Jag vill bara avsluta översättningar-bättre-än-originalen-temat med att citera urkällan från i onsdags (Notes & Queries i The G). En viss Tom Saul från Spikvärde i Gloucestershire bidrar (som vanligt: skrålla ner) med ett exempel ur Ezra Pounds kinesiska tolkningar i Cathay (1915) (som jag nämnt förut i samband med Alvar Alsterdals minneshögtid…) (försök hänga med nu…). Det handlar om en dikt om Kejsar Wu:s sorgesång över hans högst saknade kejsarinna, och vi börjar med Arthur Waleys klassiska akademiversion:

The sound of her silk skirt has stopped.
On the marble pavement dust grows.
Her empty room is cold and still,
Fallen leaves are piled against the doors.
Longing for that lovely lady
How can I bring my aching heart to rest?

Låt oss sedan lyss på il miglior fabbro på samma rader:

The rustling of the silk is discontinued,
Dust drifts over the court-yard,
There is no sound of footfall, and the leaves
Scurry into heaps and lie still,
And she the rejoicer of the heart is beneath them:
A wet leaf that clings to the threshold.

Alltså, bara den avslutande raden. Där Waley ger oss The Supreme Al Green (“How can you mend a broken heart?”) ger oss Pound ett blött löv som fastnat på tröskeln. Jag vet, för ögonblicket, inget bättre.

“”The language becomes more powerful when it’s condensed into English” – Gabriel Garcia Márquez om George Rabassas översättning av Hundra år av ensamhet. (Källa, som vanligt: Notes & Queries i The G.)

Och detta är fullkomligt, tja… Det är liksom sånt man betalar skatt för, enligt min mening. (Källa: The G. igen, fast onätat)

Diskussionen om översättningar som är bättre än originalen fortsätter idag i The G, och ett inlägg från en viss Allan Ronald i Polmont förtjänar spridning, tycker jag.

Sir Thomas Urquhart of Cromarty translated the first two volumes of Rabelais’s Gargantua and Pantagruel in 1653. His “translation” is almost twice the length of the original text and, as Roderick Watson points out in his Literature of Scotland, “more compendious in its lists, more outrageous in its vulgarities and more hyperbolic in its hyperboles”. Where Rabelais lists the noises of nine creatures that spoil the peace of the countryside, Urquhart gets in 71 species, including “the drintling of turkies, coniating of storks, frantling of peacocks, snuttering of monkies, pioling of pelicans.”

Vem översatte Rabelais till svenska, för övrigt?

Vi har redan konstaterat – nånstans, nån gång, mitt minne sviker mig – att bitar av Shakespeare är mycket bättre på Hagbergska än på engelska. En diskussion i Guardians Notes & Queries idag tar upp det här med översättningar som är bättre än originalen, och där dyker en liten pärla upp. När Baudelaire översatte E A Poes roman Arthur Gordon Pym hade han ibland svårigheter med betydelsenyanser, som när han kom till en sekvens i vilken en fiskmås sliter en “liver-like” bit kött från ett ruttnande kadaver, vilket Baudelaire tolkar som “quasi-vivant”…

Fel, men perfekt fel, liksom.

Vi har alla läst dom där historierna i tidningen om en patient på lasarettet i Aberdeen som vaknar upp efter en skallskada och plötsligt pratar perfekt swahili… Det har att göra med en neurologisk kortslutning i den inre diskombobulära synapsens signalhämtningfunktioner. Sägs det.

Samma känsla av att plötsligt vakna upp i ett helt annat språk slår en när man läser lyriköversättningar utförda i ett samspel mellan två hundraprocentigt kongeniala författare. Ekelöf och Eliot i fråga om “East Coker” är ett exempel.  Celan och Mandelstam lär vara ett annat (min ryska är inte vad den borde vara).

Huruvida litteraturhistorien kommer att bedöma den på samma exalterade nivå kan man bara spekulera om, men Ragnar Strömbergs översättning av Paul Austers “Samlade dikter” (Lind & Co förlag), som kommer ut nu på torsdag, är ännu ett exempel på ett poetiskt marriage-made-in-heaven.

Nu skiter jag i och för sig i vad ni tycker om kompiskritik, men många av er vet redan att Ragnar Strömberg i många år tillhört min allra innersta krets av rådgivare och terapeuter. Men om inte annat så har det den fördelen att jag har Strömbergs diktning i märgen: jag kan den, minst lika bra som jag “kan” engelska, “kan” åka skridskor och “kan” laga en överjävlig hamburgare.

Paul Austers “Samlade…” är helt enkelt Ragnar Strömbergs diktning översatt till engelska av en posttraumatiskt svensktalande Paul Auster. If you see what I mean.

Det skulle gå för långt att analysera på djupet, men för hågade läsare är mitt tips detta: ha särskilt early-to-mid-career Strömberg till hands (t.ex. “Tidigt, innan träden” 1978 och “Munnens bok” från tio år senare) och läs sedan Austerrader som: “Slagor, vitheten, det förlovade landets / blommor: och allt / du skördar faller/ sönder på andetagens rand. […]”

Eller ur den allra första dikten: “…klockans / Sil lever tillsammans med sparvens hjärta”.

Det är samma bildrepertoar (mekanik/blodådror, träd och deras bosättare, urskillning/sammanfogande, osv); det är samma stilistiska grepp (de inledande substantiven, spänningen mellan definitiv och indefinitiv artikel, nivåskiftande verb); det är samma övergripande tematik (exakt hur långt är avståndet mellan mig och icke-mig, hur ser världen ut när jag ligger i graven?); och – dare I say it – som med Eliot: samma dikt på ett oräkneligt antal dialekter.

Och, jag menar, vad är 145:- mellan kamrater? Köp den här boken. Den är värd det dubbla.

Idag fick jag brev från en jättesnäll kvinna på Brombergs förlag, som undrade om jag ville ha lite pengar? Ja tack, sa jag, jag är inte den som säger nej. I brevet fanns också en bok, en ny pocketupplaga av Hanif Kureishis “Förorternas Buddha”, som jag översatte nån gång under förra århundradet.

Kureishi bjöd mig hem på te i samband med det jobbet, i en skumdyster lägenhet nånstans utåt Barons Court, så att vi kunde prata igenom översättningsspörsmål. Det blev en väldigt kort diskussion, för det var en av de mest lättöversatta böckerna jag nånsin handskats med(*). Så vi pratade om annat, vad minns jag inte. En sak minns jag dock, och det är kanske stating the bleedin’ obvious, men det låg verkligen en distinkt air of sexual ambiguity över hans person: hans sätt att tala, hans kroppsspråk, gestik, osv. En jävligt snygg kille, var vad han var.

Eller, ja, kanske inte. (Klicka på länken och se VÄRLDENS hemsktråkigaste hemsida… Sheeeeeesh…)

(*) Av nån anledning passar Kureishis prosa svenska språket som hand i handske, varför vet jag inte. Jag har då att jämföra med Bobbie Ann Mason, Breyten Breytenbach och Tom Wolfe, bland andra, och i inget av dom fallen var det lika hög grad fråga om “just hang on and enjoy the ride”, liksom.