“[A]m starting the last 2.5 weeks of the election worrying that it’s going to lead to lots of people I know being as scarred by it for decades as my parents’ generation were by the Miners Strike but good to know it isn’t ‘seismic’ to Cheshire Britpop Voxpop Man”

Så twittrar @owenhatherley idag. Det där sista är en släng åt The G:s John Harris, som menar att valet ännu inte känns så “seismic” som det borde göra. Men jag, och många andra, fruktar att Hatherley kan ha rätt. Ett stort nederlag för Labour-under-Corbyn kan få långtgående effekter, kanske för en generation framåt, vad gäller mobilisering och gräsrotsaktivism framför allt.

Parallellen med gruvarbetarstrejken 1984-85 är också tänkvärd, om än inte fullt ut hållbar. Där stod NUM mot en mycket mer välorganiserad och förberedd regering (och gruvindustri) än Labour står inför idag. Brutalt uttryckt, Thatcher var smart, Johnson not so much. Men parallellen går också till NUM-ledningen, särskilt pajasmarxisten Arthur Scargill, som ju marscherade rakt in i fällan Thatcher riggat upp åt honom. (Jag skrev om det här i samband med 25-årsdagen 2009).

Corbyn kommer väl att avgå som partiledare efter ett katastrofval, men vem ersätter honom? Knappast John McDonnell, men kanske Keir Starmer, kanske t.o.m. Laura Pidcock. Om någon av dessa sedan förmår ta Labourrörelsen ur pessimismen och besvikelsen återstår ju att se. För det riktigt skrämmande är ju att en sådan utgång innebär en ordentlig torymajoritet i stället. I ljuset (eller mörkret) av vilket Labours framtid kan framstå ganska ovidkommande.

Kanske har @joekennedy81 svaret? “I know this annoys lots of people, but it’s why I think there’s a place for A Pessimism Of The Left and we should all read a bit of miseryguts-era Freud from time to time”.

Jag är fortfarande rätt golvad av nån slags magflunsa så det kommer att fortsätta vara rätt tyst här under helgen, skulle jag tro.

Under tiden kan ni läsa en utmärkt roman av min far Sven, han skrev den efter pensionen på 1980-talet och den finns nu att ladda ner kostnadsfritt via min nya sida här till höger: “Om min far och hans roman”. Rekommenderas!

Jag har också uppdaterat min boksida (länken ovanför). Det enda som finns kvar att göra där är att lägga till Ericssonboken när den väl blivit ebok, antagligen nån gång på nyåret.

Jag har stängt av Johnson-Corbyndebatten på ITV halvvägs igenom. More heat than light, som vanligt. Är förtvivlat trött på denna soundbitekultur i valdebatter, på dessa trettio sekunder långa förklaringar, på denna icke-journalistik. Jag går ut och tar mig en promenad i stället. Join me if you can.

Peter Maass i The Intercept fortsätter sin kritiska granskning av Handkebeslutet. Nu visar han att både Henrik Petersen och Eric Runesson i sina respektive försvar förlitat sig på två tyska böcker om Handke som för fram, inte bara en gammal konspirationsteori utan en väldigt obskyr sådan. Den går ut på att det var en amerikansk PR-firma, Ruder Finn, som ska ha manipulerat opinionen mot serberna, å bosniernas vägnar. Deras roll var dock väldigt marginell och snart bortglömd i och med alla de trovärdiga rapporter som kom in från 1992 och framåt, inte minst från Peter Maas själv.

Jag står dock fast vid min principiella åsikt att Handke är värd priset. Att inte ge Nobel till betydande författare som besitter obehagliga åsikter är naturligtvis en väg att gå, men då ska man kalla det ett politiskt pris och inte ett litterärt. Under tiden kanske vi borde börja vänja oss vid att litteraturen sedan modernismens genombrott (ungefär samtidigt med att litteraturpriset instiftades) har sina mörka, och sina nattsvarta, sidor. Det är enbart till godo att bli påmind om det, enbart av ondo att förbigå det med tystnad.

+ Peter Maass fortsätter i The Intercept, och han är inte nådig i sin kritik av Nobelkommittén. Jag följer inte så noga, men om det nu är rättvist eller orättvist, refereras hans artiklar ö.h.t. i svensk press?

Om någon undrar över vad car-crash interview betyder så har vi ett slutgiltigt exempel i Prins Edwards intervju med Emily Maitlis för BBC:s Newsnight i kväll. (Det finns ingen länk som fungerar, men det kommer säkert att sändas i svenska medier ändå, illa vore det väl annars).

Min vän Harry dog för ett par veckor sedan. Jag fick reda på det av Andy på puben häromdagen. Det var ganska länge sedan jag såg Harry där med sin Guinness, inte heller hade jag stött på honom på ett tag när vi köpte tidningen på morgonen (han Daily Mail, jag The G). Minnesgoda läsare kanske minns honom som mannen med de goda portugisiska rödvinerna, som plötsligt tog slut.

Harry är ett bra exempel på varför det ofta är svårt att lista ut folks bakgrunder enbart genom deras yttre. Han var vad man kallar dapper, ett ord som beskriver äldre (kortväxta? se kommentarer) män som är välvårdade och snyggt klädda: dyr överrock, blankputsade skor, pressveck på byxorna. Innan jag lärde känna honom riktigt trodde jag han varit något i stil med avdelningschef på ett stort varuhus, eller handelsresande i avancerade kemikalier.

Det visade sig att han hela livet varit manager åt en massa rockband, och därtill hörande sysselsättningar. Inga särskilt kända band var det, men musikscenen i London sedan början av sextiotalet kunde han bättre än någon annan jag stött på. Men han hade alltså också näsa för a good deal. Hemma hade han en uppsättning gitarrer, framför allt Strats, som det var meningen jag skulle komma och känna på någon dag. Men den dagen blev aldrig.

Här kan jag då presentera resultatet av ett samarbete mellan min bror Olof och mig under senaste veckorna, Politics Sweden. Det är helt enkelt en koncis sammanfattning på engelska av den svenska författningen, dess historia, dess karaktäristika, dess problem, och hur man handskats med problemen. Precis som med den svenskspråkiga, och mer detaljerade, versionen (som jag nämnt förut) finns den som YouTube-avsnitt, som ljudfiler och som pdf-text.

De målgrupper vi tänkt oss är flera till antalet. Först kanske de som studerar statskunskap och vill ha en bra sammanfattning nära till hands, precis som de som är allmänt intresserade – och intresset för det svenska samhällssystemet blir allt större med åren, syns det mig. Dessutom som en journalistisk resurs; jag tror t.ex. många brittiska kommentatorer vore särskilt intresserade av avsnittet “Constitutional Reform”, hur man skriver ner en i princip oskriven författning.

Och inte minst människor som flyttar till Sverige: den svenska författningen, som den efter många om och men ser ut, kan ju faktiskt användas som en slags “lärobok i svensk politik”. Men här finns mycket som också väcker tankar, i många riktingar, särskilt för de av oss som har huvudet uppe i Brexitmolnen just nu. Kommentarer och förslag är mer än välkomna. Det kan också komma fler avsnitt i serien framöver. Iaktta den här rymden, som vi säger.

Tekniskt PS. Olof står naturligtvis för substansen i sakfrågorna. Jag bidrar med att pilla i manusen och göra rösten. Inspelat i min hemmastudio, en vadderad alkov i lägenheten. Mikrofon: Blue Snowball. Mjukvara: Audacity, med brusreducering. Ljudkvalitet: podcast.

Nigel Farage har alltså nu beslutat inte ställa upp med Brexitpartikandidater i de valkretsar de konservativa vann 2017 (317 st). Med en så pass oviss utgång i det här valet ska man akta sig för kalkyler och spådomar, men det ser utan tvekan ut som en fara för remain-sidan och de valpakter de lyckats åstadkomma hittills. Som bl.a. @davidallengreen påpekat så står nu hela brexithögern i princip samlad bakom Johnsons deal, inte bara den “engelsknationalistiska dödskult” som brukade vara konservativa partiet, utan ERG och själva Brexitpartiet, som ju kallat dealen ett “förräderi”.

Anledningen att Farage vänt kappan kan vara att Johnson sagt att de inte kommer att begära förlängning av övergångsperioden efter december 2020, vilket i praktiken gör ett komplicerat frihandelsavtal omöjligt rent tidsmässigt, vilket i sin tur ökar sannolikheten för en no-deal crash-out då i stället för nu. De som nu kallar sig remain står alltså inför samma situation som de gjorde i folkomröstningen 2016: en enad leave-sida med enorma resurser, finansiella och cybernetiska såväl som mytologiska. Remain har en månad kvar att rycka upp sig. Det ser inte lovande ut, hittills.

Det var ju ordet som öppnade muren för trettio år sedan, en uttröttad presstalesmans svar på frågan när den nya utresereformen skulle börja gälla i DDR. Som alla andra har jag alltid önskat jag var där när det hände. Bara det att se östberlinare köpa upp varenda banan som fanns till salu på andra sidan, och sedan ta dem med sig hem till öst igen, en bild jag alltid tyckt både komisk och, på något sätt, vördnadsbjudande.

Jag hade sedan ett tag planerat att resa till Berlin för 30-årsdagen idag, men mina passfrågor ordnade sig lite för sent och under tiden kom annat i vägen. Senast jag var där var hösten 1969, och femtio år är alldeles för länge. Man blir faktiskt lite isolerad som Londonbo, känner jag ibland, som att “det räcker med det här”. Inte bara gentemot kontinenten utan resten av England också. Jag behöver nog riva några murar.

En bra och vältajmad analys av Corbynismen, tycker jag, av Jack Shenker i Prospect Magazine. Särskilt det här med dragkampen mellan generationerna: å ena sidan en äldre vänstersossefalang med rötter i 70-talet, den starka staten, och en form av demokratisk centralism som partiprincip; å andra sidan “2008 års barn” som växt upp med nyliberalismens bankrutt, gig-ekonomi och akut bostadsbrist som föredrar nya, lösare, mer kreativa organisationsformer. Shenker nämner det bara i förbigående, men jag tycker också det verkar rimligt att den fortfarande bubblande kontroversen om antisemitismen hade kunnat skötas/åtgärdas mycket bättre om man inte bara haft den inre kretsen kring Corbyn att handskas (klantigt) med reaktionen mot anklagelserna.

Och sedan… ja, gissa vad den nya websiten boris-johnson-lies.com handlar om? Den är hopsatt av journalisten Peter Oborne, som jag nämnt förut och som hör hemma i den konservativa ändan av spektrat, men är bra ändå… Kanske inspirerad av, är det inte Washington Post som för lista över Trumps lögner?