Today, as predicted, the press barons win again as the Tories and their allies voted to kill Leveson 2. This is what it means and this is what we've lost. The quicker they are out of business, the better. pic.twitter.com/ZZ6jjiFA1r
— EL4C (@EL4JC) May 9, 2018
Det känns lite grand som geologiska tidsåldrar. Pressylta Redux har nu existerat med husorganen The Guardian och Observer i tre olika format: broadsheet fram till 2005, Berliner fram till igår, och tabloid från och med idag. Berlinerformatet var faktiskt en av de första saker jag bloggade om i analoga Pressylta (se september 2005), så jag får väl runda av med att recensera tabloiden också.
Först en fråga jag inte fått svar på ännu, kanske någon vet. Man säger att man med bytet till tabloid kommer att spara in “miljontals pund”. Men jag fattar inte – på vad? Inte papper eller trycksvärta, naturligtvis, eftersom jag tar för givet att arealen tryckt material inte kommer att bli mindre, utan sidorna bara fler. Så är också tabloidens huvuddel 68 sidor, jämfört med Berlinerns 42. Det måste röra sig om marginella kostnader.
Huvuddelen består alltså av nyheter, inrikes, utrikes, ekonomi och sport. Vad gäller just sporten kör man på traditionellt tabloidvis baklänges läsning, så att “förstasidan” är sista sidan. Det finns två instick, dels The Journal med ledare, kommentar, debatt, insändare, och dels gamla bilagan G2 i helt nytt format. Som förut använder man sig mycket av färg som vägledning till olika ämnesområden (som man också gör på den omdesignade webben) vilket jag kanske inte är helt förtjust i.
Det verkar också som man gjort sig av med vissa krönikörer. Paul Mason twittrade just att hans tisdagskolumn inte kommer tillbaka, vilket man kan skratta eller gråta över hur man vill. Återstår att se vilka andra som fått kicken under veckans gång. Slutbetyget? Jovars, den känns rätt bra, även om formatet har sina givna begränsningar. Jag vill gärna se hur en av deras longform-texter tar sig ut på sidorna, för de såg alltid väldigt snygga ut på större papper.
8/10
Hi, very happy to hear you like it! His name is Gunnar Pettersson
En reflektion över nyhetsbedömning. DN har, som de ibland gör, publicerat en engelskspråkig version av historien om Kulturprofilen, förmodligen eftersom de tror det kan få internationellt mediagenomslag. Det kommer det sannolikt inte alls att få, i alla fall inte om man räknar med den engelskspråkiga världen.
Varför? Därför att ingen vet vem han är. Och ingen vet det, så att säga, i två led. Dels för att man anonymiserat honom av juridiska skäl (gäsp) och dels för att ingen utanför Sigtunagatan hört talas om honom eller hans klubb ens när man klickat ett par gånger på internets och fått reda på det.
Det ska till, i dagens medievärld, ett svenskt namn som alla känner igen. Det ska till Zlatan, kungen kanske, Abba, möjligtvis jag själv, det läget. Jag kan tänka mig en notis nånstans om att Akademien har ägg på slipsen inför ceremonien på grund av det här, men sannerligen inte mycket mer.
Något av det första jag överhuvudtaget bloggade om på analog-Pressylta var när The G la om format till Berliner 2005. Nu ska den bli tabloid från nästa år. Jag ryser vid blotta tanken. Tanken är att möblera om hela butiken, inte bara formatet utan också medlemsstrategin och annonsstrukturen. Nå, papperstidningarna har väl nåt tjugo år kvar tills min lojala generation dött ut, så vi får väl hålla till godo. Något av det sista jag kommer att blogga om blir väl en uppmaning till mina då medelålders läsare att köpa böcker, LP-skivor och papperstidningar. Aaah, som vad-han-nu-heter sa, I was so much older then, I’m younger than that now…
Av Chris Adams i Evening Standard. En parodi på Saatchiannonsen i 2015-valet där Ed Miliband satt i fickan på Nicola Sturgeon. Det ryktas nu att regeringen tänker ta omröstning om att begränsa aborttiden som eftergift åt DUP. En ren skandal, om det är sant. Räkna med massdemonstrationer.
Bortsett från The G och Daily Mirror hade Corbyn praktiskt taget hela pressen och etermedia emot sig, inkluderat BBC, under valkampanjen. Paul Mason är en av många som vill se olika, nya former av restriktioner, till och med lagstiftning, vad gäller balans och opartiskhet, förbud mot opinionsmätningar under veckorna före valet (som i många andra europeiska länder) och regler för hur de i förekommande fall ska rapporteras.
Men man kan ju se det omvänt också. Trots mediernas roll som torypartiets “överbyggnad”, trots deras skrikiga rubriker och stora upplagor – så funkade det uppenbart inte. Varför? Vi får vänta på analyserna, men det verkar troligt att de unga väljarna hade med saken att göra, de lär ha varit fler än någonsin. Och de unga läser inte tidningar överhuvudtaget, minst av allt senilpressen – Daily Mail, Daily Express, The Sun…
Jag tror detta är något man måste se som en del av de nya politiska förhållandena som börjat råda. Medan May halkade fram på gammalmedias hala studiogolv åkte Corbyn till rockkonserter och utomhusmöten, med tusentals i publiken. Det är “flykten från skärmen”, live är vad som gäller. Som i ‘Grime for Corbyn’…
Det är tio dagar kvar till valet och ett par överraskningar – eller potentiella sådana – har dykt upp. Dels i det att Manchester inte alls tycks ha stärkt opinionen för den sittande regeringen – vilket vanligtvis brukar hända efter terrordåd – inte ens med Theresa Mays ständiga ältande av frasen strong and stable leadership. Det är ganska anmärkningsvärt.
Än mer så när opinionsmätningarna visar att Corbyn och Labour hämtat in de konservativas försprång ganska dramatiskt: från en ledning på 24 procent till en femprocentig skillnad (41-38) i mätningen som kom strax efter Manchester. Nu ska man förstås komma ihåg att opinionsmätningarna de senaste åren inte bara haft spektakulärt fel, utan att de haft fel just i att de överskattat Laboursiffrorna.
Men om siffrorna nu håller i sig – och de konservativas kampanjledning tar dem på största allvar – så är det uppenbart att May begick ett strategiskt misstag i att utlysa valet så snabbt och ett taktiskt misstag i att sätta sin egen person i fokus för kampanjen i hopp om att Corbyn skulle lägga krokben på sig själv.
Koppla detta då till ett valmanifest från Labour som fick ett överlag positivt mottagande, och ett från Tories där de redan fått backa på några centrala punkter, inte minst den så kallade “demensskatten“. För att inte tala om att de inte ens brytt sig om att kostnadsberäkna sina “reformer”.
Labour – och Corbyn personligen – har förstås också den övervägande majoriteten av media emot sig, inte bara det konservativa partiets “överbyggnad” i den paranoid-reaktionära pressen utan också det påstått opartiska BBC. Lögnerna, förvrängningarna, tystnaderna är skränigare än någonsin, en slags repris på folkomröstningen i fjol.
