtkommunisten. Entlieben. Von Jena, seine Schlappe.

+ En ensamhetskarta över Stor-Stockholm för år 2015 visar klungor av solitärer i Nacka, Flemingsberg, runt Odenplan, vissa delar av Kungsholmen, och Kista. Forskningen har emellertid inte kunnat förklara varför så många, om än inte alla, ensamma människor tycks samlas i klungor, när sunda förnuftet säger att de borde bott förhållandevis jämnt utspritt över hela stadsområdet. Man har spekulerat att det kan ha med närheten till bibliotek eller transportknutpunkter att göra. En grupp forskare på Södertörns högskola har just påbörjat en studie för att utreda frågan. Resultatet väntas ligga färdigt 2019.

+ Tjuvens testamente.

+ I have no wish to be anything other than what I was. Too little has passed under my bridge for me to care about. There is not enough for me to know. Sometimes I have been in love and that is why I have lived for as long as I have. You know no more about me than I do, and I sure as hell don’t know much. That’s what we’re going to have to settle for. It’s over.

En del har roligt med det här att Dracula i en nya tv-serien spelas av den danske skådespelaren Claes Bang. A class bang är förstås ett dunderbra knull, men det väger också ganska jämnt här. Det finns kvinnor i det här landet (jag känner två stycken) som heter Pippa. Så det så.

Jag själv har kallats allt från “Goonaar” till “Gunner” eller “Gooner” (som i Arsenal) till “Gewnar” eller “Gun” och “Günther” och “Gunther”. Och då ska jag inte prata om efternamnet. “Peterson” är enklast att säga om det inte ska skrivas ner. “Pettersson” kräver bokstavering, och tålamod.

Önskar jag hette Bo Ek.

Labours National Executive Committee har idag beslutat att den nya partiledaren efter omröstning kommer att utses 4 april. Jag har just nu, som alla andra antar jag, svårt att tänka mig våren överhuvudtaget, inte ens de första krokustecknen runt den vevan. Att låta det dröja tre månader skänker hela processen något av Brexitsagans oändlighet. En del vill se det, konspiratoriskt, som Corbynisternas utökade chans att sabba Keir Starmers nuvarande ledning i opinionssiffrorna. Vad vet jag. Annat än att giftigheterna på Twitter om praktiskt taget samtliga kandidater är patetiskt och skamligt och förmodligen skadligt i längden för partiets anseende generellt. Men, som jag sa nånstans, Labourpartiets våndor just nu är inte särskilt intressanta för en vän av ordning och rättvisa. Det är Tories man ska hålla ögonen på, och det under mycket längre tid än tre månader.

Ang. världsläget. Jag tror det var journalisten Linda Grant som sa, “Problemet med Mellanöstern är att vår olja råkat hamna under deras sand”.

+ Avd. Pionjär. Bo Winberg är död, 80 år gammal. En legend.

+ Avd. Om-ni-orkar-läsa-det. TS Eliots utlåtande, nu efter preskriptionstidens utgång, om korrespondensen med Emily Hale har än en gång visat vilken småaktig, fåfäng, struntviktig och självupptagen karl han egentligen var. Bortsett från en lysande poet, då’rå.

+ Avd. Trodde-aldrig-jag-skulle-skriva-dessa-fyra-ord. I morgon inväntar jag leveransen av min Lamicall Gooseneck Tablet Holder. Jo, jag vet. Men ändå. Man blir inte yngre.

FUCK OFF, NODDY…!

Med denna förhoppningsvis inspirerande bild önskar jag mina läsare ett nyttigt, konserverat, lugnt och sansat tjugotal! (Se kommentarerna till föregående post för ev. förklaring)

Rebecca Long Bailey är den kandidat för partiledarposten i Labour som sägs stå Corbyn närmast, och som många tippar som slutlig segrare i omröstningen. Även om hon inte formellt annonserat sin kandidatur ännu så skriver hon vad som uppenbart är en slags positionsbestämning i The G idag. Det som blivit mest omdebatterat i texten är att hon förespråkar en “progressiv patriotism”.

Jag vet aldrig hur man översätter uttrycket “your heart sinks”. Liksom, “Å-å-å-nej… inte burkspaghetti till middag igen…” Det är uppenbart avsett som en medhårsstrykning på de Red Wall-väljare som såg Corbyn som opatriotisk peacenik, och bara som sådant är det ett gravt feltramp från hennes sida. Men vad fasiken ska “progressiv patriotism” betyda?

Vilket “patria” för det första? England? Storbritannien? I så fall, med eller utan Nordirland? Skottland? “Regressiv patriotism” är väl inte så svår att definiera, i och för sig, titta på Brexitpropagandan bara. Vad gör då patriotismen progressiv? Att man hejar inte fullt så högljutt på landslaget? Att man värnar om traditioner? Vilka, och vems, traditioner?

En gammal Labourveteran, Michael Meadowcroft, skrev en insändare idag (hittar ingen länk) om att det länge saknats “intellektuell stringens” i de politiska partiernas arbetssätt, program och manifest, särskilt i Labour. You can say that again, Mikey Boy, om det här är något att gå efter. Hon kallas ibland “Rebecca Wrong Daily” och, aningen sexistiskt som det är, så har hon inte gjort mycket för att motarbeta det intrycket.

Nu har jag sett SVT:s dokumentärserie om Hasse & Tage. Oundvikligen intressant, förstås, om än kanske aningen för vördnadsfullt, men det är ju lätt hänt i jultider. Visst kunde de ofta vara genialiska, men långt ifrån alltid, de kunde också tippa över i sentimentalitet och självgratulation av karaktäristiskt blygsam svensk art.

I en mailkonversation jag hade dök frågan upp om Hasse & Tage var unika, dvs hade de någon motsvarighet i andra länder? Jag måste nog, med reservation för ändringar, svara ja på den första frågan och nej på den andra. Jag kan i alla fall inte komma på något liknande i den anglosaxiska komik- och nöjesvärlden, varken förr eller nu.

Anledningen går till kärnan av inte bara Hasse & Tages unicitet, utan själva den tidens unicitet. Det vill säga, den socialdemokratiska era som sträckte sig från 50-talets folkhemsbygge via det starka samhället till åttiotalets uppslitande kärnkraftsstrider. De två blev, inte så mycket en socialdemokratins som en välfärdens samvete, i vilken kaffe och bullar gör en glad och pengar till Amnesty lättar på det kaffebulliga samvetet.

Särskilt i tredje delen gör man en hel del av att Hasse & Tage tilltalade så stora delar av det svenska samhället, sådana med borgerlig politisk hemvist såväl som socialdemokratisk. Man förenades i det befriande skrattet, som det heter. Och så var det nog, i alla fall vad jag minns (jag var ju frånvarande under senare delen av deras karriär).

Ett namn som inte alls dyker upp i programmen, underligt nog kan man tycka, är Povel Ramel. Hans revyer – med Martin Ljung och alla de andra – under mer eller mindre samma tidsskede var väl minst lika populära och framgångsrika som Hasse & Tages. Vad hade de för relation till varandra? Hur skulle en liknande politisk profil av Povel Ramels humor se ut? Hur såg deras respektive publiker ut – var Povels publik lika konsensuspräglad?

Dessa sista är vad Red Top kallade “erotiska frågor”, för jag vet inte svaren på dem. Men eftersom jag vet att bloggens läsare har en snittålder ungefär som min egen – till skillnad från alla dessa “unga komiker” i första avsnittet, som jag aldrig hört talas om – så kanske ni har några svar?