De vann den största majoriteten sedan Thatchers dagar och gjorde det, som hon, mycket beroende på “arbetarklassröster”, eller kanske snarare prekariatröster. Bassetlaw, North East Derbyshire, t.o.m. Wrexham i Wales, som aldrig någonsin röstat Tory. Men till skillnad från Thatcher, som kunde muta med right-to-buy och egnahemsdrömmen, med kreditkort och easy money, kunde Johnson bara erbjuda den största lögnen av alla, ‘Get Brexit Done’. De köpte det ändå. I massor.

Tories valmanifest var praktiskt taget innehållslöst, bortsett från några hotfulla rader (den notoriska “sidan 48”) om att “reformera” rättsstaten, “se över” domstolarnas roll och hur judicial review används. Om ekonomin, knappast något alls annat än vaga löften om briljanta handelsavtal med Schlaraffenland och Trumps USA. Johnson säger sig vara (senast utanför No 10 igår) en “one-nation Tory”, en konciliatorisk konservativ i Disraelis anda, och att det krisdrabbade NHS står högst på dagordningen. Men för vem? Big Pharma?

Johnson sa också i går att det är hög tid att folk ska få glömma allt Brexitbråket nu, “to forget politics” och “have a Happy Christmas”. Och det skulle ju passa honom utmärkt. Men de nästa fem-tio åren kommer inte att tillåta oss glömma politiken, inte med den här snålblåsten.

Nästa avsnitt: “Räkenskap 4: Media”

Ja, var ska man börja? Corbyns avgång kommer inte att föra med sig några större förändringar eftersom NEC, partistyrelsen, numera har kontroll över processerna. Det ligger framför allt i händerna på Len McCluskey, fackföreningsledaren, och de 25-öres-leninister som omger honom. Vilket i sin tur är en av de saker som bäddar för ett decennielångt konservativt maktinnehav. Kom ihåg att det tog fjorton år efter Michael Foots katastrofval 1983 för Labour att komma till makten igen. Visst kan mycket av skulden läggas på partiledningen och på Corbyn själv: han är en karismafri zon, inte särskilt skärpt, och naturligtvis antisemit, hur mycket han än förnekar det.

Men det som syns mig mest relevant just nu är det faktum att det här valet var en de-facto andra folkomröstning om Brexit och att Labour sabbade det för Remainsidan (vari ingår 85-90% av deras medlemmar). De röstade igenom beslutet om folkomröstningen 2016 när de borde tagit avstånd från den som en intern partifråga för Tories. De röstade för det omedelbara utlösandet av A50 när de borde verkat för att dröja tills landet var överens om en gemensam förhandlingsbasis över partigränserna. Corbyn vägrade envist ta ställning Leave/Remain när alla redan kände till hans euroskepticism ändå, vilket förde med sig att han framstod, inte som neutral utan som feg.

Jag har inte särskilt mycket hopp över för Labourpartiet just nu. Vi står inför en lång, hård vinter. I vilken utsträckning Labour tar på sig skulden för det kommer att bli avgörande, syns det mig.

+ För övrigt, vill man veta mer om Corbyns antisemitism gör man bäst i att läsa Jewish Labour Movements inlaga till Equalities and Humans Rights Commission, som just nu utför en undersökning av antisemitismen inom Labour. Det är Sektion D som handlar om Corbyn själv.

Nästa avsnitt: “Räkenskap 3: Tories”

De första man ska skylla på är naturligtvis väljarna. England har, i betydande avsnitt, den mest korkade väljarkåren bland vad man kallar “mogna demokratier”, med möjligt undantag för USA. De har inte ens vett på att rösta i sitt eget intresse. Tio år av konservativa nerskärningar, arbetslöshet på över 30%, stängda skolor och bibliotek, sjuk- och socialvård i allvarlig kris – men de gillar inte utlänningar, en ovilja särskilt stark bland de som aldrig träffat en utlänning. Det här alltså tacken för att The Guardian skickar ut John Harris på en massa voxpoppande i deras nerstängda, förbommade små skitstäder innanför den före detta Röda – numera brunmelerade – Muren.

Ett av de mest skräckinjagande ögonblicken under valkampanjen var när Boris Johnson (för ovanlighetens skull) ställde upp i tv-debatter och frågan om trust kom upp. Publiken började skratta innan han ens hann svara, vilket tycktes som en förnuftig och nykter reaktion – tills man insåg att de skrattade med honom, inte åt honom. De som röstade på Johnson är fullt på det klara med vilken lögnhals han är. Detta ska man ägna mer än en tanke åt, det är absolut avgörande för vad som nu har hänt. Ett av de viktigaste av de politiskt-moraliska kriterier som binder samman väljare och valda i en demokrati har brutits sönder, kanske oåterkalleligen. Hur reagerar då “the left behind”? Med ett fniss.

Jag känner enbart förakt för dessa väljare, de som är lite bakom, leave-röstarna i Midlands, Yorkshire och North East, och jag skiter fullständigt i om det låter “metropolitan/liberal/Guardian-reading elite” för de har inte bara fördärvat sina egna liv i minst ett årtionde framåt, de har fördärvat det för alla andra också, mig och eliten inkluderat. Want to spread the misery around? Just be your fucking self, mate.

Nästa avsnitt: “Räkenskap 2: Labour”

Vaknade till en deprimerande dag. Den mesta tiden har gått åt till displacement activities, för själens skull. Städa köket en gång till. Rensa ut en massa onödigt från min desktop (lista över turkiska pronomen, ett brev till Skatteverket, texten till ‘He Stopped Loving Her Today’). Lite återvinning, tidningar, flaskor. Det ösregnar, och blåser. Om en stund ska jag slå följe med J till vallokalen. Hon vet inte vem hon ska rösta på ännu. Vår MP är Emily Thornberry, skuggutrikesministern, men LibDems kan tydligen hota, jag har inte sett senaste siffrorna.

Det är möjligt jag återkommer. Också möjligt jag inte gör det, förrän i morgon. God help us.

+ Det har kommit många rapporter om högt valdeltagande under dagen, bilder på långa köer utanför vallokalerna. The returning officer på Ramsay Walk sa att det varit “average” hittills, vilket är rätt högt betyg med tanke på årstiden och vädret. J och jag fick sällskap dit av Princess, som bor i n:r 14 och som inte går särskilt fort pga höftproblem, bless her, så vi blev rätt blöta till slut. Men vad gör man inte för demokratin? Och alla de som kom och röstade medan vi var där var under fyrtio. En liten blixt av optimism slog ner i mig.

Valkampanjens sista dag, och Guardian väljer lite överraskande att stödja Labour i sin ledare, där systertidningen Observer i söndags anmodade sina läsare att rösta taktiskt. Den senaste YouGovmätningen visar att Tories tappat en hel del mark, men det får man som vanligt ta med en nypa skepsis. De flesta verkar dock överens om att Johnson inte haft en bra valkampanj, ju mer han står i rampljuset desto tydligare syns bluffen. I morgon blir det regn hela dagen, 8-9 grader. Demokratin står på spel, paraplyerna upp. Som dom säger i Hong Kong.

‘K’ är nog en av de märkligaste, mest konfunderande böckerna jag läst på länge. Särskilt, som sagt, när man läser den efter ‘Klubben’, och det inom loppet av sådär 48 timmar. Det här blir ingen lång analys, mest för att jag inte har redskapen till det, eller ens “närheten” till ämnet. Säkert inget särskilt originellt heller, det mesta har nog sagts vid det här laget.

Dessutom är jag tyvärr inte överdrivet au fait med Katarina Frostenssons diktning. Men jag litar helt och fullt på vänner och bekantas omdömen och accepterar att den är av högtstående art, kanske unik, något som kommer att överleva allt det samtida bullret. Vilket också ibland – men inte alltid – visar sig vid de rikliga tillfällen när hon citerar sig själv i den här boken.

Man talar ju om elefanten i rummet, bjässen man inte låtsas om, det stora smärtsamma man helst vill undvika. Glöm det. Här kan varken författaren eller läsaren sluta stirra på besten, sluta prata om den. Det är bara det att Frostensson insisterar på att elefanten är en schimär.

Jag behöver säkert inte gå för detaljerat in på Frostenssons ståndpunkt. Allt som sagts och skrivits om henne själv och Arnault är inte bara lögn, utan lögnen har sitt ursprung i en “kabal” av avundsjuka och karriärlystna feminister i maskopi med DN Kultur, som i sin tur har för avsikt att ta kontrollen över Akademien.

Det där med avundsjukan är förresten ett ständigt återkommande tema i boken. Underligt nog är Frostenssons Sverigesyn här påfallande lik den som en del amerikanska konservativa akademiker brukade presentera på 1960-talet efter ett besök under rekordåren: Sverige som ett “amerikaniserat Östtyskland”, där det allenarådande kollektivet drivs av blodtörstig avund gentemot alla individer (särskilt “främlingen”) som vågar avvika från normen/partilinjen.

Frostensson blir alltså tvungen att hålla sig till sanningen i stället. Inte sanningen om de anklagelser som förts fram, självklart: där kan hon på sin höjd tillstå att hon kanske borde sagt något om delägarskapet i Forum, och att Jean-Claude (à la Française) kanske var lite överdrivet sällskaplig ibland. Nej, det måste naturligtvis bli sanningen om henne själv. Det är helt enkelt “Katarina Frostensson” som är Motbeviset. The clinching argument. Quod erat demonstrandum.

Och Katarina Frostensson är, över allt annat, högkulturen. Från bokens början till bokens slut bygger hon skyddsmurar av citat från Simone Weil, Horatius, Almqvist, Catullus, Ekelöf… Och har man en gång – a priori – gjort det till sitt blånekande, logiska avstamp att man blivit utsatt, att man blivit oskyldigt offer, då har man sannerligen att hämta ur i världslitteraturen, från Bibeln och framåt. Jag skulle själv kunnat ge henne ännu fler förslag, t.ex. den sene Ezra Pound, där finns en hel del om offerskapet, och hur man handskas med det.

Citat säger dock inte särskilt mycket om vem man är, bara vad man har läst. Ibland känns de relevanta, ofta inte. Jag läste mycket hellre citaten ur hennes egna dikter och henne egna reflektioner om livet i Paris, om dikten och dakten. En del klingar sant (“att följa världen tätt i spåren”). Annat illa genomtränkt svammel (poesin är “språk bortom språket”). Eller bara goddag-yxskaft, som att teckenspråket är “ett språk utan hörbara ord”.

Frostensson säger sig ha svårt att begripa intriger, i betydelsen “handling”, snarare än “sammansvärjning”. Men den tvetydigheten ekar dovt genom hela boken. ‘K’ beskriver ett tillstånd, inte ett förlopp, trots att den tar oss sex månader från dyster höst till vacker vår. Och det är ett prekärt tillstånd, naturligtvis, en sprucken självbild, särskilt när det syns så tydligt att man i det stora hela bara har högkulturen att stödja sig på.

En av de saker jag funderade på efter läsningen är om detta är en ohederlig bok. Att jag, trots allt, måste svara nej på den frågan betyder inte att jag tycker det är en hederlig bok, bara att jag just nu inte ser vilken annan bok än denna hon skulle kunnat skriva. Det är med andra ord en djupt tragisk bok.

Nu har jag läst Matilda Gustavssons ‘Klubben’, och jag önskar på sätt och vis att jag inte hade gjort det. God’s teeth… Gamle vännen Ragnar Strömberg sa en gång på nåt redaktionsmöte i huvudstaden, “Min främsta tillgång som kritiker är att jag bor i Göteborg”. Min främsta tillgång är att jag bor ännu längre bort.

Då menar jag förstås inte Stockholm, utan “Stockholm”. Den parodi av sig själv som alla städer spelar upp i vissa lägen, ur vissa synvinklar, vid vissa årstider. Jag säger som förut, Nobelstiftelsen borde stått på sig och gett priset till Vitterhetsakademien. Risken är annars att vi kommer att få sjunga “Happy birthday, Peter Handke” för evigt.

+ Så nu har jag också läst Katarina Frostenssons ‘K’… Ähm, ja… Alltså… Vet inte riktigt vad jag ska säga i det här läget. Det är lite omtumlande, så här direkt efterpå Gustavssons bok. Återkommer om detta.

Och det är smällkalla vintern, mörkt, ruggigt. Vilka åldergrupper är mest/minst benägna att gå ut och rösta?

Bara som ett mellanstick. Gabrielle B bloggade om Leonard Cohen nyligen och jag sa jag skulle berätta min historia en vacker dag. Så det är lika bra jag skriver ner den nu, annars glömmer jag. Det handlar heller inte om några märkvärdigheter, bara att man fick sig ett gott skratt en gång. Och det är ju inte så illa.

Det var slutet på 1980 eller början 1981, jag var tjugonio och hade just gett ut min debutroman på Norstedts. Cohen kom på Europaturné och spelade några kvällar i London. Så vi gick ett gäng på sex-sju pers. En av oss, Aviva Layton, kände Cohen sedan gammalt så hon ordnade att vi skulle få träffa honom efteråt. Sagt och gjort, vi stolpade in bakom scen och radade upp oss, Cohen kom ut ur logen med ett stort, stenat leende över ansiktet, och Aviva började presentera oss. När hon kom till mig sa hon: “And this is Gunnar – he’s a writer too!”

Rent instinktivt, och rätt självklart, började jag ju gapflabba. Jag menar, jag – en ung svensk debutant. Han – Leonard Bloody Cohen! Visst, rent tekniskt sett var vi väl båda “författare”, ungefär som en Festis och en Chateauneuf du Pape 1965 båda kan kallas “drycker”. Hur som helst, Aviva stirrade häpet på mig och undrade vad som var så roligt. Men jag såg att Cohen genast fattade “var jag kom ifrån”, som det heter, så han började gapskratta också, gjorde tummen upp och sa: “Terrific!”. Jag vill gärna tro att vi båda hittade en våglängd där, ett ögonblick, långt ute i etern.

Jag har alltid gillat Leonard Cohen, fast nästan mot min vilja ibland. Han hade den nordamerikanska ovanan att ta sig själv på stort allvar som creative genius, därav kalifornisk buddhism och sånt. Men han hade samtidigt en distans till vad han både skrev och gjorde, var lika ironisk som sentimental. Och ett oemotsägligt faktum kvarstår, nämligen hur många som tagit hans musik till sig. Det får man respektera. Min tveksamhet liknar lite grand min inställning till Evert Taube, som jag skrev om härförleden, om än med helt andra förutsättningar.