Som veteranerna bland er känner till så gör jag ibland voice-overs, på både svenska och engelska, för reklamfilmer, corporate videos, instruktionsfilmer, vad det nu kan vara. Det är en hygglig timpeng, så kallad BSF (“basic standard fee”): i princip pengar till en bra flaska vin och en påse ostbågar.

Men de större summorna kommer när inspelningen går i utsändning (“broadcast”), för då gäller att man får antingen s.k. “usage” eller en “buy-out”: de förra gäller tidsbegränsad användning (ett par månader, vanligtvis) och den senare icke tidsbegränsad (underligt nog, kan man tycka, ger “usage” avsevärt mer i betalning).

I det här hänseendet har Youtube, och internet i vidare mening, länge varit en stötesten. Jag gjorde t.ex. några reklamfilmer för Swedbank häromåret, men de var bara avsedda för “internt” bruk (vilket i och för sig kan betyda allt möjligt) och gav därför inget extra betalt utöver BSF.

Men nu har både voice-over-“artisterna” och deras agenter börjat kräva att Youtube ska gälla som utsändning, och producenterna har börjat ge med sig, om än ännu i begränsad skala.

Jag är nu ingen expert på den juridiska definitionen av “utsändning” (var finns Rasmus Fleischer när man behöver honom?) men någonstans måste det väl ha med en form av (lyssnarens) delaktighet/medverkan att göra. Den principiella skillnaden mellan att slå på MTV (finns det fortfarande, förresten?) och att klicka upp Youtube har ju länge varit att i det förra fallet förhåller man sig från det ögonblicket passiv i relation till programutbudet, medan man i det senare fallet aktivt väljer att klicka på de filmer/låtar man vill se och höra.

Om det förhållandet nu har något med ersättningen att göra så blir det ju desto mer intressant nu när Youtube blir mer och mer tevekanal, inte minst i det att man langar fram de där algoritmiska spellistorna åt en som förutsäger (ganska skickligt också) de inslag man sannolikt vill titta och höra på, baserat på vad man valt tidigare.

De här principiella frågorna kring “utsändning” kräver lite mer efterforskning, tror jag, men om någon har synpunkter så tar jag gärna  emot dem.

Vännen Dan Korns bok om Kejneaffären börjar få uppmärksamhet i pressen, här t.ex. i Expressen idag. Nu får man också hoppas på några auktoritativa recensioner, inte minst med förankring i den historiska forskning om homosexualitetens ställning i Sverige som fått fart de senaste åren.

Att läsa Dans bok är en upplevelse inte helt olik den översvämmade statyn i Prag häromdagen: det går naturligtvis att hålla huvudet klart och torrt, men man står samtidigt upp till kalsingarna i en störtflod av gemenhet och tjalleri, av tafsande och hafsande, av lögn och självgodhet och hyckleri. En klyscha må det vara, men det är ett Sverige som känns på samma gång oerhört avlägset och alarmerande nära.

“Så det här med ‘svanhopp’ – hur funkar det, då’rå…?”

En staty av Sri Chinmoy i översvämningarnas Prag… Det finns nog roligare. Do your worstest…

En sedelärande historia om design, pengar och bananer i LRB.

Jag vet inte om de kan kallas blinda fläckar, eller om de helt enkelt är uttryck för medfött snille och smak, men det finns ett par genrer som helt enkelt inte ligger för mig, där jag aldrig har fattat vitsen, där det inte skapas ens ett eko av ett eko av resonans i mig.

En av dem är hela det där New York-köret på 60- och 70-talen: Andy Warhol och The Factory, Lou Reed och Velvet Underground och Nico, och Patti Smith, och… Ordet “nihilism” förknippas ofta med det här gänget, men det är inte nihilism i vedertagen mening utan står bara för “innehållslöshet”. Det är sånt som ger ordet “pretto” dåligt renommé. Bortsett då från att Lou Reed faktiskt inte kan sjunga.

En annan är Grönköpings Veckoblad. Och detta kanske upprör några av mina bloggkolleger, men inget jag någonsin läst har haft någon som helst effekt på mig, smilbandsvis. Jag tror det är själva greppet jag känner motstånd mot, det där arkaiserande “Oscar II-greppet”. Jag påminns alltid om det där sextiotalsmodet i England (tänk Lennon!) med farmorsglasögon och uniformsjackor från boerkriget, det arkaiserande “Drottning Viktoria-greppet”.

Så nu vet ni det…

Oj… Detta enbart för de av oss som nördar om dessa ting: via Cryptome kan man se originaldechiffreringen av Zimmermanntelegrammet (ganska stor pdf-fil). Här också en gammal post om det.

“…the pity war distilled…”

Christof Heyns är en man som bär titeln “UN special rapporteur on extrajudicial, summary or arbitrary executions”. Han håller idag ett tal i Geneve i vilket han förespråkar ett globalt förbud mot robotvapen, dvs där det väsentligen saknas mänsklig medverkan i dödandet av andra människor under krigsförhållanden.

Heyns säger bl.a. att – “Machines lack morality and mortality, and as a result should not have life and death powers over humans…”.

Det här går väl inte minst tillbaka till Arthur C Clarkes Isaac Asimovs så kallade robotregler från många decennier sedan. Men det har ju främst att göra med den krigstekniska utvecklingen under många sekler, och därmed den ofta dryftade frågan om den mänskliga naturen instinktivt gör motstånd mot dödandet av andra människor. En del siffror gällande “kill rates” ger ett visst fog för det påståendet.

Till och med andra världskriget var siffrorna förvånansvärt låga. Under både Napoleonkrigen och amerikanska inbördeskriget borde enligt beräkningarna (fysisk närhet till fienden, vapnens effektivitet, osv) hundratals ha stupat per minut, men i verkligheten föll bara en eller två. När den amerikanska militären kom igång med sina djupanalyser efter 2:a världskriget visade det sig att den gemene soldaten fortfarande hellre sköt över huvudet på fienden, eller inte sköt alls.

En amerikansk militärhistoriker och brigadgeneral, SLA Marshall, fann t.ex. att i stridssituationer “the firing rate was a mere 15 to 20 percent; in other words, out of every hundred men engaged in a firefight, only fifteen to twenty actually used their weapons. And in Vietnam, for every enemy soldier killed, more than fifty thousand bullets were fired.” (Jag har lånat uppgifter bl.a. från den här sidan)

Det var just med Vietnamkriget som den stora förändringen skedde i soldatutbildningen, först i USA och sedan över världen. Det handlade nu om “de-sensitizing”, känsloutplåning, i en process som börjar med medveten och total utradering av individuella personlighetsdrag, viljemakt och empatiska tendenser, för att i dess ställe kunna bygga upp en mänsklig dödsmaskin.

Idag – och den som följt Afghanistan- och Irakkrigen och dess eftermälen med någon uppmärksamhet blir inte förvånad – ligger de “kill rates” jag sett upp emot 80-90%.

Men vad som är mest enastående av allt är att, i alla fall vad gäller fjolårssiffrorna för den amerikanska armén i Afghanistan, så dog numerärt fler soldater i självmord än i reguljära strider: antalet var 349 mot 295.

Slutsatsen? Ja, i alla fall i ett avseende (nämligen detta) är världen bevisligen kvalitativt vansinnigare än den brukade vara.

The Test Centre är smärtsamt Hackney-hippa, det riktigt rister i magtrakten på en, men jag har epostprenumererat därför att jag gillar “written and spoken word”. What can I say…?

Filmaren och gamle TimeOut-hjälten Christ Petit är med ombord, liksom den allestädes flanerande Iain Sinclair. Den förre med ett projekt med den lovande titeln ‘Museum of Loneliness’ som dessvärre innehåller ett enormt pratigt förord. Och Iain Sinclair, som spårar Sebald i en ny bok, är ju inte direkt tunghäftad, han heller…

Jag kommer att följa Test Centres utgivning, inte minst av lokalpatriotiska skäl (de är baserade en handfull dörrar från där jag själv bodde på Greenwood Road 2005-2008). Men jag hoppas de lär sig vara mer sparsamma med både skrivna och talade ord. Less is more.

Om jag hade fått en tia för varje gång Sverige har “förlorat sin oskuld” så hade jag inte behövt skriva den här jävla bloggen…

En av de viktigaste anledningarna till att jag inte är polis eller spion till yrket är mer eller mindre samma anledning som varför Peter Cooks gruvarbetare aldrig blev domare: “I never ‘ad the Latin”… 

Jag förstår mig inte på språkbruket, framför allt vitsen med att använda ordet “hemlig”. Brittiska MI6 heter egentligen SIS, vilket står för Secret Intelligence Service. Det gör även den australiska motsvarigheten, liksom den amerikanska parapolisen USSS. Historiskt har vi förstås också Geheime Staatspolizei. För att inte tala om Hemliga Sjuan.

Det finns ju två vägar att gå i benämningen av organisationer som är hemliga och/eller handskas med hemlig information. (Det var faktiskt inte så länge sedan MI6:s existens inte ens erkändes i officiella sammanhang). Den ena är då att dölja sig bakom mer eller mindre intetsägande namn, som ‘Nationella Säkerhetsrådet’ eller ‘Informationsbyrån’ eller ‘Inhämtning Birger’ eller ‘Anderssons Import & Export’. Den andra vägen är då att “skylta med hemligheten”, och det är just denna oxymoron jag inte begriper mig på.

Leszek Kolakowski skrev en gång om östeuropeisk/sovjetisk propaganda att affischerna och parollerna man såg överallt hade en helt annan funktion än den till ytan synbara. Både propagandans producenter och dess konsumenter visste båda alltför väl att ingen någonsin trodde på budskapet. Propagandans funktion var i stället att tjäna som påminnelser om status quo, de bokstaverade den kommunistiska ordningen, de fungerade som “fängelsegaller”, med Kolakowskis ord.

Det kan vara samma propagandamekanismer på gång här. Alternativet är att det helt enkelt återspeglar det faktum att detta i mycket rör sig om pojkklubbar (fast då pojkklubbar med vapenlicenser). För “intelligence”, varken bokstavligt eller bildligt, ser man ju inte mycket spår av hos det här gänget. Den stackars jäveln som åkte fast i Moskva nyligen, med peruker och osynligt bläck och medlemskort i Hemliga Sjuan, är ju illustration nog.

Det verkar som besättningen har övergivit skutan på magasinet Granta, och kvar vid rodret står i princip bara kapten Sigrid Rausing. En “total skitstorm” beskriver någon situationen som.

Jag har i och för sig ingen aning vad som pågår, men av Guardianartikeln att döma verkar det ha funnits en konflikt mellan vad man förväntade sig att Rausing skulle åstadkomma (dvs. täcka förlusterna) och vad omständigheterna kanske helt enkelt dikterar (dvs. skära ner omkostnader).

Det ligger väl också en fara i att enbart ha en editor-in-chief för både boksidan och magasinsidan, som nu planeras, även om man kan se de ekonomiska fördelarna. Vi får hålla ett öga.