…löd ju en rad i Mosebacke Monarkis nationalsång.

Något liknande uttrycktes, enligt uppgift, i en tidig paroll för Kemal Atatürks parti i 1920-talets Turkiet: “För folket, trots folket”.

Vilket ju kan tolkas på två sätt, antingen “trots” att folket mest består av överviktiga, tatuerade, svavelosande fish-and-chips-monster i flottiga velouroveraller, eller “trots” att folket vägrar fatta att den inslagna vägen är den enda förnuftiga vägen. Eller möjligtvis med ett inslag av båda.

Men den aggressiva resignation man hör i orden är i alla fall utpräglat nittonhundratalslig, syns det mig.

Jag hade ett par timmar att döda i morse och styrde kosan till The Wellcome Collection på Euston Road och deras utställning om ‘Institut für Sexualwissenschaft‘, och därtill angränsande ämnen (pågår till september).

Det måste vara fysiskt omöjligt att producera en tråkig utställning om sexualvetenskap. Den här är mer än värd ett besök, särskilt om man tar sin tid vid montrarna. Här ser man Marie Stopes patenterade pessar, proto-vibratorer med vevmekanismer, priapiskt möblemang à la Tomi Ungerer, it’s all good fun.

Men det jag “tog med mig” (sorry) var en påminnelse om hur central brytningen mellan Freud och Wilhelm Reich var. Kurera patientens sexualitet för att han/hon ska kunna anpassa sig till det existerande samhället, eller befria patientens sexualitet för att förändra det samhälle som skapade problemet in the first place.

Det finns en roman här.

Den oavbrutet intressante Owen Hatherley kommer med en ny bok om några månader, och den har en titel jag är vansinnigt avundsjuk på: ‘Landscapes of Communism’. Omslaget är designat av Jonathan Pelham.

Jag skrev om avundsvärda boktitlar en gång i forntiden, vill jag minnas. En annan jag nämnde då är ‘Förlusten av Norge‘, Gunnar D Hanssons diktsamling från 2000.

Ytterligare en: ‘The Ignorant Perfection of Ordinary People‘ av Robert Inchausti.

‘Bibeln‘ är ju inte dum, den heller.

På motsatt håll finns det ju absolut förbjudna titlar, ofta för att de är så överanvända. ‘The Kindness of Strangers’ hör till dem. Eller ‘[Fyll-i-själven]s dotter’.

Eller sådana där nonsensmeningar typ ‘Här får du inte leka längre för nu ska dom lägga räls över sandlådan’.

Och för all del, alla dessa ‘Mannen som…’-titlar. Ähem.

 Kommande dokumentär inifrån Syriza här.

När jag var i Sverige över julhelgerna blev Sven Wollter intervjuad i ett program som hette, tror jag, “Min sanning”. Jag såg det inte själv, men Wollter blev allmänt kritiserad efteråt för att ha försökt göra en skillnad mellan kommunismen som idé, som han stödde, och kommunismen som stalinistisk verklighet, vilket han inte stödde. Han sa nåt om att det i grunden handlade om “rättvisa”.

När vi nu försöker samla oss efter ännu ett religiöst angrepp på det fria ordet har samma idé-kontra-konsekvens-debatt dykt upp.

Jag vet var jag står, och det är med de radikala ateisterna från 1980- och 90-talen. Religionen är det grundläggande problemet, inte dess perverterade avarter, som jihadismens mordiskhet, som de evangeliskt-kristna våldsakterna mot homosexuella och abortkliniker, långt mindre diktaturslickare som rysk ortodoxi och österländsk buddhism.

Min poäng är denna. Vi har mångdubbelt fler bevis för religionens mordiskhet än vi har för kommunismens stalinismbenägenhet, helt enkelt därför att religionen har gett oss tusentals år av belägg, där kommunismen “bara” haft cirka 150 år på sig.

Jag anser att i dessa tider är det dags för de “moderata” förespråkarna för islam, kristendom, judendom, buddhism, zoroastrism, shinto, tao, jehovas vittnen, och inte minst kväkare, att konfrontera det frivilliga slaveriets verklighet och avsvära sig, offentligt, en gång för alla, all vidare blodsspillan. Enough is enough.

Historien är ju inte okänd, men heller inte tillräckligt känd, på långa vägar. Ed Vulliamy och Helena Smith skriver i dagens Observer om Grekland i krigets slutskede. Churchill ville förhindra att de kommunistdominerade partisanerna, som slåtts mot tyskarna, ofta i samarbete med brittiska SOE-agenter, skulle ta makten i landet i slutet av 1944.

Enligt uppgörelsen med Stalin var Grekland inkluderat i Englands intressesfär, och Churchill ville ha monarkin återinrättad. Han beordrade då att mängder av kollaboratörer i Säkerhetsmiliserna och andra organ skulle omvandlas till poliskår, som villigt landsförvisade, internerade och torterade de partisaner som slåtts på de allierades sida. Inbördeskriget 1946-49 blev följden.

Det är, som Vulliamy och Smith skriver, ett av de allra skamligaste kapitlen brittisk imperiehistoria. Och det vill inte säga lite. Det förklarar också varför extremhögern varit så stark i Grekland sedan dess. De som samarbetat med nazisterna blev inte förföljda, fängslade och avskydda, som i de flesta andra ockuperade länder. De legitimerades, befordrades och gavs ansvarsfulla poster inom statsorganen.

Juntageneralerna 1967 var deras barn och Gyllene Gryningen är deras barnbarn, försvånansvärt ofta bokstavligen så. Om detta, läs journalisten Alexander Clapps fascinerande reportage i senaste LRB, “I Was a Greek Neo-Fascist“.

At the core of this “parenthetical” view of history is a profound, conceptual violence. It implies that history can be a waste of time; that certain periods of it can be, as it were, gangrenous and only put right by messy, brutal surgery. And if periods of history are a waste of time so, by implication, are its inhabitants, along with their futile aspirations and desires – like liberty, fraternity and equality. There are distinct anti-democratic overtones…

Så skrev jag i slutet på den där 20-minutaren, ‘Holy Europe’, som jag länkade till igår (den är från 1992, och det märks nog…). Det där första, om en begreppslig våldshandling, kan jag nog fortfarande hålla med om. Parentiseringen liknar ju inget annat än en slags inpiskad historielöshet med 20-20 hindsight.

Men att det också skulle innebära att man därmed avfärdar även den historiska periodens “invånare”, med alla deras futila strävanden och önskemål, är jag inte alls så säker på. Jag tror det är att gå en implikation för långt. Framför allt kan jag inte komma på några exempel på ett sådant avfärdande.

Om man tar öststatskommunismen, till exempel, så framstår den ju tvärtom i vissa läger som en “förlorad tid”. Och då menar inte enbart hos kryptofascistiska bolsjevikgrupper i dagens Ryssland. Många ser nostalgiskt tillbaka på en tid när den kommunistiska staten fungerade som hämsko på interetniska rivaliteter, ungefär på samma vis som den fascistiska staten i Italien gjorde det. Det forna Jugoslavien är väl det mest uppenbara exemplet.

På motsvarande vis skulle väl ingen komma på tanken att kalla Tyskland 1933-45 för en historisk parentes (även om man skulle vilja).

Kanske ligger det en ledtråd i parentesens början. Öststatsrevisionisterna vill se både den ryska revolutionen och statskommunismens maktövertagande i Östeuropa efter 2:a Vk som ett slags ockupationer, en helt och hållet främmande maktideologi som plötsligt invaderat, om inte den jungfruliga jorden så i alla fall de jungfruliga korridorerna, polisstationerna och kaserngårdarna.

(Jag strök det där därför att ryska revolutionen egentligen skiljer sig ganska väsentligt)

Där fanns inte ens någon revolutionär dramaturgi: inget kubanskt Sierra Maestra med gloriös inmarsch i Havana, utan enbart några cyniska schackdrag på borden i Potsam, Jalta och Teheran.

Ett försök till parentetisk syn på nazisternas maktövertagande skulle ju aldrig kommit undan med något sådant. Om man sedan finner Sonderweg-teorin trovärdig eller ej, så kommer inte ens den ytligaste analys undan det nazistiska rotsystemet, vare sig man vill se det som mer eller mindre djupt liggande.

Kan ledtråden med andra ord vara den att kommunismen alltid uppfattades (av vem?) i mycket högre grad som ett främmande element, inte bara i samhällslivet, utan historiskt, till skillnad då från till exempel den tyska nazismen? Och vart leder då den ledtråden?

Nå, detta bara som några spån från hyvelbänken. Jag får nog tänka till lite mer. Lästips mottages också med taxamet.

Det regnar, igen. Ett sånt där pissigt, strilande, vet-inte-vad-det-vill-regn. Ett regn som lika gärna kan kvitta lika.

Som sagt, i det här landet (och kanske i Bergen) blir man specialist på regntyper, precis som inuitfolket blir på snö. Om den myten fortfarande gäller.

Hur som helst, i det här regnet stod för en stund sen två polacker och pratade, alldeles utanför parkeringsplatsen där jag ställer min bil. De stod där i en halvtimma, minst, och diskuterade något som lät viktigt, det var något engagerat, lite bråttom i deras samtal. Och de måste ha blivit skyblöta.

Man har ju sett detta förut, särskilt utanför de polska delis som dök upp när alla polska rörmokare dök upp för nåt tio år sen. De står ute på gatan och dricker sitt polska öl, vare sig det regnar eller solen skiner eller (vanligare) det regnar. Inga paraplyer, eller regnrockar. Just soaking up the atmosphere…

Och så tänker man, “Aha, det där måste vara ett beteende från kommuniståren…”, när det inte fanns riktningskänsliga mikrofoner, bara tjallare. Och en sådan liten grupp märker med en gång om en tjallare ansluter sig. Det syns, och det hörs.

Fria samtal gick bara att ha ute i friska luften, i den molntunga luften, den skyblöta luften.

Men när jag lanserade den här kommunsitteorin för en polsk bekant, stegrade han sig och förnekade detta å det bestämdaste. Det var en konstig reaktion från honom: sådant förekom inte alls, sa han, o nej. Och inte bara det, han ville inte ens kännas vid att det förekommit några “kommunistår” i Polen…! Inte egentligen.

Det var här jag började bli intresserad.

Han argumenterade (lite grand som Vaclav Havel) att de kommunistiska åren var en så betydelselös – plågsam visserligen, men i grunden betydelselös – period i landets historia att man lika gärna kunde kalla det en parentes (en plågsam parentes avlad av upplysningen, enligt Havel).

De kommunistiska åren var i praktiken ovidkommande. Ett sekulärt avbrott i den organiskt framväxande, och väsentligen religiöst färgade, polska historien.

Jag blev så klart lite ställd, men undrar fortfarande om det finns någon rättmätig grund för ett sådant brutalt “parentetiskt” tänkande. Kan man avfärda historiska epoker, bara för att de hade “fel”?

Visst kan man. Före den historiehausse som inträffade med Peter Englund och andra på 1980-talet hade vi ju i princip fått för oss att den riktiga svenska historien började c:a 1889 med grundandet av SAP, och det framskritt som därpå följde.

Ställ samma fråga till spanska historiker, eller gubevareoss tyska och franska.

Här sätter jag tills vidare punkt. Det kommer mer. Jag tog för övrigt upp dessa frågor i ett radioprogram för en hel del år sen, det hette “Holy Europe” (avskrift i pdf).

Det kommer mer om detta därför att jag tror att det, trots allt, finns anledning att glömma historien då och då.

I dagens långessä i The G skriver Timothy Garton Ash om Murens fall för tjugofem år sedan (på söndag). TGA är en skribent som alltid tycks vingla på en knivsegg mellan genuina insikter och tomt ekande banaliteter, men här är han i det stora hela läsvärd.

Han påpekar bland annat att man sällan tänker på novemberhändelserna från perspektivet bakom muren, nästan enbart framför den. Scenen inifrån Bundesnachrichtendienst den kvällen (“Slå på teven!”) är obetalbar. Och alla de små misstagen på östsidan, felformuleringarna, förvirringen (“Tillstånd måste sökas!”). Och frågan om “89-generationen”, vars konturer borde vara minst lika synliga som “68-generationens” – var är dom, vad gör dom, vad tänker dom?

Hur som helst, jag är nog inte ensam om att ångra att jag inte kastade mig på ett plan till Berlin den dagen… Det verkar ha varit en underlig atmosfär av skräck och salighet på samma gång… Rostropovich spelar Bachs Sarabande för konfysa gränsvakter…

Jag kommer väl att få på käften för det här, men jag är för gammal för att bry mig.

Tidningen Respons medarbetare Fredrik Meiton – “doktorand i historia vid New York University” – skriver i senaste numret om att Israels maktelit inte längre dras med samvetskval om att döda civila (palestinier). Golda Meirs groteska sofistisk gäller inte längre: “Vi må förlåta araberna för att de dödat våra barn, men det är svårare för oss att förlåta dem för att de har tvingat oss att döda deras barn”.

(Jag vet, försök svälja den, med ett glas porter, om ni kan…) (Respons länkar inte, förresten)

Men Meiton nämner också, för balansens skull, antar jag, det omtuggade faktum att Hamas placerat sina artilleripjäser i “tätbefolkade områden … där de orsakar skada och onödiga förluster av människoliv och civila byggnader…” av den israeliska svarselden.

(Fotnot. Citaten ovan har Meiton hämtat från “en stridsmanual från Hamas Shejalyabrigader”, vilket i mina öron låter synnerligen suspekt. Stridsmanualer innehåller sällan eller aldrig grovhuggen svartpropaganda av det här slaget, av den enkla anledningen att varje soldat brukar ha med sig ett eget exemplar och man hittar dem överallt på slagfälten, de är en slags krigens confetti. Hamas må vara många saker, men korkade är dom inte.)

Jag är sannerligen ingen vän av Hamas. De har dragit den palestinska saken bakåt med årtionden, inte så mycket genom våldet – det var Israel som började, alla har rätt att försvara sig – utan i att de som teologiskt-politiska mörkermän lever upp till den israeliska reaktionens alla förväntningar, och gör det med imbecill bravur. De är Netanyahus första valkrets.

Men med tanke på hur Gaza ser ut geografiskt – den kallas ju “remsa” av goda skäl – så är jag inte ensam om att undra var i helvete annars Hamas skulle ställt upp sina kanoner? På plajan…??