“If you don’t find a priest to go to confession, speak to God. He’s your Father. Tell Him the truth. ‘Lord. I did this and this and this. Pardon me.’ Ask His forgiveness with all your heart, with an act of contrition, and promise Him, ‘Afterward I will go to confession.’ You will return to God’s grace immediately,” uppmanar nu påven i dessa isoleringens tider.

Martin Luther tittar rakt in i kameran.

När blev “timma” till “timme”? Jag sitter och läser svenska böcker och ser genomgående “en timme senare…”, “jag är där om en timme…”. Vid flera tillfällen fick jag rättat från “timma” till “timme” i översättningens korrektur nyligen. Flera onlinekällor säger att man kan använda båda, men svenska Wiki säger att “timma” är “dialektalt”… (?) Så “timme” verkar ha blivit standard numera – hur och när skedde det? För en timme sedan?

Skam till sägandes visste jag inte förrän häromdagen att det, precis som på svenska, är skillnad på egotism och egoism. Det förra är mer eller mindre “självförgudning”, att man anser sig överlägsen andra; det andra ungefär “självupptagenhet”, utan att nödvändigtvis anse sig bättre än andra. Det går inte en dag utan att man lär sig något…

Och så läste jag just en recension av en bok betitlad ‘A History of Solitude’, där man naturligtvis gör skillnad på solitude och loneliness, det förra något man vanligtvis eftersträvar, det senare vanligtvis inte. Men vi översätter väl båda med “ensamhet”? Eller har vi också alternativ? Har hittills inte hittat något, i alla fall.

I dessa isoleringens tider, när man tar till binge-watching tv-serier och läsa de klassiska romaner man redan borde haft i bagaget (Anthony Trollope slutsåld!) så vill jag förstås gärna rekommendera mina egna böcker och artiklar i kategorin bredvid ‘Om mina böcker och annat’.

Bland böckerna kan jag särskilt rekommendera ‘Vad skall kungen göra nu?’ (1987) och min debutroman ‘Nattsvärmaren’ (1980), tillgängliga som eböcker för en billig penning. Bland (gratis)artiklarna kan jag särskilt peka på den om Lord Haw-Haw, den om brittiska imperiet, och den om Wyndham Lewis, samtliga i DN för en massa år sen och här i html-versioner.

Den om Lord Haw-Haw blev för övrigt del av högskoleprovets “läsförståelse”-uppgift 2014 (bloggade om det här). Jag bestämde mig för att ta provet själv – och fick tre rätt av fem… Men jag har allt sedan dess, trots överväldigande motbevis, vidhållit att om det är någon som vet vad jag pratar om så är det jag. Det är dom som hade fel.

Det är med Palmemordet som det är med coronaviruset. Man bestämmer sig för att inte skriva något mer om det. Och så skriver man något mer om det. Jag beslutade mig för att inte ägna mig mer åt det efter att Allan Francovich dog i april 1997 (bakgrund). Hans plötsliga död var inte särskilt mystisk, tror jag, men den drabbade mig ändå ganska rejält. Fuck this, tänkte jag. Och jag tänker fortfarande rätt mycket på det viset.

Så läser man Lars Borgnäs senaste bok, ‘Olof Palmes sista steg‘, och skakas om på nytt. De intresserade har säkert redan läst den, eller i alla fall snappat upp huvudteserna. Borgnäs vänder hela det etablerade händelseförloppet upp och ner. Samtalsscenariot hände verkligen. Gärningsmannen (GM) sköt Lisbeth först, OP därefter. GM sköt med vänstra handen. Det var inte GM som sprang upp för trappan, det var Skandiamannen. Allt förklarat via kirurgiskt exakta analyser av det tillgängliga källmaterialet.

Och framför allt, den stora gåtan. Varför var Lisbeth Palme så ovillig att underkasta sig ens de mest rutinmässiga polisiära procedurer, som t.ex. att låta förhören bandas? Hon framstår mer och mer som det verkliga mysteriet. Borgnäs skriver naturligtvis också utförligt om Säpo, där han tror mycket av lösningen finns. Eller fanns. Många dokumentstrimlare har ju gått varma sedan dess, många av de eventuellt medverkande finns inte längre bland oss.

Jag har ibland pratat med kollegor om utsikterna för någon slags lösning av mysteriet med tanke på att, med all den tid som gått, “en ny generation” har kommit till. Inte bara inom det svenska polisväsendet och Palmeutredningen utan generellt inom politiken och rättsväsendet, både i Sverige och utomlands. 

Krister Peterssons tillträde som ledare för Palmegruppen 2017, och hans olika utsagor sedan dess, har närt (i alla fall hos mig, på mitt avstånd) vissa förhoppningar att mer orädda krafter kan ha tagit över och börja nysta upp i snåren. Nu vet man väl inte vad KP kommer att avslöja under sommaren (det kanske blir inställt pga coronaviruset…) men de förhoppningarna kan ju mycket väl grusas. 

Men ju mer jag tänker på det – och läser, och pratar med kunniga människor – desto mer osannolikt verkar det att någon “ny generation” skulle börja gräva upp vad som trots allt är djupt institutionaliserade hemligheter. Det funkar liksom inte så. Den gamla generationen dör ut, det mesta av dokumentationen har bränts upp, och det institutionella minnet går så småningom in i sin demensfas. “Ah, det där var så länge sen, inget att rota i…”

Jag tror, som Borgnäs, att vad vi eventuellt kommer att få reda på i sommar är att man bör säga goddag till yxskaftet. Det kan ha varit Sydafrika, det kan ha varit Skandiamannen, det kan ha varit Alf Enerström, det kan ha varit Lill-Babs moster. Men det mest övergripande viktiga, kommer det att visa sig, är att den skyldige nu är död. Vi kan lika gärna lägga ner. Det är över. Och svenska medier – som är så oförskräckta när det gäller Melodifestivalen – kommer att lägga pannan i veck och säga, “Det är nog klokt”.

En av de mest skräckinjagande utsikterna inför framtiden är alla dom som nu sitter och tänker, “Jamen, om jag ska isolera mig så pass länge, då kan jag ju lika gärna sätta igång med att skriva den där romanen jag har tänkt på så länge…”

Klicketiklack låter tangentborden över hela den civiliserade världen. Jag skulle beräkna att 38% av dem blir dystopiska framtidsvisioner, 23% historiska romanser, 11% porr och resten blir aldrig färdigskrivna. Vid sidan om matleveransfirmor och toapappertillverkare kommer självpubliceringstjänsterna att göra bra ifrån sig av den här krisen.

I jest. Ändå, det är ju nu man ser vad samhällen som våra går för. Ett exempel. I går “avrådde” Johnson folk från att gå på pubar, klubbar, teatrar och andra större samlingsplatser för överskådlig. Därmed sparade försäkringsbolagen miljoner, för hade han beordrat dem att stänga hade de fått punga ut.

Rent allmänt tänker jag i fortsättningen undvika skriva om coronakrisen, för det har nog de flesta redan fått nog av. Men ibland kan det inte hjälpas.

+ Eller vänta nu… Det är klart att 80% av de där romanerna kommer att bli, i självisoleringens tecken, pastischer på Xavier de Maistres Voyage Autour de ma Chambre. Om man kanske skulle skriva en sådan själv…? *strokes chin*

Jobba.
Jobba.
Städa, duscha.
Blogga.
Jobba.
Läsa. (Borgnäs: ‘Olof Palmes sista steg’. Halvvägs igenom. Oj.)
Halvtimmas snabb prommis.
Jobba vidare.
Titta ut genom fönstret.
Jobba.
Ta en pilsner.
Läsa färdigt Borgnäs.

Så långt måndagen. Fast resten av veckan kommer nog att se likadan ut, mer eller mindre. Inte så att jag har isolerat mig, bara att min vardag blivit mer intensiv. Har hittat ett par gamla handskar, de får duga. Pubarna har slutat ta emot kontanter, bara svepkort som gäller. Så jag tillbringar mer tid på bäddsoffan Friheten (IKEA, £499.95) med min olästa bokhög. Nästa är Göran Therborns ‘Cities of Power. The Urban. The National. The Popular. The Global’. Därefter får det nog bli lite P G Wodehouse. Det är en fin dag ute, blå himmel, knappast någon blåst, tretton grader.

+ Klassisk musik och opera att lyssna på gratis, medan vi tittar ut genom fönstret…

Cirka hälften av alla hyllor på min Sainsbury’s Local var tomma i eftermiddags: toapapper, ris och pasta, färdiglagad mat, frysvaror. Lokalvalen i maj uppskjutna ett år framåt. Fotbollen inställd tills april, minst.

Ändå verkar livet, hittills, pågå mer eller mindre som vanligt. Tog en pilsner på puben, som de andra stammisarna. Bussarna lika fulla på morgonen. Till skillnad från Sainsbury’s har min kvartersbutik massor av allting. Men det kanske inte varar särskilt länge till.

Tur att man är van att jobba hemifrån, i alla fall.

Det här är en av de mest haktappande historierna jag läst på år och dag. En ultraortodox rysk familj som flydde Stalins terror långt, långt ut på tajgan och levde helt isolerade där från 1936 till 1978. Andra världskriget gick dem helt förbi. Fram mot 1960-talet började de upptäcka satelliter som färdades över natthimlen och antog att människorna uppfunnit några slags “brinnande stjärnor”. Hur de överlevde – hur de bedrev jakt utan vapen eller ens pilbågar, hur de tillverkade sina kläder, hur de odlade det lilla de hade av mat – är lika enastående läsning. Kanske mest gripande av allt: hur det gick till när de upptäcktes av en grupp geologer, hur yttervärlden plötsligt blev verklighet, och hur de tycks ha saknat ens tillstymmelsen till självömkan eller bitterhet. Det är en historia som kommer att leva kvar länge i mig, det vet jag.

Lockerbie bomber conviction ‘may have been miscarriage of justice’, lyder rubriken just nu. Det är en skotsk s.k. Criminal Cases Review Commission som gett klarsignal för en ev. omvärdering av domen mot al-Megrahi, detta efter en ansökan av al-Megrahis son och andra drabbade familjer, bl.a. Jim Swire, en av de mest rakryggade och envisa människorna i den här sorgliga historien. Jag ska nu inte försöka länka alla de gånger jag tagit upp den här, skriv bara i ‘Lockerbie’ i sökrutan. Men detta är potentiellt väldigt goda nyheter, i en tid när sådana verkligen behövs.

PS: Den andra goda nyheten var ju att scumbag Harvey Weinstein fick 23 år. Yay…