Inte för första gången står jag idag på Broadway Market, E8, och iakttar the tide of humanity surfa förbi. Och inte för första gången slår mig tanken att många av de jag ser inte skulle existerat idag, om vi inte blivit så jävla blödiga och avskaffat steriliseringen av underlägset människomaterial, bara för att nazisterna sprang iväg med just den bollen och gjorde manégepolitik av det.

I jest.

Broadway Market är en extremklasspolitisk marknad, som få andra är. Här kan yummy mummies sitta och dricka mintté på La Bouche, medan London Fields Boys (dom har ingen website) ränner omkring med skjutvapen mitt framför dem. Här trängs androgyna hipstervrak i för små kavajer med underklassmonstrum i alldeles för stora byxor och alldeles för dyra drogvanor. Om man, chockad och konsternerad, plötsligt skulle ropa “Get real!” skulle varenda en av dem svara, “How much are you selling it for?”

Alla samhällen är klassamhällen, men här verkar man leva ut det på ett mycket mer radikalt, eller nej, jag menar skränigt vis. Den engelska medelklassen är något av det mest skräckinjagande man kan möta i dagsljus, en vanlig lördag i mars, för de skriar som åsnor, och gör inget annat än äger. Den engelska underklassen är något av det mest motbjudande man kan möta, vilken tid som helst på dygnet, och de pratar genom näsan, och går på Ritalina.

I jest. But only just.

Kampanjen att få de engelska förtalslagarna reformerade är inne i ett kritiskt skede. Hela saken håller på att undermineras av överhuset och vi behöver allt stöd vi kan få. Här finns bakgrund. Sök vidare, läs, reflektera. Yttrandefriheten, inte bara i UK, står på spel. Skriv på uppropet, skriv till din MP om du bor häröver. Det är bråttom. Illegitimi non carborundum!

Jag har tvekat lite inför att skriva något om detta, för det är ganska vahettere prurient. Men också otroligt fascinerande. Historien om Lib-Dempolitikern (och f.d. Guardianjournalisten) Chris Huhne och ekonomen Vicky Pryce har slutat i ett blodbad, där båda nu riskerar fängelse.

Historien går i korthet ut på att Huhne plötsligt lämnade Pryce för en annan kvinna, och Pryce beslutade sig för att hämnas. Hon spred då historien om hur Huhne i mars 2003 “tvingat” henne att ta på sig tre körkortsprickar för fortkörning som Huhne själv hade dragit på sig.

En skitsak, i princip, som nu ödelagt en hel familj, två högtflygande karriärer har kraschlandat i raviolin, och världen ser på med skräckblandad förtjusning. Caroline Davies i The G sammanfattar historien bra.

Senare (11/3/2013): Båda fick åtta månader. Här är vad de har att vänta sig.

Det här är jättestort. Att Petraeus och Pentagon är direkt inblandade i tortyr. Det kommer förstås att rulla under en försvarlig tid, men redan nu kan man väl anmärka att media fortfarande har en roll att spela, inkluderat BBC. Sheeesh…

Senare: Donald Rumsfeld måste nu ställas inför rätta, skriver Richard Norton-Taylor. Här kan man se dokumentären (51 min). Här ett porträtt av James Steele, centralfiguren i hela härvan, a real charmer…

Jag kan inte riktigt släppa det där med “androm till varnagel”… (är “androm” gammalt dativ, för övrigt?)

Föreställ er att ni inte kan svenska, överhuvudtaget. Föreställ er sedan en serie böcker och/eller ett dataspel som utspelar sig i en, typ, fantasy/warcraft-värld som är en osalig blandning av de gamla vanliga kulturella/historiska/visuella klyschorna: de teutoniska krigen, Tolkien och Ringen, nazismen, nordisk mytologi och språk, keltisk mytologi och språk, där de säger saker som “…blighted by the curse of Fjordor…” och “…he is Brigg, son of Heldor the Bard…”, och där dom slåss med stora svärd och stora skägg.

I denna värld utgörs the good guys av en stam heroiska krigare, de så kallade tillerna, vars hövdingar är ett brödrapar, tvillingar, den ena modigare än den andra, den andra stridsdugligare än den ene. Deras namn?

Den ene heter Enom till’Straff. Den andre heter Androm till’Varnagel.

Sweet, or what…?

Jag berättar egentligen detta bara som androm till varnagel, eller vad det heter… (Androm till varnagel..??)

Hur som haver, jag försöker rigga upp ett litet bärbart tangentbord till min smartphone, så att jag slipper ta laptopen med mig till bibban, och utan att behöva tap-tap-skriva på mobilskärmen. Så jag amazonade ett litet tjusigt tangentbord för Bluetooth, och parade upp den hur lätt som helst. Men inget hände när jag skrev på den.

Efter många förhandlingsrundor med Pressyltas tekniska avdelning visar det sig att blåtandade tangentbord inte funkar med Android (v. 4.1.1) utan man langar in en app (kallad BlueInput, curse it…) in emellan. Denna app visar sig vara så jävla omständlig, långsam och buggig att det knappast verkade värt besväret.

Så jag stängde av appen och bestämde mig för att ge bort tangentbordet till en vän som bara retar sig på sin iPads tangentbord (med iPhones och iPads funkar Bluetooth utan problem eller mellanappar).

Men den jävla appen vägrade ge sig och blockerade till slut tillträdet till hela mobilen, så att vi fick dra ur massa kontakter för att få den tillbaka till factory settings igen. Dussintals appar försvunna, liksom foton, anteckningar, blaha blaha. Inte hela världen, kanske. Men inte vad jag behövde just nu.

Vad jag behöver just nu är snarast en kopp kaffe och en bulle. Härnäst ska jag pröva på en usb-tangentbord i stället. Det ska vara mindre komplicerat, och billigare.

Blev just påmind, inte bara om Baudelaire utan om det sorgliga faktum att min franska befinner sig på den skamliga sidan av obefintligheten, dvs där jag kan lite grand, men aldrig någonsin mer… Att kunna läsa Baudelaire, Stendhal, Rimbaud, Flaubert med den behållning man borde få… en naude att stilla bedja om…

Nå, här är i alla fall den ganska flippade “Låt oss ge de fattiga stryk!” ur Spleen de Paris (1869) på fransosiska och på anglikanska.

Står det som bekant på det orangea kuvertet. I och för sig hoppas man väl få kunna se kuvertets innehåll snarare än kuvertet på webben, men lige mege. Det är det här med brandgult i bestämd form: SAOL säger att orangea-formen är “möjl.” Men möjlig då enbart tekniskt, kanske, inte i verkliga världen, inte på de brandgula kuverten. Eller med andra ord, är det bara jag som tycker det här ser konstigt ut? När ni läser meningen högt, säger ni oransch eller oranscha?

Hittade bilden på rännstensungarna i rännstenen runt hörnet häromkvällen. Man vill ju gärna tro att den togs på gatan nedanför, också den runt hörnet.

Michael Lewis i NYRB berättar en underbar anekdot från sin vistelse i London på 1980-talet:

There was a small grocery store around the corner from my flat, which carried a rare enjoyable British foodstuff, McVities’ biscuits. One morning the biscuits were gone. “Oh, we used to sell those,” said the very sweet woman who ran the place, “but we kept running out, so we don’t bother anymore.”

Men Lewis misstar sig på så vis att det där skulle vara en inställning som hör till det förgångna. Det är en i allra högsta grad än idag levande företeelse.

Matkedjan Waitrose brukar ha ett alkoholfritt rödvin som många är förtjusta i, bl.a. min hustru, men alltför ofta är det tomt på hyllorna. När man frågar personalen om de ska få in mer så får man titt som tätt svaret att Waitroses inköpsavdelning överväger upphöra med det.

Många som skriver om London, inte minst Peter Ackroyd, vill göra gällande att marknaden (i både konkret och abstrakt mening) utgör stadens väsen, är den övergripande metaforen och den underliggande verkligheten. Och det finns väl fog för det påståendet, även om man principiellt ska akta sig för metaforer när man beskriver städer.

Men det är i så fall en marknad vars smithska hand i själva verket är alltför synlig. Det finns en slags butter anti-kapitalism inbyggd i kapitalismen. En ovillig handelsman.