För att nu koncentrera oss på det “lysande”… Efter tredje avsnittet, just inmundigat, framstår det klarare än någonsin att iscensättningen av Dickens i dessa teveserier vinner så mycket av sin filmiska kvalitet beroende på att man insett att 1800-talet var mörkt…

Ljusättningen av Dickens – som ju redan David Lean fattade i filmatiseringen av Great Expectations 1946 – måste spela med mörkret, och graderingar av mörkret, vilket var något som gick tevefolket förbi totalt, tills för sisådär tio år sen…(inte så underligt, kanske, med tanke på hur tevestudios var byggda, one size fits all…)

Vilket fick mig att tänka på att samma sak hände med scenuppsättningar av Ibsen i Norge, det var slutet av 60-talet, början av 1970-talet. Och det var en svensk ljussättare som jobbade på en Ibsenproduktion på Nationalteatret, som föreslog att man kanske inte alltid borde ljussätta hans pjäser uppifrån galleriet, utan ta vara på det faktum att ljuset i 1800-talets verklighet kom från stearin, fotogen och, i bättre bemedlade situationer gas, och att det alltid kom från människohöjd, sällan uppifrån, såvida det inte rör sig om kristallkronor på stora baler (och det gör det sällan i Ibsen). Skuggor och mörker blev plötsligt den del av Ibsen på norska scener, som Ibsen nog själv hade tänkt sig.

Jag fick detta berättat för mig en gång av både Jerry Jergander, fenomenal ljussättare på Folkan i Göteborg, och av Marianne Carlberg, scenograf på både Folkan och Riks (och kostymansvarig på Widerbergs ‘Joe Hill’, bland annat). Men vem den svenske ljussättaren var, som revolutionerade Ibsenuppsättningar i Norge, det fick jag aldrig reda på. Och norrmännen har väl gjort allt för att glömma hans namn… Nån som vet?

Ezra Pounds dotter, Mary de Rachewiltz, vill stoppa en nyfascistisk italiensk gruppering som kallar sig “Casa Pound” (vilket var namnet på en rätt blygsam men vacker villa högt uppe i Rapallo, en av Cinque Terre i Ligurien, där Pound levde ut sina sista år).  Läs The G:s rapport här.

Och det gör hon förstås alldeles rätt i. Även om man kan tycka att timingen är lite ur led… what took you so long? A murder…?!

Min andra roman “Reträtten” kom ut 1982. Den är en slags parallelberättelse till Ezra Pounds liv under krigsåren 1943-44, när han flydde Rom och de annalkande allierade trupperna, färdades upp norrut i Italien för att hitta sin dotter Mary, som inkvarterats i den italiensk-tyrolska byn Gais. (Jo, jag vet, börja inte ens tjafsa om detta… jag kan alla replikerna…)

Min “hjälte” William Otis hamnade till slut i Salò, som Pound inte gjorde, och sedan i krigsfångeläger, som Pound gjorde. Otis slutar med att förlora sitt språk: det fragmenteras, splittras, blir ingenting, dör. Pounds språk i samma situation förädlades. Han skrev “Pisan Cantos” i den där apburen, där det finns avsnitt som är något av det vackraste som skrivits på engelska i modern tid, särskilt av antisemiter: “…what thou lovest well remains, the rest is dross…”.

Allt vilket egentligen bara tjänar till att namndroppa igen. Som underlag för att skriva boken tog jag mig för att resa ungefär samma väg som Pound, från Rom och norrut. Jag hamnade förstås till slut hos Bo Cavefors i Merano, där  Mary de R:s Schloss Brunnenburg också ligger. Tyvärr var Mary de Rachewiltz bortsest just då, men Bo C var den perfekta värden och visade mig runt alla relevanta platser.

Det tål dock att upprepas att Mary de R har skrivit en av de finaste böcker någonsin om “Ezra Pound; Father and Teacher”. Den innehåller bl.a. hans långa brev till sin dotter, skrivet just under flykten norrut 1943, en av de mest gripande och sanna texter jag någonsin läst, särskilt av en antisemit. Så komplicerat är det. Lika bra att vänja sig.

PS 14/01/12: En väldigt vänlig intervju med Mary i The Guardian idag.

Jag beklagar den relativt långa frånvaron från the Pressylta coalface – och önskar samtidigt mina tjugoåtta läsare en munter midvinterblot med detta exklusiva spektralfotografi inifrån Pressyltas hemliga vitsverkstäder.

(Nej, allvarligt talat, Higgs Boson är den lilla pricken snett vänster om den där grunkan som ser ut som en buss)

För dom av er som kommer ihåg Paul Cocksedges Kinaprojekt (länk 1, länk 2) så kan jag nu presentera ett besläktat projekt från alldeles nyligen, nämligen Fêtes de Lumieres i Lyon 8-12 december. Vad ni ser är en serie electroluminescent sheets i samma vindpust som griper tag i en räkenskapsbok här, en diktsamling med stålarken som i Beijing… Och detta utspelar sig på innergården i en av de allra mest orgiastiskt barocka byggnader som finns: Hôtel de Ville i Lyon, en gräddtårta i porös sten och maktfullkomlig ornamentism… Men visst är det en installation att förundras över… I mörkret såg ingen trådarna, ingen såg hur det var gjort…en total triumf… Lyons borgmästare svimmade av lycka och fick återupplivas med en flaska Ramlösa… Jag själv höll mig i bakgrunden, med en världsvan suck och en faktura som hette Duga…

[Samtliga dessa frågor har rimliga svar. Den som levererar de flesta vinner... tja.. nånting...]

(1) Varför heter Polens parlament samma på engelska som det gör på polska?

(2) Varför finns inte Blackberrymobiler i Sverige?

(3) Varför påstod George Bernard Shaw att ordet “ghoti” uttalas “fish”?

(4) Varför flyttade Galicien till Spanien?

(5) Varför är Irans parlament uppkallat efter tanten som arbetade i kiosken på Styrsö Bratten?

(6) Varför finns inte tomten?

(7) Varför har Jens Christian Brandt bara försvunnit?

(8) Varför dricker ingen punsch längre, när vi har all denna is?

(9) Varför är Kroatiens parlament skapat efter spansk smak?

(10) Varför finns det inga porrtidningar på Island?

(11) Varför stämmer ingenting… överhuvudtaget?

(12) Varför är fönsterglasen frostade på flygplansdass?

(13) Varför är det i parlamentariskt hänseende berättigat att tala om alltings början?

Det franska etablissemangets reaktion på Dominique Strauss-Kahns arrest i New York i våras var väl ett av de mest motbjudande spektakel en ärrad och skärrad värld haft oturen att få beskåda: ett slags circle jerk av förnämsta symbolpolitiska värde, när en hel samhällsklass  som på given pavlovsignal tappar masken, och för detta bör vi egentligen vara DSK evigt tacksamma.

Det tar emellertid inte något ifrån det faktum att själva historien om vad som utspelade sig på Sofitels tjugoåttonde våning den 14 maj i år är, och förblir, en fascinerande historia, som möjligtvis har en hel del sprängstoff kvar. Edward Jay Epstein skriver i senaste NYRB artikeln “What Really Happened to Strauss-Kahn?“, och det är vad man med en mer vetenskaplig term kan kalla en jävla bra fråga. Läs och begrunda.

Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira var den stora trösten för dom av oss som “talked a good game” men aldrig platsade, inte ens på reservbänken. Kedjerökare, storkonsument av iskall öl, utbildad läkare, demokratiaktivist under militärdiktaturens år – men framför allt en man som för det mesta tog det väldigt, väldigt lugnt…

Visst kunde han explodera, och i hans högerfot satt en laddning TNT (se bara det berömda 1-1-målet c:a 53 sek in i Youtubeklippet: den luckan mellan Dino Zoff och målstolpen finns ju egentligen inte – förrän skottet tränger igenom…)

Han var, som någon sa, en spelare som lade om matchens “arkitektur” tills den passade hans spel, och i Italienmatchen 1982 ser man väl det tydligaste exemplet på det: en av de bästa fotbollsmatcher som någonsin spelats, inte minst i det att den hade “fel” utgång…

(PS: Ursäkta det där med “en laddning TNT”… Något händer med hjärnan när män ur min generation skriver om sport… Jag kan bara beklaga.)

Lars Gustafsson skriver om den gamla bromiden att demokratier aldrig för krig mot varandra. Tanken kommer ursprungligen från Immanuel Kant och talar egentligen om “rättsstater”; i det här fallet dyker den upp i en ny bok av Jürgen Habermas.

Även om man kan förstå resonemanget, kanske mest för att det är så politiskt lockande, så ligger hos mig alltid en misstanke kvar att det är en idé som aldrig går att bevisa. Antingen hamnar man i en självuppfyllande profetia, eller också i ett cirkelformat non sequitur.

Antingen kan kantianerna hävda att kontrahenterna inte utgör fullvärdiga, kvalificerade demokratier (i första världskriget, till exempel) i fråga om parlamentarism, rösträtt, och just rättsliga aspekter. Men då begränsar man tillämpningen av principen till ett antal demokratier som för det första är relativt få till antalet, och dessutom inte har existerat som fullvärdiga demokratier särskilt länge. Ge dem en chans…!

Eller också kan kantianerna hävda att det inte rörde sig om fullvärdiga, kvalificerade krig (som när USA å United Fruits vägnar störtade den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954). Men då väljer man ju att blunda för det ovedersägliga – och högst relevanta, i sammanhanget – faktum att fullvärdiga, kvalificerade demokratier är minst lika krigsbenägna som totalitära stater. Exempel? Ja, herregud, var ska man börja…?

När vi nått en punkt i fråga om politiskt omfång och historisk distans där tanken kan gå i övertygande bevis, så ska jag sträcka upp händerna i fullvärdigt demokratiskt lov. Tills dess fortsätter jag betrakta den som vacker banalitet.

Vi fick honom som valp för sjutton år sen. På kenneln hade dom burrat upp hans päls så han såg ut som en jättelik svart snöboll… Ursäkta jag är krass, men vi fick honom ganska billigt, för ena testikeln hade inte ramlat ner så han kunde inte bli show dog. Så fort vi köpt honom ramlade testikeln ned. Ha! Men visade vi honom? Not on your Nellie…

Blue hade som roligast (1) att visa whippets att ingen kan springa fortare från stillastående start än en grand caniche (bortsett kanske från greyhounds, då’rå), och (2) att rota omkring i trädgårdens allra avlägsnaste hörn, där urbanrävarna gräver sig ner-under-uppför trädgårdsmurarna. Blue var fascinerad av rävar.

För tre veckor sedan gick han igenom en större operation. Men han hämtade sig magnifikt, tillbaka i sina gamla skuttande vanor, sugen på godis, kelsjuk och härlig. Fjorton dagar senare, i eftermiddags, kom vi hem och hittade honom kollapsad på köksgolvet. Ilfärd till RSPCA Harmsworth: “Det är inte mycket att göra, tyvärr…” sa veterinären.

Och det var det inte. Något väldigt lugnande, bara.