I vad jag innerligen hoppas ska bli sista inlägget i den här serien vill jag bara notera att Svenskan (i form av Niklas Kierkegaard på papper och Jonas Elgh på svd.se) i alla fall varit hövliga nog att svara på min epost från förra onsdagen, även om den följande korrespondensen i stort sett bara blev ett utbyte av publiceringsdatum.
Från DN däremot inte ett knyst.
Nästa gång (you’ll be happy to hear…) ska jag skriva om poesi.
Några avslutande reflektioner.
Onsdag lunchtid mailade jag DN:s och SvD:s utrikesredaktörer (Lars Boström/Anders Bolling resp. Niklas Kierkegaard) och frågade varför det varit så tyst om de senaste två veckornas demokratikris i UK. Så här dags (onsdag kväll) inget svar, förstås.
Onsdag eftermiddag, däremot, dyker det upp en del småkrafs om saken på deras webbförstasidor, föranlett av att Brown inte tänker utlysa nyval pga krisen (vilket är det minst sensationella i hela historien…), och därvid några bihangsartiklar som jag aldrig förut sett på deras webbutrikessidor.
“Småkrafs”, “bihangsartiklar”? Jag säger det därför att alltihop är byråmaterial, typ TT-telegram på 1000 tecken. Våra två största, seriösa dagstidningar har helt enkelt inte förmått täcka en av de största, seriösa utrikesnyheterna på länge, inte tillnärmelsevis.
Ursäkta tjatet, men det här börjar bli ordentligt mysko… Idag har Johanna Reimers en ganska lång rewrite i Expressen (“Dokument/Tisdag”). Men i övrigt?
Det ryktas nu (tisdag lunchtid) att talmannen är beredd att avgå, första gången det har hänt sedan 1695.
I DN:s och SvD:s utrikesavdelningar fortfarande ingenting. Står det nåt i papperstidningarna, som inte finns på nätet? Tipsa i så fall gärna i kommentarerna. Thank you very much.
Storbritannien är, efter USA, det mest rapporterade utlandet i svenska medier, i allt från popmusik till mordhistorier, politik och kultur, osv osv. Det är därför fyrtitredubbelt konstigt att inte mer skrivits – vad jag sett under mina genomklickningar på webben – i Sverige om en av de största och mest genomgripande politiska kriser som drabbat landet på många, många år: jag skrev om det för nån vecka sen.
Groteska avslöjanden följer på skrattretande avslöjanden. En parlamentsledamots rutor krossas, en annan står under polisskydd, en annan har flytt utomlands. Labours donatorer har alla utom en dragit sig tillbaka och partiet står inför en katastrofal ekonomisk kris. Skilsmässan mellan folk och folkvalda har helt enkelt gått in i sitt decree absolute. Det är en historia som har massor av kryddor och lösgodis uppe på toppytan, medan den samtidigt drillar så djupt ner i demokratins grundvalar det nån sin går att, ähm, drilla.
Det är med andra ord en historia som kräver en utrikesbevakning som heter Bengt Albons (eller kanske inte, för Bengan har tydligen gått på semester igen). Det enda jag läst är en rewrite av allas vår fotbollsreporter Jens Littorin på DN (som jag nu inte ens hittar nån länk till…). Men visst är det jävla mysko…? Har dom inte Sky, har dom inte BBC24, har dom inte Internets?
