Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Abnormaliseringen

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Sep 12, 2019

För de av er som följer Brexitsagan har jag nog inga särskilda nyheter att berätta. Vad gäller domstolarna har idag en nordirländsk instans gett avslag på en hemställan mot regeringen som dock inte gällde prorogation utan den irländska gränsen och GFA. Igår gav den skotska domstolen sitt utslag att prorogation var olaglig, medan High Court i London tidigare bestämde, ungefär som i Nordirland, att ärendet var non-justiciable, dvs inte för en domstol att bestämma.

I det senare fallet betyder det dock inte att den engelska domstolen gav regeringen rätt, som Johnson idag hävdade, bara att de avböjde att göra ett utlåtande. Nu går alltså hela karusellen vidare till Supreme Court, under en tre dagar lång förhandling (med början tisdag 17 september) som kommer att direktsändas i tv och där det avgörande beslutet kommer. Jag kommer att sitta klistrad.

Märkbart är också hur så många pratar om att vi nu vant oss vid fullkomligt hårresande skeenden och mekanismer. Men så har det ju hållit på ett bra tag, egentligen. Inte bara Johnsons lögner, utan ministrar som ifrågasätter domares opartisket, ministrar som har finansiella intressen i Brexit. Bara något sådant som att de högre statstjänstemännens intresseorganisation (jag vill nog inte kalla den en fackförening…) skrivit ett brev till Boris Johnson i vilket de kräver att han klargör att de inte ska beordras att bryta mot lagen under den kommande Brexitprocessen…

Och då ska vi inte ens prata om de katastrofer som förutsägs i dokumenten om Operation Yellowhammer, släppta igår. Brist på färsk mat, på mediciner, oroligheter på gatorna. Tanken att ett lands regering har till uppgift att åtminstone inte orsaka onödiga dödsfall, annat än under krigstillstånd, tycks numera lite gammalmodig, lite gullig, lite that was then, this is now. Dessvärre.

Senaste nytt från Bullerbyn +

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, Sep 9, 2019

Parlamentet ska alltså “prorogeras” fr.o.m. i kväll, antagligen kring midnatt. En del ledamöter i oppositionen tänker innan dess få igenom nödlagstiftning för att få loss alla regeringens dokument om “prorogeringen” och No-Deal från 23 juli och framåt, inkluderat sådant på “WhatsApp, Telegram, Signal, Facebook, krypterade och okrypterade emails…” Total informationsfrihet i elfte timman. Good luck with that, som det heter.

+ Och den gick igenom med nio röster!

Tre lästips

Sunday, Sep 8, 2019

James Meek skriver mycket intressant i gårdagens The G om engelskans tre språk – anglosaxiska, franska och latin – och hur de speglar “a fractured society”.

Rasmus Fleischer har en ny och kritisk bloggpost om Aron Bastanis ‘Fully Automated Luxury Communism’, som ska komma på svenska och som jag skrev lite kort om i juli.

Carole Cadwalladr om Dominic Cummings i dagens Observer.

Ett samtal förlänger livet +

Saturday, Sep 7, 2019

Jag hade ett långt samtal fredag kväll med en gammal och väldigt god vän, Bosco d’Oliveira, som jag faktiskt inte pratat med på åtta år. Han är från Brasilien, hade bott här i 33 år tills 2011 när han flyttade tillbaka till sitt hemland (jag bloggade faktiskt om det när det begav sig). Jag har saknat honom, och den känslan var uppenbart ömsesidig att döma av längden och intensiteten i vårt samtal.

En av de saker vi diskuterade var hur det kändes för honom att flytta tillbaka till hemlandet efter så många år borta. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka till Sverige, och det finns massor av komplicerade anledningar till det, allt från konkreta saker som familj-vänner-vana till mer abstrakta hänsyn som “all tid som har gått”, jag har nått en viss ålder, det är för sent. (Och allt det här relaterar naturligtvis till den där refusartikeln jag postade häromdagen, det var liksom därför jag la upp den).

Bosco förvånade mig lite grand när han förklarade att en stor del av hans bevekelsegrunder var politiska. Vid pass 2011 hade Lula vunnit flera val i rad för Arbetarpartiet (PT), Brasilien såg ut att “äntligen” börja förändras i någorlunda sansad riktning, de fattiga började kunna se en ljusning, orättvisorna började åtgärdas, så mycket positivt hände, mot alla odds. Bosco tyckte det började se hoppfullt ut. Han ville – som människa, som socialist, som musiker – vara där. Och spela. En roll.

Sidoruta: Det finns så klart massor att läsa om Brasiliens politiska historia från senare år, det är bara att googla. Men en av de intressantaste publicerades i LRB i februari i år: en fantastiskt lång analys av Perry Anderson, en skribent jag i det stora hela gillar. Den ligger tyvärr bakom betalvägg, men köp gärna en prenumeration, det är bara nåt 70-80 pundare per år, och väl värt det (inte minst just för deras arkiv).

Boscos förhoppningar grusades alltså, och det ganska rejält. Han ser det (kortfattat) som den brasilianska medelklassens förräderi, deras skräck inför ett proletariat/prekariat som börjat få ekonomiska och politiska resurser att kräva förändring, som börjat få en röst i det politiska systemet. Ett politiskt system, vill säga, som snart nog slog bakut och fängslade Lula på helt ogrundade korruptionsanklagelser, och efterträdaren Dilma Rouseffs öde är inte mycket mer uppbyggande.

Bosco vägrar ta Bolsonaros namn i sin mun. Han kallar honom “den där jävla svampen”, “den där typen”, “han som…”. Bosco sa vid ett tillfälle att han från tid till annan ångrar att han åkte hem igen. Men ändå inte. Men ändå. Men ändå inte. Jag förstod honom så väl. Den utlandsboendes ständiga, eviga och patetiska vacklande mellan hemhörighet och frånhörighet, känslan av att bo i en transithall på någon isländsk flygplats, a suspension of disbelief.

Jag undrar fortfarande om jag vill stanna kvar här. Förmodligen, men jag får se. Och London får se. Ibland träder Irland, och Dublin, fram på min fantasiscen igen, inte bara för att det skulle sluta cirkeln på min personliga resa, utan för att jag gillar det som hänt på Irland under senare år, att ett samhälle av den rigida, slutna karaktären, som det brukade vara, har öppnat sig. Jag gillar öppet, inte stängt.

+ Men här fattar man också varför Bosco flyttade hem till Belo Horizonte…

Veckoslut

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Sep 6, 2019

Bara några hållpunkter innan jag går ut och tar en pilsner. The Benn Bill har nu röstats igenom i överhuset utan några amendments, vilket innebär att den inte behöver gå tillbaka till underhuset på måndag utan blir lag direkt, genom Royal Assent. Samma dag kommer Johnson att lägga fram ett andra förslag om nyval, vilket Labour och deras allierade idag avtalat att rösta emot (förutsatt att talmannen släpper igenom Johnsons nya försök, vilket inte är självklart). Det gör att allt pekar mot att det blir en förlängning av A50 till 31 januari 2020 och nyval först i november. Eftersom Johnson svurit på att han inte tänker lämna in en ansökan om förlängning har han ytterst få kort kvar att spela med. Avgå? Knappast. Han skulle kunna lämna in en enradig nyvalsförklaring som kommer förbi Fixed Terms Parliaments Act och bara behöver enkel majoritet snarare än 2/3. Men det verkar ännu mer avlägset. Däremot skulle han kunna, hur bisarrt det än låter, förklara misstroendvotum mot sin egen regering och därigenom automatiskt utlysa nyval. Och bär i tankarna, hur han än kalkylerar så har han rôven (dvs Farage och Brexitpartiet) bak. Och på torsdag nästa vecka upphävs alltså demokratin i fem veckor framåt.

Eller med andra ord, it’s as crazy as ever…

Ur refushögen

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Sep 5, 2019

(Det här är ett utkast till en artikel jag skrev i februari i år, som jag nästan omedelbart la till handlingarna. Främst för att den låter lite för vag, men också för att jag egentligen inte alls var – långt mindre är – övertygad om slutsatsen).

I turned sixty-five on the day of the Brexit referendum. It is a number still just about associated with a pensionable age for men, so inevitably I also thought of it as a kind of eighteen-in-reverse: a stepping in and out of adulthood, the beginning and end of a working, active and reasonably responsible life.

The following morning, blinking my way into that new dawn, it felt as if I were living through those two ages simultaneously: a mixture of apprehension before an unpredictable future and profound consternation that so much of what I had learned to take for granted had been blown away.

And so it has continued since then, except that I have gradually come to project this double-agedness as much on Britain itself, or more specifically on “Brexit England”.

One minute it’s the empty bragadoccio of one’s late teens, the peak of one’s Baron Münchausen years, when it goes without saying you’ve shagged the fittest girl in school and that those trade negotiations will be the easiest in human history. Next minute it’s the sod-it-all OAP bitter about the money and prestige that everyone else has frittered away (basically “since the war”) and who remembers, if not the Blitz, at least The Winter of Discontent in ’79.

As with practically every other EU citizen I have spoken to since that day in 2016, the word “belonging” is the one that turns up most often in my conversation, the one aspect of our lives that has now been most grievously damaged. And the damage is all the more keenly felt because the word carries both the abstract, psychological weight of “home/habit/habitat” and the concrete reality of actually existing family, jobs and friends. I probably need not tell you that both feel equally and vitally important.

For some, the damage is irreparable. I know too many Europeans whose sense of belonging since Brexit has become that Groucho Marx gag about clubs and membership turned inside out: “I know when I’m not wanted”. There is real anger around, because the public conversation contains a measure of real humiliation, not least from the PM with her talk of “queue-jumpers” and “nowheres”. The expatriate’s position can be complicated enough, but those added slights sometimes tip the balance. Plenty have already left, plenty more are preparing to go… what, “home”?

I usually try my best to discourage them, because I honestly don’t think we should leave the English alone with the English. Solidarity demands that we remain with our friends through these dark times. Particularly now that they too have become preoccupied with that particular word, for good and bad. Some have finally begun to ask themselves, What exactly is this England we’re supposed to belong to? Others take a more direct approach, at bus stops, in the pub: “Go home, you don’t belong here!”

You could be forgiven for thinking the latter have a point because, consciously or not, the word that carries the weight isn’t really “you” but “here”. Since the English still haven’t figured out quite what “here” is, only one definition seems available to them so far, albeit a negative one: that we are not part of “here”. That’s why, for all the anxiety-inducing present, a lot of us Euros who are determined to stay fear the future much more, i.e. what England is going to become in the years (rather than the fraught weeks and months) following Brexit.

A softer version will, finally, introduce The Great Betrayal scenario. What the Brexiteers wanted never really seemed to be “Brexit” as such, but rather “losing unfairly” in a “rigged poll” (or variations thereof). This would have given them a stab-in-the-back legend that suits their political psychologies far better than the pesky technicalities of putting their wishes into practice. Winning the referendum deprived them of that martyrdom – hence their truculent inability to take yes for an answer. And upon whom, then, is their blame-placing going to land? My guess is a Citizen of Nowhere somewhere. I hear even tourists have been accosted recently for not speaking English.

But a crash-out Brexit would be even worse. Irrespective of its aftermath – Sunny Uplands or Noxious Scrapheap – control will have been taken back and the British can begin to “make our own laws”. That phrase has always had an ominous ring for me because what you hear underneath it is “licence”, as in “I make my own rules”. Maybe my fears are exaggerrated, I certainly hope so, but long-term I can see a new, swaggering xenophobia as a far more visible weave in the whole cloth, rather than at the frayed edges, primarily through the gradual loss of communal (and possibly legal) restraints. The crash-out will be seen as a triumph – of something no one can quite put their finger on, because it’s mostly visceral feeling.

In my own guts, and in my head, I do understand why Europeans have left, or plan to do so. Less so an oft-quoted reason for it: “This is no longer the country I knew”. On the contrary, I think “Brexit England” is very much the country I knew, with its glorious and troubling complexities. It really depends on which parts of it you know: one that is capable of regressing to the dystopian future I’ve begun to fear, or one that’s able to mobilise its considerable reserves of tolerance, diversity and curiosity, or one that will come up with an uncomfortable mixture of the two. Whichever way it goes I’m pretty sure I will be able to recognize where it came from.  

More than two-and-a-half years later, what survives of the eighteen-year-old in me is grimly fascinated by what’s going to happen, as I grow into this new world. The prospect is both wearily melancholic and, frankly, getting on my nerves. But, having now spent roughly two-thirds of my life here, I have to add to that an acute sense of time passing. It’s simply too late. Sod it all, I’m not going anywhere.

Onsdagens scener + + + +

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Sep 4, 2019

Hittills har det hänt att Corbyn sopade golvet med Johnson under PMQ’s. Johnson fick en utskällning för sina rasistiska kommentarer om muslimska kvinnor (i Daily Telegraph) av Tanmanjeet Singh Dhesi, som är sikh (“iklädd turban” som The G så hjälpsamt påpekade). Och det ser mer och mer ut som Dominic Cummings är en deep cover-agent för Labour, så som han “thrashar” (heter det inte så på svenska?) de konservativa dag efter dag. Under tiden har debatten om the Benn Bill börjat. Jag följer lite sporadiskt och återkommer vad det lider.

+ Second reading av omröstningen: regeringen förlorade med 329-300, en ännu större majoritet än igår.

+ The Benn Bill är alltså en pågående process (just nu i sin Committee stage) som kommer att mala vidare genom morgondagen och, antagligen, fredag, kanske t.o.m. helgen. I kväll kommer Johnson att försöka få igenom en omröstning om nyval, som han (återigen) kommer att förlora eftersom Labour visserligen vill ha nyval, men inte kommer att gå med på det förrän the Benn Bill gått igenom och fått Royal Assent. Vilket tycks mig ganska rimligt. Mer senare. Kanske.

+ Kaos, kaos, kaos. 327-299 på third reading. Nu Johnson om nyval.

+ Benn Bill går nu vidare till House of Lords, vars filibuster förmodligen inte kommer att funka. Återstår röstningen om Johnson motion om nyval (se ovan). Som blev 298-56. Fuck it. I’m off.

Tills vidare… + + + + + +

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Sep 3, 2019

Som vanligt kommer inte omröstningen om “the Rebel Bill” (sammanfattning här) förrän i kväll, den föregås alltså av debatter från ung. kl 3 BST. Och som vanligt tar jag för givet att de som är intresserade följer utvecklingen utan att jag behöver precisera med för många plustecken, t.ex. på The Guardians (helst då specifikt theguardian.com/uk) utmärkta Live-sidor, eller BBC World eller BBC Parliament. Återkommer alltså senare.

+ Mitt under Johnsons tal inför parlamentet reser sig Tory-MP:n Phillip Lee och “crosses the floor” till LibDems… Mitt framför ögonen på Johnson har Tories’ majoritet gått från en till noll. Nu en minoritetsregering. Crazy times…

+ Torybänkarna tömdes ganska snabbt under debatten som följde på Johnsons tal. Man riktigt ser hur luften gått ur brexitörerna. Johnson har nu visat – både i gårdagens uttalande utanför No 10 och i parlamentet idag – ett tydligt och senkommet skakat självförtroende. Han ser ut och låter osäker, vilsen, haltande. Och är dessutom en riktigt usel debattör, som vi såg för en stund sedan. Det här ser inte ut att gå som Dominic Cummings planerat.

+ Tekniskt, för de av oss som inte läst på: i kväll debatteras en motion under s.k. Standing Order 24 om att ge parlamentet rätt att ta över dagordningen. Om de vinner den rätten (som inte går att ändra efteråt) kommer i morgon en debatt och, förmodligen på torsdag, en omröstning om Hillary Benns Bill om att stoppa No Deal. Om denna Bill röstas igenom, med eller utan amendments, genom sina tre readings – House of Commons, House of Lords, tillbaka till HoC – så blir den en Act of Parliament, som regeringen måste följa enligt konstitutionen. Och om det sker kommer Johnson sannolikt att begära omröstning om nyval, vilket kräver att 2/3 av MPs röstar för. Det finns andra vägar han kan gå, men vi glömmer dem för tillfället.

+ Jacob Rees-Mogg, som nyutnämnd Leader of the House, gav just en hemskt arrogant och småaktig och skitpratig förklaring inför parlamentet varför detta inte bör ske. (Detta är en bättre beskrivning av @pswidlicki: “Rees-Mogg’s inimitable combination of smugness, public school clever dickery and sheer brazen disingenuity…”) Enligt pålitliga bedömare alienerade han ännu fler Tory-MP’s som stod och vacklade. Ännu ett tecken på att den här regeringen är rätt clueless. De har inte ens sin egen destruktiva agenda under kontroll.

+ Guardians korre @peterwalker99: “I just bumped into Dominic Cummings, who was clutching a glass of red wine and wandering along the parliamentary press corridor, lost and looking for a particular newspaper office. This is not a usual occurrence”.

h/t: @annaturley (hon är Labour MP, och man får egentligen inte ta foton i HoC, men bra gjort av henne ändå) Anna Turley själv säger: “The physical embodiment of arrogance, entitlement, disrespect and contempt for our parliament.”

+ 328-301. De vann. I morgon fortsättningen. Godnatt.

+ Inte riktigt godnatt, ändå. Jag tror detta, i kväll, efter många falska alarm, var början på slutet för Torypartiet. Och det är ytterligt farligt, för vad kommer att ersätta dem?

Akt XXXIV, scen 1 +

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, Sep 2, 2019
h/t: @TheBlackGate

Schemat för veckan är alltså ganska fullt, både inom- och utomparlamentariskt. Regeringens ‘Get Ready’-sida är uppe, t-tröjorna och souvenirmuggarna beställda. Fler demonstrationer planeras, eventuellt också ockupationer. Dagordningen i Westminster i grova drag: i morgon kommer motståndarna till No Deal att försöka “seize control of the order paper” och få till (ytterligare) en förlängning av A50, vilket regeringen sagt sig kunna ignorera om de så önskar (!). Domstolsförhandlingar i Edinburgh och High Court i London kommer under onsdag/torsdag, för att se om “prorogation” går att stoppa på juridisk/konstitutionell väg. Därefter kan MPs välja att sitta över helgen för ytterligare förhandlingar, för från (tidigast) måndag upphävs parlamentet och demokratin är satt ur spel fram till 14 oktober.

Det kan hända jag åker ner till Westminster under kommande dagar (ska försöka komma ihåg att ta bilder). För det kan ju bli en del hejsan-tjosan. Ni känner igen mig på att jag har ett presskort instucket i hattbandet.

+ Johnsons tal utanför No 10 just nu kändes alltså som ett tal han inte avsett att ge. Talkören på Whitehall skanderade “Stop the coup!” Johnson såg ovanligt nervig ut. Om parlamentet i morgon röstar igenom motionen att tvinga regeringen förlänga A50 till 31/1/2020 så har Johnson inget val annat än att utlösa nyval 14 (eller 21) oktober, och måste då ha 2/3 av parlamentet med sig. Här har Labour liksom målat in sig i ett hörn, för ett nyval just då kan mycket väl gå emot dem. Johnson förlitar sig på att de ska rösta för nyval, men det kan bli problematiskt.

Snabbrapport

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Aug 30, 2019

Idag gjorde jag reklam för – vänta nu, <checks notes> – mobilskal. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det finns en verklighet bortom denna. Att sitta invadderad i ett inspelningsbås i källaren på ett stort hus på Cleveland Street, W1. De ville jag skulle låta “ung”, sådär 25-30. Vi tog ett avstamp i min verkliga ålder, 123. Sen hamnade vi på 35-40. Sista tagningen registrerade 27 år och 4 månader på Richterskalan. Det höll. Jag tackade för mig. Åkte hem och tog en smörgås.

Helgen blir nog lika tyst. Nästa vecka blir det förstås en massa +++-poster, med allt som kommer att hända i och utanför parlamentet. But that’s then, this is now.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004