Skådespelaren Samuel West kör en rätt intressant femminutare på BBC [avsnittet verkar tyvärr inte finnas kvar, vad jag kan se] om olika sätt att framföra Hamletmonologen. (Men vore det inte lajbans att också få höra honom läsa den i Hagbergs original?).

Hur som haver, det nervösaste jag nånsin varit hade också med Sam West att göra. Översättaren Frank Perry var för en del år sen med och organiserade en uppläsning på British Library med Östersjöpoeter, allt vilket i själva verket bara var en ursäkt för att få dit Tomas Tranströmer.

Det var Sam West och Frank som omväxlande läste de engelska översättningarna, medan jag hade fått till uppgift att läsa Tranströmer på svenska, eftersom han själv p.g.a. sjukdomen inte var kapabel till det. Detta alltså inför en 200-hövdad publik, med Tranströmer själv på första parkett, plirande vänligt upp mot mig.

Svälj, med andra ord…

Dessutom skulle jag börja med “Sorgegondolen”, av alla dikter… Men, så klart – vad annat hade jag väntat mig? – bara några rader in – “Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det plötsliga draget…” – så tar dikten hand om en och för en i hamn hur lätt som helst.

Jag bad naturligtvis Tranströmer heligt om ursäkt efteråt, men han bara fortsatte plira vänligt. Som för att säga “What’s the problem…?”

Vid ett senare tillfälle kom jag på att de övriga dikterna jag läste var “Svenska hus ensligt belägna”, “Allegro” (“Jag spelar Haydn efter en svart dag / och känner en enkel värme i händerna”), “Till vänner bakom en gräns”, “Längre in”, del II av “Östersjöar”, samt “Från mars -79″.