Ikväll en mer ekivok (om det nu är ordet) version, av allas vår Johnny Bode. Med inbyggd historielektion, dessutom. Stäm upp nu, gott folk: “Bakifrån, bakifrån…”

Jag hade annars tänkt kalla denna post “Vår tids åtgärder för att främja folkbildningen”.

Abrupt stämningsskifte från föregående post. Satte mig just till med Svenskan Kyrkans kvartalstidskrift Kyrkobladet och ser under “Ur kyrkböckerna” att Lee Persson är död. Lee var under många, många år Svenskans kulturskribent i London, oerhört skicklig, driftig, produktiv. Hon dog den 10 juli.

Jag gör ett snabbt Googlesök och får i princip bara fram en notering på Anglo-Swedish Societys hemsida, samt några rader i Journalisten.

Därefter gjorde jag ett sök på Svenskan. Inte. Nån. Ting. Det senaste dom publicerat är vad jag antar är Lees sista artikel från 28 juni. OK, med reservation för att söket kan ha missat något. Men, för helvete…

Den där posten igår (“Fel, men rätt”) fick mig att tänka på att översättning också bär på en rik komikådra. Ortega y Gasset kallade det la miseria y esplendor de la traduccion (akutaccentmissen är WordPress och Bill Gates fel, och jodå, jag längtar fortfarande hem till Mac, efter alla dessa år: fan ta PC-skiten och hennes avdankade moster…).

Hur som haver, det var miseria-biten jag ville koncentrera mig på nu, snarare än det esplendoriga, som förra posten berörde.

Jag satt en gång i en parisisk biosalong och såg en film av John Cassavetes, minns inte vilken. Nånstans frågar en kvinna sin väninna om hon verkligen tänker lämna sin man? Hon svarar på typiskt Cassavetes-improv-vis med en lång monolog om att, “Well, I gotta take the bull by the horns, I gotta realize what’s happening… I can’t take any more of his… of his…”, och det här håller på i nån minut eller så. Den textade franska översättningen blir:

“Oui”

Det finns en sublim trötthet i den översättningen, som man inte kan annat än beundra. Bidra gärna med egna översättningshaverier.

The Internet Manifesto, den senaste snackisen, från tyska journalister och bloggare. Mycket läsvärt.

Vi har redan konstaterat – nånstans, nån gång, mitt minne sviker mig – att bitar av Shakespeare är mycket bättre på Hagbergska än på engelska. En diskussion i Guardians Notes & Queries idag tar upp det här med översättningar som är bättre än originalen, och där dyker en liten pärla upp. När Baudelaire översatte E A Poes roman Arthur Gordon Pym hade han ibland svårigheter med betydelsenyanser, som när han kom till en sekvens i vilken en fiskmås sliter en “liver-like” bit kött från ett ruttnande kadaver, vilket Baudelaire tolkar som “quasi-vivant”…

Fel, men perfekt fel, liksom.

Eller så verkade det, på den tiden. Och verkar till viss mån fortfarande… Jag orkar inte länka till allt hejsan-tjosan som pågår med återutgivningen av remixade LP och dataspel och övergångsställen an’ ting an’ ting… Det enda jag kan säga är att inte en enda av Beatles LP figurerar ens i närheten av mina Top 10. Särskilt inte ‘Sgt Pepper’…

Den som förväntade sig en post med titeln ‘Mitt råd till Åsa Linderborg’ möts av en blank sida. Och just där ligger nån slags poäng. Hennes senaste inlägg är en lysande studentskrivning i ämnet “Annars tar jag min boll och går hem”. Nån av hennes line managers, om det nu är chefredaktören eller ej, borde ta henne åt sidan och förklara för henne innebörden i ett gammalt brittiskt talesätt: “You’re in a hole. Stop digging”.

Söndagskvällssångstunden är här igen. “Det är pantat, du blåa bäbis”. Mästerligt. (Newport ’65).

För övrigt: BBC4-serien som klippet är hämtat från var ett skolexempel på hur man gör kulturteve. Dom klippte ihop i nån timmas program med Dylans Newportkonserter 1963-64-65, när han gick från “Only a Pawn…” till “It’s all over now…”, från den lille tanige killen med de lite-för-briljanta protestsångerna… till den mogne diktaren man ser här. (Som är så säker på och i sin sångröst, dessutom: har den nånsin låtit bättre än här?) Det var ett program om hur en konstnär blir till, helt enkelt.

(Efter detta feodalakustiska kapitelslut följer alltså elektrifieringen av Dylankolchozen med “Maggies Farm” i samma konsert… Om nån nu var obekant med historiken).

Greenslade skriver en liten sak om Keith Waterhouse, journalistlegenden som dog igår. En av KW’s bon mots var “Brighton is a town that always looks as if it’s helping police with their inquiries”.

Göteborg är en stad som alltid har något kvar att bekänna.

Stockholm är en stad som har bekänt allt, men som gärna vill berätta lite mer.

Malmö är en stad som bara är skyldig.

Man har hittat en etsning som föreställer Hitler och Lenin när de spelar schack. Bilden lär ha deras namnteckningar på baksidan. Den är daterad 1909 och utförd av en judisk teckningslärarinna, Emma Lowenstramm (ska vara Löwenstamm?), som lär ha bevittnat händelsen. Och, jodå, tveksamheterna är många och en del av dem omnämns i Telegraphartikeln, bl.a. att Lenin sannolikt inte var i Wien under 1909. “En gloriös fantasi,” kommenterar en historiker.

Och som “fantasi” har den ju inget som helst att sätta emot det avsevärt intressantare sammanträffandet att Hitler gick några klasser under Ludwig Wittgenstein i läroverket i Linz. George Steiner är en av dom som skrivit utförligt om detta. Den kan rent av vara så att det är Wittgenstein som är den långväxte, stilige juden från den rika familjen som Hitler skriver om i Mein Kampf. Han är lite vag om vad som hände den dagen på skolgården när han först blev medveten om judarna, men det slutade med att Hitler av någon anledning förnedrades av att den långe, snygge judepojken skrattade åt honom.

Rulla då framåt i tiden, till vad jag tror var de årliga partidagarna i München, där Hitler alltid höll tal. Tre år i rad – från 1940 till 1942 – berör han varje gång judarnas öde, och varje gång använder han nästan identiskt samma formulering: “Dom skrattade åt mig när jag sa att judarna skulle få känna av det germanska folkvets vrede, men nu skrattar dom nog inte så högt” (ej ordagrant, men finns att läsa i Kershaws Hitlerbiografi). Det är denna fullkomligt hisnande tanke George Steiner är så fixerad av: att Wittgenstein – av alla fenomenalt omöjligt möjliga människor – på något sätt var utlösaren av Hitlers medvetenhet om judarna. Wovon man nicht sprechen kan, darüber muss man schweigen, som sagt.