…mina läsare är alldeles för ausgeflippt just nu… Ähem…

OK, då återgår vi till frivoliteterna och en ny reklamfilm för Swedbank, denna gången om glass…!!!

Det här är ett ytterligt intressant område, men också ett ytterligt känsligt sådant. Jag är självklart inte förmögen att ta ställning åt ena eller andra hållet, utan förmedlar bara historien och inväntar kommentarer. Det finns ju trots allt människor som kan ämnet mycket väl i just den här biten av bloggvärlden. Bästa stället att börja på är Ray Fismans artikel i Slate “The Persistence of Hate“, postad igår.

I korthet: ny forskning har alltså visat att att tyska städer och områden där antisemitismen var särskilt virulent under digerdöden på 1300-talet (framför allt beskyllde man ju judarna för att ha förgiftat brunnarna) är i princip samma områden där man var som mest mottagliga för, och gav våldsammast uttryck åt, antisemitism under den nazistiska tiden: exemplet man drar fram är staden Würzburg, ofta då i jämförelse med det näraliggande 27.3 mil fjärran Aachen.

Sexhundra år… och hatet består.

Förutsatt att forskningen, eller närmare bestämt analysen av tillgängliga data, inte är helt upp åt väggarna, så är ju det här intressant ur en hel mängd synvinklar. En av dem nämns i Fismans artikel: i vilken utsträckning skänker detta stöd åt Daniel Goldhagens kontroversiella (ökända?) tes att det existerar ett uråldigt, organiskt och “eliminatoriskt” judehat i den tyska kulturen?

Det andra är hur detta inverkar på en väsensskillnad en del vill göra mellan medeltida antisemitism (“global”, mystiskt/religiöst färgad, osv) och modern d:o (“lokal”, rationellt/politiskt färgad, osv) – är det alltså bara en fråga om gradskillnad?

Man vill ju gärna tro – särskilt en solig och sommarvarm morgon som denna – att detta kan föreställa början på slutet för en av de mest fåfänga, irrationella och kostsamma (i både reda pengar och människoliv) kampanjer som våra förment upplysta samhällen någonsin företagit sig. Förbuds- och kriminaliseringslobbyn har fått härja alldeles, alldeles för länge. Det är dags att de förklarar kriget mot drogerna förlorat och drar sig tillbaka till någon lämplig skamvrå för att kontemplera det fyrtio år långa, nattsvarta uppehåll i mänsklighetens resa mot ljus och förnuft som de så villigt och illvilligt bidragit till.

Så det så.

Strax före gryningen den sjätte november 1799 föds ett gossebarn i Ettenheim i Baden. Men barnet är inte vilken person som helst. Fadern är hertigen av Södermanland, sedemera Karl XIII av Sverige, och hans mor den litterära hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta. Barnet föds dövstumt och föräldrarna överlämnar pojken, som kallas Stum-Joel, till en präst. Stum-Joel får så småningom en son som får en son som får en son… Och på 1980-talet heter ättlingen Axel Cory. I sin fantastiska skröna låter oss Gunnar Pettersson vara med om de egendomliga händelser som utspelas på Nationaldagen 1987 då hans majestät Carl XVI Gustaf får ett besked som får både hans tillvaro och tron att vackla.

Baksidestexten till ‘Vad skall kungen göra nu?‘ Norstedts 1987. På alla välsorterade antikvariat för en billig penning. Och gratis på bibliotek. Hade jag ägt en scanner skulle jag lagt upp Leif Zetterlings rätt fina omslag också. Kommer kanske vad det lider. Detta nu åtgärdat.

Annat kungligt av samma penna: en DN-recension (html) om brittiska kungahuset inkl. jämförelser med det svenska.

PS 7/6/11: Insåg just att den Leif Zetterling som gjort omslaget är samma Leif Zetterling vars “satirteckningar” i DN jag varit lite elak om i det förgångna… Ah well, all’s fair in love and… dust covers.

Bokförlagsdelen av BBC ger i dagarna ut vad jag skulle kallat en genomtypisk BBC-bok, den heter “100 Places that Made Britain“. En grupp historiker har fått välja var sin plats i Storbritannien som sammanfattar/symboliserar/emblematiserar ett segment av landets historia. Det enda kriteriet är att platsen ska vara öppen och tillgänglig för allmänheten. Det blir naturligtvis många av the usual suspects (Canterbury Cathedral, Towern, Runnymede) men också lite vid-sidan-av-platser som Cavern Club i Liverpool och ‘The Old Course’ på St Andrews golfklubb.

Kanske också lite tankebördigt att fundera på vilka svenska motsvarigheter man kunde valt. The usual suspects? Nyköping? Stortorget i Gamla Stan? Kalmar? Ladan där Gustav Vasa gömde sig? Och platserna lite vid sidan av… Jag föreslår tre stycken. (1) Den bit av gräsmattan utefter kortlinjen på Nya Ullevi där Kurre Hamrin gick med bollen och lade 3-1-målet mot Västtyskland i semifinalen 1958; (2) Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan 15; och (3) Inte hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, utan de c:a 300 metrarna Sveavägen söderut från Grand till Dekorima.

Och han var ju en av de människor som man verkligen önskar får vila i frid. A troubled soul, var vad Gil Scott-Heron var (The G:s runa av Mike Power är bra). Han hade en sådan där “omedelbar” begåvning, som jag gärna kallar det, dvs ett huvud och en penna som kanske inte åstadkommer litteratur som lever i tusenden år, men som lever desto mer sprakande och imminent i samtiden. (Fassbinder är en annan sådan, skulle jag sagt).

Gil Scott-Heron var dessutom (jag tror jag berättat detta förut, sorry…) ämnet för min allra första publicerade tidningsartikel, sommaren 1976, det var i proggrörelsens utmärkta tidning Musikens Makt, nr 5-6. En rätt lång bakgrundsartikel med intervju, för jag fick en förvånansvärt lång pratstund med honom före en konsert på Apollo Victoria den våren, när han spelade med Brian Jackson och The Midnight Band. En kväll att minnas, verkligen.

Men han blev lite förbannad när jag frågade om han inspirerats av Last Poets…

-“Nej, sån skit höll vi inte på med! Alla verkar tro att svarta författare är som Last Poets och står i barer och gathörn och reciterar slagord. Nej fan, vi lirade på universiteten tills vi skrapat ihop tillräckligt med dollar för att börja spela in skivor…”

Däremot blev han mycket gladare när jag nämnde Melvin van Peebles’ Brer Soul…

Kan vi inte alla svenskspråkiga skribenter – vare sig man är amatör eller yrkesmänniska, modebloggare eller nobelpristagare – komma överens om att det bara är regn som “står som spön i backen”….? Inte “kraven på abdikation“. Inte “insidererkännanden“. Inte “hitsen” (två självmål, G-P…). Och särskilt inte “valfusket“… you dripping imbecile…

En svensk romanförfattare skrev en gång, i en scen från en särskilt livlig fest i Stockholm, att “Samlagen stod som spön i backen”… Det är kanske det enda, unika exemplet – utanför regnet – där den funkar.

FIFA håller på att implodera. Och, handen på hjärtat, vem skulle sörja denna sörja…? Inte ens IOK under Samaranch kunde väl mäta sig i fråga om genomkorrumperad girighet och dreglande gammalgubbighet. Att FIFA måste dras upp med rötterna och byggas upp på nytt är en självklarhet, om den internationella fotbollen överhuvudtaget ska kunna överleva som gångbar sportslig genre.

Men att konstatera detta innebär också man måste hitta en ny balans mellan de nationella förbunden och ligorna. FIFA:s (och i förlängningen, de nationella förbundens) största fiender är ju framför allt de stormrika europeiska ligorna, som ser landslagsfotbollen som en dyrbar och riskfylld sideshow. VM är väl en sak, men de afrikanska och sydamerikanska cuperna, liksom de två lagstadgade omgångarna vänskapslandskamper, är särskilda naglar i ögat eftersom de inte bara utgör kostliga avbrott i ligaspelet, utan därför att dyrbara spelare nästan undantagslöst kommer tillbaka till klubbspelet utmattade och/eller skadade.

Utvecklingen – särskilt om det nu blir som klubbarna vill med en paneuropeisk liga – håller på att gå lite grand som med NHL i förhållande till VM- och OS-hockeyn, dvs att de internationrella turneringarna hamnar i baksätet p.g.a. klubbarnas mediala och finansiella makt. Själv är jag inte helt säker på att en sådan utveckling är av ondo. Jag ser t.ex. fram emot Champions Leaguefinalen i morgon minst lika mycket som jag nomalt ser fram emot en VM-final, därför att fotbollen i nio fall av tio är bättre i klubbfinalerna. Man kanske helt enkelt borde dra konsekvenserna av det.

Senaste nytt, söndag kväll…: Det här är inte ens roligt, det här är Mosebacke Monarki utan det roliga…

“Range anxiety” (sb): den huvudsakliga faktorn bakom bilisters ovilja att köpa miljövänliga elbilar: fruktan att elen ska ta slut när och där den inte borde göra det (ex: mitt i natten i South Central LA; mitt på dagen i Kalahari; 14 juli på Champs Elysees). Synonym: “stickkontaktsåtrå”. Källa: Source London.

Av skilda anledningar – som jag hoppas kunna återkomma till – har jag letat igenom mina brevarkiv de senaste dagarna. Det luktade fuktigt om breven, för de har legat i en källare i sex år…

Hur som haver. Två iakttagelser. Först att man ju aldrig (pre-internet, alltså) sparade kopior på sina egna brev… allt man äger är breven man fick. Det ger en spöklik dimension åt läsandet. Vad var det jag kan ha sagt till Laura som får henne att skriva tillbaka på det här viset? Varför är Norman plötsligt så sentimental? Vad var det jag skickade till Marianne som gjort henne så sur…?

Det andra är… vilka volymer! Gamle polaren Cedric Smith skriver långa, tjutande, frustande roliga brev som börjar längst upp i vänstra hörnet, och fortsätter enkelradigt, inte bara ner till nedre högra hörnet, utan runt på baksidan, lika tättskrivet… Lena Tauson skriver på samma sätt fast för hand, och med stor lärarinnehandstil… utnyttja papperet, inga vita ytor får gå till spillo, man skrev upp i marginalerna, mellan raderna, till och med häftade på små lappar med nytillkomna uppgifter…

Men grejen är att allt var väsentligt… Inga tomheter, inget dummobilt metasnack som “jag sitter på tåget”…  alla breven har något viktigt och reellt att säga, till och med i sina mest banala ögonblick, därför att det tidsmässiga avståndet mellan att skicka och ta emot var så evighetslångt… man koncentrerade sig… ordens resa från mig till Mia fick av nöden ta sin tid, så man fick passa vad man sa…

Och så hittade jag några pärlor jag alldeles hade glömt bort. Ett rätt långt brev från Brian Eno cirka 1975 om hans filosofi bakom Obscure-labeln, om musik versus tal (“tal” var en av mina käpphästar då): “I have tended to steer clear of poets because I am aware of very few whose work I enjoy. I am aware of even fewer who could sustain attention as aural (as separate from literary) experiences…” Ett brev från Christopher Hitchens 1979 där han undrar om beställningsartikeln han just skickat till mig är för “diffus”. Edward Bond om sina skrivvanor. Zhores Medvedev om livets allmäna jävlighet.

Jag står lite häpen över hur entusiastisk jag måste ha varit under de här åren. Jag jobbade verkligen på det, och skrev säkert lika enkelradiga, textöverbefolkade, högväsentliga brev som Laura och Anders och Marianne och Jerry, som säkert ligger och luktar fukt i deras källare.

Breven, alltså, inte Jerry. Jerry bor på Öland, och har det hur bra som helst, senast jag hörde.

[Och på tal om Hitchens… Han har nu förlorat rösten, i stadium 4 av cancern. Han skriver i Vanity Fair, det är hur bra som helst]