Gillar den här historien skarpt. När Captain Beefheart dog ville alla (engelska journalister) skriva hans runa, typ “jag var där först”. När Lou Reed dog ville ingen skriva om honom alls. Läs Kate Mossmans roliga blogg i Staggers. Jag nämner detta egentligen bara för att jag aldrig varit nån större beundrare av newyorkisk konstfackpop. Värd att läsa är ju också Lester Bangs klassiska intervju från 1973 “Lou Reed: A Deaf Mute in a Telephone Booth‘.

Sweden, which passed a law in 2008 allowing its intelligence agency to monitor cross-border email and phone communications without a court order, has been relatively muted in its response.

Skriver The G just nu, apropå nya avslöjanden från Snowden om europeiska länders (inkluderat Sverige) mass surveillance i samarbete med, främst, GCHQ. A developing story, får man väl kalla det.

Det här var inte så mycket ett ögonblick som en sommar. Och det var bara en gradvis förändring under åren som följde, men förändringen tog definitivt sin början den sommaren. Jag måste ha varit fjorton eller femton, och sommaren utspelade sig på Onsala.

Jag hade tagit ut de båda böckerna som “sommarlån” (ett magiskt ord i mitt lexikon) på biblioteket. Jag läste ‘David Copperfield’ först, och älskade den. Jag älskade den generösa sentimentaliteten, de stora svepen, alla gesterna stora och små, de hjärtklappande set-pieces, och inte minst den underbara förutsägbarheten hos Dickens som gör att man vet att slutet kommer att krama om en som bara en snäll gammal faster med stora bröst kan krama om en, att det slutar i en gloriös epifani (“Agnes…!”) som lägger ett både försonande och förklarande ljus över allt som tidigare hänt.

Och så började jag läsa Joyce, ‘Ett porträtt av konstnären som ung’. Jag var förväntansfull, kände mig till och med lite högtidlig när jag öppnade första sidan. Och jag kunde inte tro mina ögon… (jag har tyvärr inte Ebba Atterboms översättning framför mig)

Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo…

His father told him that story: his father looked at him through a glass: he had a hairy face.

Jag tror inte det är någon överdrift att säga att jag plöjde igenom hela boken i en sittning, med ögon som tefat. Vad jag som sagt däremot inte kan hävda är att jag omedelbart begrep vad det var som hade förändrat mig, eller närmare bestämt förändrat min syn på berättelser, och på jaget i berättelser. Plötsligt hade allting blivit plötsligt, om jag får uttrycka det så. I stället för den klassiska artonhundratalsromanens indikativa modus, dess taram-taram-taram-marsch genom det levda livet, stod man ju hos Joyce inför ett sammelsurium av konjunktiver och optativer och interrogativer och, ja, varför inte slänga in ett finskt potentialis när vi ändå är igång…

Jag hade drabbats av modernismen. Och den har inte gått över ännu.

Och det kan nog komma fler i den här serien… Men Santanas första LP, och särskilt ‘Soul Sacrifice’ på Woodstock, förändrade hur jag och många andra tänkte på rockmusik och allt som därtill hörde. Precis lika mycket, skulle jag sagt, som Hendrix debut gjort ett par år tidigare.

Klippet visar ju inte minst vilka underbara musiker Carlos Santana hade förstånd att omge sig med, som den mediokra gitarrist han var och är. Särskilt förstås det unga (knappt 20) geniet Michael Shrieve på trummor. Det är fortfarande enastående, fyrtiofyra år senare…

Man borde vara en News of the World-journalist för att bäst sammanfatta dagens händelser inom journalistiken. Högerdrakarna fick nej av High Court att tillfälligt upphäva det parlamentariska beslutet om en nyordning för presseglering, så drottningen har nu undertecknat The Royal Charter. Det är en total skitsallad med ättika på. Greenslade sammanfattar konsekvenserna bäst.

Samtidigt – ya gotta love it – sitter Murdoch’s finest inför skranket, inkluderat Camerons f.d. presstalesman Andrew Coulson och Rupert Murdochs monsterdotter Rebekah Brooks. Inte undra på att The Guardian, upphovet till NotW:s fall, saltade prosan med illa dold förtjusing (notera det där med “närmast dörren”):

The crown opened its case to the jury of nine women and three men by identifying the location of the eight defendants in the dock at the back of court 12 starting with Ian Edmondson, the former head of news at the Sunday newspaper, who sat closest to the door.

Next to him was Brooks, the former chief executive of News International and a former editor of the News of the World and the Sun who is facing five charges spanning a decade linked to all three conspiracies – the conspiracy to intercept mobile telephone voice messages, a conspiracy to corrupt public officials by paying them for information and a conspiracy to pervert the course of justice. On her left sat Coulson, another former News of the World editor, who took on the job after Brooks.

Next to him was a seat for a fourth defendant Stuart Kuttner, the paper’s former managing editor. Both Coulson and Kuttner are facing charges linked to a phone-hacking conspiracy.

The Sunday paper’s former royal editor, Clive Goodman, was next in the row of eight, and faces a charge of conspiring to cause misconduct in public office by offering money to public officials for information.

Next to him in the dock was Rebekah Brooks’s former personal assistant Cheryl Carter and her husband Charlie Brooks, who are facing charges linked to perverting the course of justice.

The final defendant is the then News International head of security, Mark Hanna, who also faces charges linked to perverting the course of justice.

Yowza…!

Det har en speciell existentialistisk edge när målvakter tappar formen, särskilt när de gör det så spektakulärt som Joe Hart de senaste månaderna, och som senast visade sig i dundertabben som gav Chelsea segern häromsistens (se klippet). Pellegrini kommer nu att ersätta honom i nästa match, och ett stort frågetecken står över hans Englandsplats också. Sportjournalisterna försöker förklara fenomenet, som Daniel Taylor i The G idag, men kommer sällan särskilt långt. Eller snarare, förmår inte förklara varför t.ex. stöddighet skulle vara en sån black om foten för just målvakter, när det inte är det för utespelare (Zlatan och Ronaldo, som bara två). Det behövs nog en Peter Handke för det. Å andra sidan är det ju alltid roligt när det går dåligt för Manchesterlagen (City 7:a i tabellen, med Man U på 8:e efter nio omgångar, fniss…)

Det blev en liten diskussion i kölvattnet på min post I laglöshetens tid (se nedan), närmare bestämt min hänvisning till att brottsligheten överlag har sjunkit dramatiskt i de rika länderna under de senaste cirka tjugo åren. Om jag helt kort ska sammanfatta invändningarna så gick de väl ut på att detta sannolikast är en politiskt motiverad illusion, och att mörkertalen (dvs. den dolda brottsligheten, orapporterade brott av alla de slag) berättar en helt annan historia.

Jag har nu läst på lite grand i ämnet, men ska för den skull naturligtvis inte hävda att jag sitter inne med den slutliga sanningen, särskilt som jag mest läst på om England/Wales. Men så långt jag kunnat se gäller mer eller mindre samma förhållanden i andra jämförbara länder.

Detta gäller framför allt det statistiska förhållandet mellan öppen och dold brottslighet. Inget land i (väst)världen använder sig längre enbart av vad som är den huvudsakliga källan till siffror om den öppna brottsligheten, nämligen polisens statistik. Problemen är för det första alldeles för många med polisens siffror – framför allt att de helt enkelt är så lättmanipulerade, eller att de ständigt förändrade loggningssystemen gör dem opålitliga.

För det andra säger polisens siffror självklart inget om den dolda brottsligheten, vilket man sedan flera decennier vetat måste utgöra en integrerad del av en realistiskt utformad brottsstatistik. De flesta länder har sedan många år tillbaka löst detta med vad som häröver kallas “crime surveys”, dvs. stora årliga intervjuundersökningar som i princip är “upplevelsebarometrar”, eller “victimization reports” typ “Har ni under senaste året varit utsatt för X, Y, Z?”

Även om det självklart finns inbyggda problem med intervjuundersökningar, så tycks alltså detta vara det överlägset vanligaste sättet att mäta dold brottslighet, ett fenomen som per definition är näranog omöjligt att få ett definitivt statistiskt grepp om. Men därutöver finns så klart specialiststatistik inom särskilda områden, t.ex. Ecpats siffror om brott mot barn, och siffror om narkotikahandeln från organisationer som arbetar för drogreform, och så vidare. Men hur man ska integrera dessa siffror i den officiella statistiken är ett omtvistat ämne, inte minst därför att NGO:s av den här typen gärna framställer problemen som så allvarliga de någonsin kan bli. Och det vore ju konstigt annars.

Hur som helst, slutsatsen visar sig vara att all offentlig brottstatistik representerar en kombination av polisens siffror för öppen brottslighet och “crime surveys” om den dolda. Kruxet är då hur förhållandet mellan de två ser ut: enligt de som hade invändningar mot mitt påstående så borde “crime surveys” – hur ofullständiga de än är – visa skyhöga uppåtpilar, i kontrast mot polissiffrornas branta nedåtpilar.

Det gör de inte. Med undantag för vissa variationer vad gäller tid och brottskategori, så stämmer de förvånansvärt väl överens. Det vill säga, undersökningarna om den dolda brottsligheten visar också på sjunkande siffror under den här tidsperioden. (Här skulle jag gärna velat visa en snygg grafik, men jag fattar inte hur man kopierar grafik ur ett pdf-dokument. Hur som helst finns den som fig. 8.2 i den akademiska texten jag länkar till nedan…)

Låt mig här skjuta in en del källhänvisningar, innan jag gör en avslutande kommentar.

Här finns Office for National Statistics senaste brottsstatistik, som visar i några bullet points hur siffrorna avlästs vad gäller både dold och öppen brottslighet. Här är en 39-sidig akademisk uppsats (pdf) om det historiska förhållandet mellan öppen/dold brottsstatistik (tråkig att läsa men gott om information). Channel4:s fact check är den bästa kortfattade sammanfattningen jag hittat. Två Guardianartiklar är också värda att läsa: en rapport om de nya siffrorna, samt en artikel om de invändningar som en del kriminologer har.

Det är som bekant en god idé att aldrig ta siffror och fakta för kontanta, att anlita Paxmanprincipen vid mötet med nya nyheter: “Why is this bastard lying to me?” Men hur man nu ska förklara den överlag sjunkande brottsligheten i våra rika länder (någon sa t.ex. att brottsligheten flyttat “från gatan till datan”) så är det värt att notera hur den tagit alla med överraskning, inkluderat de som finner det naturligt att ta åt sig äran (Cameron: “Vår politik fungerar!”)

Och det är som en “oförutsägbar bieffekt” i en senkapitalistisk kontext som jag själv tycker det här fenomenet är alldeles för intressant för att med en gång avfärda som politisk propaganda. Det har alldeles för mycket att säga oss om sociala och psykologiska mekanismer och dynamiker i samtiden, inte minst som sagt om brottslighetens medialisering. Så tills någon kan komma upp med överväldigande bevis på att dessa siffror är lögn och förbannad dikt så kommer jag att ta dem på det allvar jag tycker de förtjänar.

Jag skriver dessa rader för att ära Kadir Nurman
Han var turken som etablerade precis hur man
Mördar hungern med en redig kebab
(Som faktiskt är världens bästa rehab!)
Dessvärre är herr Nurman numer en goner
Tack och lov att han hann visa how it’s doner…!

Man kan peka på många företeelser som, i alla fall delvis, definierar vår samtid och de samhällen vi lever i. Och en del av dessa företeelser är så märkliga att man får tänka igenom dem både en och tre gånger innan man riktigt fattat vidden av dem.

Läsarna har säkert sina egna favoriter, men mina tre-i-topp är (i ingen särskild rangordning) “Flykten från fakta”, det vill säga hur vanligt det blivit att inte bara opinionsbildare utan också våra folkvalda medvetet ignorerar vetenskaplig, empirisk forskning som underlag för sina opinioner och sin politik, särskilt slående förstås inom klimat- och invandringsdebatt; den andra är “Flykten från egenintresset” i de amerikanska valen, dvs. att så stora skikt av befolkningen röstar mot sina egna intressen – vad gäller t.ex. allmän sjukvård – och gör det av rent ideologiska skäl. Man kanske kan kalla det demokratins nordkoreanisering.

Min tredje favorit är “Brottsparadoxen”, den har kallats en av de mest omvälvande samhällsföreteelserna sedan 1800-talet. I så gott som samtliga västerländska demokratier har brottsligheten rasat dramatiskt under de senaste, säg, tjugo åren. I England och Wales har den halverats (!) sedan 1995. Och ingen vet varför. Det går inte att förklara med lagstiftning och politik: de berörda länderna har vitt skilda förutsättningar vad gäller attityder till brott och straff. En del vill peka på utökad abort och bättre mentalvård, starkare bil- och dörrlås, övervakningskameror, och t.o.m. att blyet försvunnit från bensinavgaserna.

Det paradoxala ligger då naturligtvis i att vi samtidigt sett ett dramatiskt ökat kriminellt inslag i en hel rad in- och utrikespolitiska, ekonomiska, finansiella och industriella sfärer. Från åsidosättandet av Genevekonventionen till institutionaliseringen av Abu Ghraib; från försäkringsbluffar och bankbedrägerier till drogmiljardernas inlemmande i världsekonomin; från bruket av illegala vapen (vit fosfor, klusterbomber) till normaliseringen av mord, tortyr och lemlästande. Vår tid präglas i så många hänseenden, inte bara av laglöshet utan av en triumfatorisk, iskallt skrattande laglöshet.

Jag tycker den här paradoxen är utomordentligt brechtiansk till sitt väsen. Jag vet för stunden inte något bättre uttryck för den än en abstract av en amerikansk akademisk uppsats som kom för några år sen.

Despite reports that homeowners are increasingly “walking away” from their mortgages, most homeowners continue to make their payments even when they are significantly underwater. This article suggests that most homeowners choose not to strategically default as a result of two emotional forces: 1) the desire to avoid the shame and guilt of foreclosure; and 2) exaggerated anxiety over foreclosure’s perceived consequences. Moreover, these emotional constraints are actively cultivated by the government and other social control agents in order to encourage homeowners to follow social and moral norms related to the honoring of financial obligations – and to ignore market and legal norms under which strategic default might be both viable and the wisest financial decision. Norms governing homeowner behavior stand in sharp contrast to norms governing lenders, who seek to maximize profits or minimize losses irrespective of concerns of morality or social responsibility. This norm asymmetry leads to distributional inequalities in which individual homeowners shoulder a disproportionate burden from the housing collapse.

Ur “Underwater and Not Walking Away: Shame, Fear and the Social Management of the Housing Crisis” (pdf) av Brent T White vid University of Arizona (2009)

Felix Dexter, alldeles för tidigt död vid 52, var en genuint rolig man, en underbar “karaktärskapare”. Om han specialiserade sig på något så var det skärningspunkterna och konfliktytorna mellan Caribbean och African, och mellan dom-som-kommit-upp-sig – och dom som inte. Som i sketchen ovan.