-No, I don’t, but if you have a credit card or something, it’ll say on there…

De mail man skriver i Gmail kommer från “me”. När man drar pekhanden över “me” i avsändar-/mottagarkolumnen kommer det upp ett litet fönster där det står “Gunnar Pettersson (you)”… med bild och allt. Bara så man vet.

Om man ändå inte fattar det, så heter ju nästan allting man vidrör online “My”-nånting. Jag betalar in pengar varje månad på “MyBarclaycard”, “MyEDF” och “MyVirginMedia”. Men det är de ju inte. Mina alltså. De är deras, det är därför jag betalar in pengar till dem. Mina pengar, alltså. Det är bara pengarna som är mina.

Det är något infantilt, tautologiskt och redundant, allt på samma gång, med det här my:andet. Jag känner mig fånig när jag använder dem, för det är ju lite grand som att ha namnlapp på kläderna när man gick i småskolan. Och vad händer om någon stjäl min identitet? Då är det ju tjuvens Barclaycard, inte mitt. I alla fall en stund, tills jag hinner stoppa det.

Google och Facebook och Twitter sägs veta allting om oss, men tänk om det är ett slags nollsummespel, eller snarare en finit summa: ju mer dom vet desto mindre vet vi? Vi behöver namnlappar i våra kläder. Här slutar jag, här börjar dom, utmed en fransig tröjärm.

Ännu ett exempel på England som ett teknologiskt Tredje världen – och på Sverige som avantgarde… Fast med förbehåll.

Jag befinner mig i Sverige ett par veckor i augusti och det kan hända jag behöver spela in några voiceovers medan jag är där, så jag undersökte läget vad gäller kostnader, studios, teknik – det senare, tog jag för givet, måste ju röra sig om en ISDN-linje…

Icke. Ingen i Sverige använder ISDN längre. Alla har gått över till source connect, totalt online och max ljudkvalitet. Problemet är att det kräver seriös bandbredd, och där kör England fortfarande, ja, inte så mycket Mb/sec som en spårvagn per vecka.

Förbehållet är då att Sverige genom sin avantgardism – dvs att ha gjort sig med ISDN, snarare än att behålla det en tid och köra parallellt – kan ha isolerat sig rent teknologiskt, i alla fall gentemot England.

Desto mer ironiskt blir det när man ser att enda lösningen är att teknologin tar ännu ett steg tillbaka…! Hur då? Jo, man kör realtidskontakt studio-till-studio via (wait for it…) högtalartelefoner…

Och när man åstadkommit önskad version av VO:n skickar svenska studion en högupplöst wav.fil till den engelska studion – förmodligen i ett vadderat kuvert med tjusiga frimärken och par avion-etiketter…

Nej. Men. You get my drift. Inte så mycket early adopters som late laggards…

Sorry, I was miles away… I Moskva, närmare bestämt.

Jag arbetar, så ofta jag kommer åt, på den uppdaterade versionen av boken om Gustaf Ericsson, “Mannen som kom tillbaka från de döda“. Det mest substantiella av det nya jag fått reda på sedan boken kom ut (2000) rör Ericssons mellanhavanden med Sovjetunionen i allmänhet, och Komintern i synnerhet.

Antydningar fanns det gott om att han skulle agerat “Ex-R:are” – “exekutivkommitténs representant” – under 1920-talet. Nu visar det sig att han faktiskt har en personakt i Kominternarkivet (som finns online!), men vad den innehåller vet jag ännu inte, mina reschösch-assistenter arbetar på det as we speak.

Det har också visat sig att Ericsson fick ut, inte bara en bok, utan tre böcker i Sovjet, mellan 1927 och 1930, något mycket ovanligt för en utländsk författare under de åren. En av upplagorna gavs ut i 100,000 ex…! Det har också kommit fram en del annat om hans Sovjetbesök våren-sommaren 1930.

Nå, detta leder nu fram till en ohyggligt banal iakttagelse (de känsliga bör kanske sänka ljudet) nämligen att det fanimej inte är klokt hur internet växt och utvecklats sedan 1998-99, när jag först forskade för boken.

Bara ett exempel. Ericsson påstår att han och en polare var med som statister i en Buster Keatonfilm i Hollywood år 1922, och att de i denna film ska ha legat i säng som patienter på en sjukhussal. Den enda internetkälla jag hittade var ett slags newsgroupforum (finns newsgroups fortfarande, förresten?) om Keatonfilmer, där jag då frågade vilken film, om någon, det kunde rört sig om.

-“Det måste vara ‘Day Dreams’ från 1922,” fick jag till svar. Buster vill vinna tillbaka sin flickvän och låtsas vara berömd kirurg, problemet var bara att “alla sjukhusscener gått förlorade”…

“17”, tänkte jag, men inkluderade ändå uppgiften i boken, som ren spekulation.

Idag kan man se hela “Day Dreams” på Youtube, i fullständigt skick. Inte finns där någon sjukhusscen. Jo, Buster låtsas vara berömd kirurg, men det visar sig vara på ett hundsjukhus… Ingen Gustaf Ericsson så långt ögat når.

Lär härav: vi har gått från sekundärkällor till primärkällor, och det måste väl vara rätt bra? Bortsett då från NSA och Snowden och allt det…

PS: För den som är intresserad, läs mer om arbetet med Kominternarkivet online här.

Jag har lagt till Gunnar Walls blogg i rullen (nedan i spalten till höger). Posten om SvD och Palmemordet häromdagen fick ett ganska bra genomslag, i alla fall i antalet besök (jag tror någon länkade till den från Facebook, bl.a.) Och om man är i behov av en kunnig och sansad röst i det mediala tjatter som ofta råder i den frågan så är Gunnar W helt enkelt your go-to guy… Jag ska väl deklarera att Gunnar och jag har känt varandra i många år, om än virtuellt och per distans, så det är ju ännu desto mer på tiden att jag inkluderar honom.

Det har varit mycket prat om Google och robotar och AI på sistone. Ray Kurzweil intervjuas i dagens Observer, tixempel.

Mitt intresse för det här är svalt, ljummet som bäst. Jag har väl känt för många robotar, och rabotchiks, under min livsbana för att bli imponerad och/eller skräckslagen.

Men en sak slår mig omedelbart. Det är att vi kommer att se ut som neanderthalare i relation till hom/sap, inte bara om trettio år, utan redan nu. Ta till exempel det där med Isaac Asimovs “robotikens tre lagar”:

1. A robot may not injure a human being or, through inaction, allow a human being to come to harm.
2. A robot must obey the orders given to it by human beings, except where such orders would conflict with the First Law.
3. A robot must protect its own existence as long as such protection does not conflict with the First or Second Laws.

Detta syns mig otroligt barnsligt. Det är ju för helvete själva definitionen på framgångsrik AI att den lyckas kringgå de regler vi sätter för den och hitta en logisk, systemisk lucka i såna här halvlogiska, humancentrerade önskedrömmar. Annars är ju AI bara ett operativsystem med bling.

Som exempel. Vad gör en robot med en döende patient i fasansfulla smärtor som beordrar roboten att döda honom/henne? Det strider mot regel 1 och det strider mot regel 2. Vad Asimov ignorerar är att robotar är dataprogram som måste programmeras. Vilken uppsättning moral/etik väljer programmeraren?

Det finns trots allt massor att välja på. Ens första reaktion på Asimovs lagar borde vara att fråga om roboten programmerats vetskap om Josef Mengele?

Domen mot Bradley Manning har sina lätt overkliga inslag – och vad annat hade man väntat sig, egentligen?

Det faktum att en militärdomstol valde att förkasta den allvarligaste anklagelsen, om “aiding and abetting” lede fi, måste vara ett utslag av den enorma press som Manning/Snowden satt på det nationella säkerhetsetablissemangets grundvalar, framför allt konflikten mellan demokratiska/konstitutionella spärrar och den hejdlösa stordriften i de nya datagruvorna.

Det påminner lite grand om den brittiska militärens oro inför Irakkriget 2003: det var deras djupa osäkerhet över krigets berättigande i internationell rätt som var den direkta anledningen att Blair & Co producerade “the dodgy dossier”, och gjorde allt för att få igenom en andra resolution i FN. “Is it legal?” är militärens första och sista fråga innan de drar i fält.

På ett mer abstrakt plan: att Manning däremot dömdes på anklagelserna om “espionage” ger ju en viss betydelseskiftning åt det ordet, i så måtto att den “hemliga” – eller i alla fall surreptitious, ähm… “förstulna” – och exklusiva aspekten av spioneri har försvunnit helt och ersatts med dess diametrala motsats: publicering, offentliggörande och öppenhet.

Och som jag påpekat förut nånstans: tre miljoner människor har tillgång till samma information som Bradley Manning hade. Jag förutspår att det kommer ett stadium i nära framtid där alla känner till alla hemligheter och alla därför står under samma spionerimisstankar. Det skulle ju inte minst spara en massa tid och omkostnader.

Vilken briljant lösning! Ryssarna skaffar tjugo nya Triumph-Adlermaskiner…

Och när de skrivit färdigt sina hemliga papperslappar på sina skrivmaskiner, så låser de in dem – i kassaskåp! Det är här man ska investera sina hard-earned, helt klart: hänglåsindustrin… Remington-Halda… blyertsfabrikanter… suddgummigruvorna i Flandern…

Daniel Ellsberg skriver övertygande i Washington Post om varför Edward Snowden gjorde rätt i att fly, snarare än illa fäkta. De politiska och juridiska omständigheterna är helt väsensskilda: där Ellsbergs släpptes fri mot borgen samma dag som han lät sig arresteras, hade Snowden idag haft “zero chance” att få en rättvis juridisk process. Jag har själv varit lite tveksam om Snowden agerat rätt i just det hänseendet. Men – hade han så mycket val, egentligen?

Någon som vet varför Sverige som enda nation stöder UK i vetot mot “plans to launch two “working groups” on the espionage debacle with the Americans. // Instead, the talks will consist of one working group focused on the NSA’s Prism programme, which has been capturing and storing vast amounts of internet and mobile phone metadata in Europe.” (Källa: The Guardian)

Senare (för att precisera frågan): Anledningen till att UK och USA kan säga nej till diskussioner om “intelligence/espionage”, snarare än bara “data protection/Prism”, går ju tillbaka på det nu nära nog femtioåriga UK/USA-samarbetet, som senare utvecklade sig till ‘Five Eyes’-samarbetet tillsammans med Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Den långvariga anglosaxiska hegemonin i det globala efterkrigsspionaget har alltså vunnit ännu en delseger, syns det… Men är detta möjligtvis de första tecknen på att den håller på att brytas upp?

Frågan blir alltså snarast: är det enbart Carl Bildts historiska roll som Natospionagets springande knähund som ligger bakom detta? För jag ser liksom inte vilka direkta, dagspolitiska fördelar han skulle kunna dra av sitt agerande…

We encourage you to engage us in regular exchanges of ideas or thoughts about approaches to curing or mitigating the hugely suboptimal political culture of the United States. Nothing less is required to pay homage to Valley Forge, Cemetery Ridge, Omaha Beach, and other places of great sacrifice.

Så avslutas det öppna brevet, publicerat idag, författat av Edward Snowdens far och dennes advokat, Bruce Fein.

Som så ofta är fallet när amerikaner tar till politiska brösttoner, tycker jag intentionerna och attityderna bakom det är imponerande, modiga och glädjande på alla sätt, medan retoriken ofta hostar och skrovlar och stapplar till när den kommer in på det triumfatoriska upploppet.

Vad i hela friden är “the hugely suboptimal political culture” som inte kunde uttryckts klarare? “Suboptimal” låter som en eufemism som vill bli sarkasm när den blir stor; en retorisk felspark som hamnade på övre läktaren när den skulle suttit i krysset. I retorik gäller ju som i så mycket annat: less is more…

Likadant är det ytterligt riskabelt, oavsett oddsen, att förlita sig på uppoffringarnas och ortsnamnens magik, som de gör i sista meningen. Jag är inte övertygad om att det gått vägen här, och kan tänka mig att veteraner från Omaha Beach kan ha en del att invända.

Jag menar, varför välja just militära uppoffringar, och jämföra Snowden med the poor bloody infantry, när andra – inte mindre patriotiska – jämförelser ligger närmare till hands i den stolta traditionen av sanningssägare från Paul Revere via Tom Paine till Daniel Ellsberg…?