Jag anade det värsta med den här regeringen, men detta tar verkligen kexet. Man ska nu förbjuda public bodies (alla institutioner som uppbär allmäna medel) och studentorganisationer att av princip sluta investera (divest) i, eller köpa från, bolag som är inblandade i vapenhandel, fossilbränsle, tobaksprodukter, och Israels illegala ockupation av Västbanken.

Man får så klart tycka vad man vill om sådana divestments och bojkotter. Jag håller för det mesta med dem. Men inte bara är ju detta så antidemokratiskt det vill bli. Konservativa Partiet tänker nu lagstifta mot en av kapitalismens grundsatser: efterfrågan och tillgång. Konsumentvalet har satts ur spel. Det här är att ta bort något av de sista resterna av etik ur den uråldriga processen köpa/sälja.

Vi lever i märkliga, amoraliska tider.

Fackföreningarna här över står inför Konservativa Partiets attacker på många rättigheter man kämpat för i decennier. Dags att ställa sig upp! Ähm, eller ja, skriva under på ett upprop. Och skriva en liten sak för sakens skull:

You belong to a union for much the same reason you tie your bootlaces: otherwise you trip up. And you belong to the union that deals directly with the work you do. In my time I’ve been a member of the Swedish Metal Workers Union, because I worked at the Volvo car factory for a year in the 70’s. I was part of Swedish Equity for a while, when I wrote and acted in plays. After 43 years in Britain, I’m now a member of the NUJ because I write mostly in English, it’s my root language; because the state of British journalism concerns me greatly; because our rights and conditions are being undermined almost daily; and finally because I can think of no better organisation to protect the freedom of the press, and freedom of speech generally. – Gunnar Pettersson

Så nu vet ni det. Också. Up the workers!

Jag postar inte mycket just nu beroende på att början på ett nytt kapitel i mitt liv håller på att utspela sig. Dags att sätta sig vid skrivmaskinen: “Kapitel 8. Det var en gråmulen måndagseftermiddag i december…”. Jag kommer att befinna mig i Sverige till slutet på månaden, inbegripen i praktikaliteter av det krassaste slag, och jag återkommer förhoppningsvis i början av februari. Under tiden tycker jag vi ska ägna oss åt medmänsklighet, kärlek och solidaritet. And fuck the fascists. Och gör livet surt för extremhögern. (In the spirit of the previous statement…)

Oj… Detta är mäktigt… Portugal sätter demokratin på undantag, man vill inte “sända fel signaler till marknaden”… This story will run.

Portugisiska kommunistpartiets uttalande här.

En bra sammanfattning från novaramedia.com här.

Här skriver en portugisisk skribent att det knappast handlade, som en del påstått, om en “kupp”.

Jag hade en heldag, mer eller mindre, i Peckham idag. Det är sydöstra London, del av Borough of Southwark, och påminner väldigt mycket om Brixton som Brixton brukade vara: stor västindisk/afrikansk befolkning, Poundshops och billiga slaktare var och varannan affär på Rye Lane, styckvis gentrifierat när man ger sig in på sidogatorna, små byar av välstånd. Men där finns en energi, ett livligt och produktivt gatuliv, som nu håller på att försvinna från så mycket av innerstaden, dessvärre.

Jag hade också ett långt samtal med min nya kompis Tom Gann på The Kentish Drovers. Tom är engelsklärare och politiskt aktiv i periferin av Labour. Han är med i lokala grupper som kampanjar mot den sociala rensningen vad gäller boendet, mot polisbrutaliteten, och för vad han kallar militant care, en aktiv solidaritet mellan utsatta grupper i staden, som egentligen har sitt ursprung i Marx idé om social reproduktion. Det handlar om rådgivning och stöd, om att starta Communist Food Banks, om att helt enkelt finna utrymme för folk att samtala och diskutera.

Det kan också vara bra att veta att i Peckham uppfanns busshållplatsen. En man vid namn Thomas Tiller startade en omnibusservice mellan Peckham och Charing Cross 1851 och tyckte det skulle vara en bra idé om dom stannade på vissa givna platser så att folk kunde planera sin resor fram och tillbaka. Därmed uppstod också det fenomen vi idag kallar “en kö”.

Eller ja, inte sista förstås, men för att avsluta veckan. Jag tycker för det första att Corbyns inrikespolitiska ståndpunkter är mer än lovvärda, och det ska bli fascinerande att se hur de utvecklas, eller snarare “manifesterar” sig, under de kommande månaderna.

Särskilt det ekonomiska programmet, som i sin nu skissartade form egentligen inte är så förfärligt radikalt. QE för jobbskapande infrastrukturprojekt är t.ex. något som inte bara har stöd från Krugman och Stieglitz utan skribenter på Financial Times, av alla ställen. Renationalisera järnvägen och energibolagen utan kompensation – right on, brother!

Min största invändning mot Corbyn är som bekant utrikespolitiken, inte så mycket EU som hans historiska sympatier för IRA, Hamas och Hizbollah, för att inte tala om hans positiva uttalanden om Ryssland, Kuba och Venezuela. Det här är för övrigt också något som fått Nick Cohen att under teatraliska former igår “lämna vänstern“, något han egentligen gjorde för flera år sen.

Men jag håller med Cohen om detta. Om man kallar sig politiker och nödvändigtvis ska framträda på en scen (eller i en tevekanal) med folk som tycker kvinnor ska stenas till döds för att de blivit våldtagna så måste man först, om man kallar sig socialist, uttalat fördöma deras inhumana ideologier innan man – om man ser det som nödvändigt – kopplar arm med dem inför den gemensamma fienden, den västerländska imperialismen.

Det är det här med den gemensamma fienden som jag tycker är problematiskt hos Corbyn, och så många andra inom dagens slentrianvänster, för det är så reflexivt och ogenomtänkt. Den franska motståndsrörelsen under 2:a Vk är ett bra exempel, om inte direkt applicerbart så ändå principiellt. Där fanns, särskilt i Maquis, ett stort antal osmakliga element, katolska reaktionärer inte minst. Men det dominerande kommunistledda motståndet, FTP, gjorde klokt nog aldrig stor sak av några “broderliga band” mellan de olika faktionerna, inga framträdanden i varandras tevekanaler så att säga.

Man såg samma sak i Vietnamkriget, med FNL och icke-kommunistiskt motstånd, bland andra buddhisterna. Det handlar om barskrapat strategiskt samarbete, inte intimt taktiskt, i bägge fallen naturligtvis för att man hade sina eyes on the prize: vad som skulle utspela sig så fort freden brutit ut. Den “freden” kommer i Corbynfallet inte att infinna sig inom överskådlig, visserligen, men principen måste hålla under alla väderförhållanden om man ser sig själv som socialist. Inga eftergifter åt reaktionen.

“Den svåra sanningen flyktingarna måste acceptera är att ‘det inte finns något Norge’, inte ens i Norge,” skriver Slavoj Žižek i LRB:s nästa nummer.

Jag behöver ett avbrott från Londonboken, och styr kosan mot tysk poesi. Jag har en slags dubbelfråga, eller där den ena liksom är en spegelbild av den andra. Det följande i all korthet.

Fråga 1. Bör man störas av det faktum att Rainer Maria Rilke aldrig blev förbjuden av nazisterna? Jag har läst, fast inte särskilt mycket ärligt talat, argument för och emot.

Ja, det är problematiskt (menar somliga) därför att Rilkes diktning ständigt viker undan för det konkreta, det verkliga, till förmån för ett nästan autistiskt metaforiserande. “Pantern” skulle kunnat bli en banbrytande politisk dikt om Rilkes samtid. Men blev den inte. Hans geni förråder honom.

Nej, säger andra, att han aldrig blev förbjuden beror helt enkelt på att nazisterna var småborgare och inte fattade vidden av Rilkes egentliga vision. Hans poesi är gränslös (“…bin ich ein Falke, ein Sturm / oder ein grosser Gesang?) och därför i grunden ofattbar för en diktatorisk regim. Hans geni räddar honom.

Fråga 2.  Är det fortfarande försvarbart att kalla Bertolt Brecht ett geni?

Ja, det är det (menar t.ex. jag). Det han åstadkom inom poesin och teatern, och i kombinationen musik-poesi-teater må i mycket vara överspelat idag (episk teater?? v-effekt??) men ingen musik eller poesi eller teater  kommer förbi Brecht. Hans geni är blåmärkt men i grunden oantastat. Läs honom bara.

Nej, menar andra. Det finns en gräns över vilken vissa konstnärskap inte får passera. Och det handlar inte om efterklokhet som med Ezra Pounds eller Eliots antisemitism. Die Massnahme och alla Stalindikterna, som bara exempel, räcker för att döma Brecht. Han geni är märkt, antastat. Läs honom bara.

Om det kom med en not av triumfalism i gårdagskvällens post, så bör jag kanske dämpa den något i morgonens blanka grekhet. Jag är inte ekonomiskt kunnig nog att veta om detta är rätt väg för Grekland att gå, och min reaktion är egentligen mer tvehågsen än jag kanske gav till känna. Medan anarkisten i mig jublar över ett såpass klart nej till, och brott mot, den politiska och ekonomiska hegemonin – för en hegemoni är det – så säger socialdemokraten i mig att grundlagen för politiskt handlande fortfarande är att you don’t fuck around with people’s livelihood bara för att tillfredsställa ens ideologiska behov. Om det är vad som kommer att ske får de närmaste dagarna och veckorna visa. Vad jag tycker är oemotsägligt är glädjen över att en röst har gjort sig hörd på ett så otvetydigt vis. Det kan inte annat än vara bra för demokratin och, i längden, EU.

För dom av oss som inte fattat det förns nu. Grekland handlar inte om pengarna, och har inte gjort det sedan januari. Nu säger t.o.m. Schäuble och andra att det, som vanligt, är ren politik: vänsterregeringen i Grekland måste bort. Och det intressanta är just i kväll att IMF – inte EU – börjat fatta vartåt det barkar hän om det blir nej på söndag. A precedent. Ett exempel. En inspiration. “Debt relief över femtio år, Grekland måste räddas,” säger IMF, annars blir väl hela Europa… ja, i november är det val i Spanien, till exempel. Det är det här problemet med folk, och vilka de röstar på. Man vet ju aldrig med demokratin. Farligt farligt, ta det varligt varligt.

Har dumt nog gett mig in på en alldeles för snabb historia. Här är Paul Mason för några minuter sedan. Nu stänger jag ner Radio Gunnar för överskådlig. Cursed with living in interesting times, och allt sånt…

Fredag kväll: det här är alldeles för intressant för att ignorera: kort intervju med Varoufakis från ikväll.

Lördag kväll: EU försökte blockera IMF-rapporten, exklusivt från Reuter. Dessutom, hur skulle några framträdande ekonomer rösta i morgon? Svar här.