Apropå Haiti och en del religiösa reaktioner. Den här posten skrev jag på Pressylta 28 december 2004 (kolla arkivet om ni inte tror mig):

Det är alltid uppmuntrande att få syn på ett par intellektuella lerfötter inunder kolosserna. Den (annars) utmärkte Martin Kettle skriver i dagens Guardian om en gammal vältuggad nonsensfråga: hur förklarar religiösa människor jordbävningar? (Nonsens, därför att Kettle vägrar förklara varför det skulle åligga just religiösa människor, såväl som seismologer, att förklara jordbävningar. Varför inte frimärkssamlare? Eller skorstensfejare? Eller kulturskribenter?). Kettle skriver bland annat om ett samtal han hade för några år sedan med den (annars) legendariske Hugo Young:

“A few days after the 9/11 attacks on New York, I had dinner with the Guardian’s late columnist Hugo Young. We were still so close to the event itself that only one topic of conversation was possible. At one stage I asked Hugo how his Catholicism allowed him to explain such a terrible act. I’m afraid that’s an easy one, he replied.

We are all fallen beings, Hugo declared, and our life in this world is a vale of tears. So some human beings will always kill one another. The attack on New York should therefore be seen not as an act of God, but as an act of fallen humanity. Then he paused, and added: “But I admit I have much more difficulty with earthquakes.”

Oh, 9/11’s an “easy one”, is it…? Well, bully for you… Nej, låt oss passera i tystnad det skenfagra svamlet om ‘fallen humanity’ och i stället titta på det där sista Young säger: “…I have much more difficulty with earthquakes.”

“Svårigheter”, minsann…! Alltså, ta och läs om det ett par gånger för att riktigt fatta, riktigt absorbera den monstruösa fåfängan i trons väsen, detta narcissistiska svarta hål som gång på gång får de religiösa att börja plottra med sin tro vid sådana här tillfällen, som kvittrande bårlärkor vid katastrofernas rand. Det har ofta sagts att det ligger en djup och förfärande och inhuman oansvarighet i religionens väsen. Och vid få tillfällen blir den tydligare att se än när tusentals
människor dör i kataklysmer som per definition saknar mening. Det är, mycket riktigt, inget annat än en intellektuell obscenitet. Om de haft ett uns av humanitet i sig skulle de förintas av skamkänslor.

Tack för ordet.

Det här börjar bli lite löjligt. NRK -> TT -> G-P rapporterar att en amerikansk författare har pekat ut Jean Sibelius som nazist. Bevisbördan låter mer än lovligt lättviktig, men jag ska inte göra mig till gisslan hos gnädige Frau Fortuna genom att helt förkasta det, förrän jag sett det eventuella köttet på benen.

Vad jag menar med att det börjar bli löjligt är att det verkar som ju längre bort vi kommer från 1930- och 40-talen desto mer sensationellt tycks det bli att det fanns nazister på den tiden! Eller ens Tysklandsvänner, högerkvinnor, eller människor “som är fascinerade av mytologi och nationalism, precis som nazisterna”…Vi hade ju den där befängda historien om Selma för inte så länge sen, till exempel.

Det är en slags underförstådd anklagelse mot dom som levde samtida med den tyska nationalsocialismen, vare sig man gjorde det i Tyskland, Finland eller Sverige: så korkade var dom att dom inte hade vett på att tänka på alla oss som sitter här idag med 20-20 hindsight och kan bestraffa-genom-publicering minsta förseelse dom begick, om dom så bara kände en lätt kindens svalka från “örnens vingslag från söder”.

Det här är en whighistorisk princip som vi experter brukar kalla DUMFAALE-principen: “Den Utomordentligt Moraliska Fördelen Av Att Leva Efteråt”.

Eftersom Thomas Nydahl på Occident mailat mig (och andra, tar jag för givet) om sitt beslut att sluta skriva för dagspressen, och om vad som ligger bakom beslutet, så tycker jag det liksom vore ohövligt att inte kommentera det. Det är förstås ett beslut genomfört med all den dramatiska slutgiltighet vi blivit vana vid från Thomas håll, och det är ju inte utan att man undrar vad det betyder när han säger att “Nu ska jag försöka delta på allvar i den strid vi står mitt uppe i”. Aux armes, citoyens?

Men ändå. Jag tror varken Thomas eller någon annan behöver bli särskilt överraskad av att jag håller med honom i många stycken. Kristianstadsbladet känner jag inte alls till, men det hindrar inte att jag känner igen bilden av en dagspress – framför allt dess kulturdelar – som så till den milda grad släppt efter på intellektuell disciplin och publicistiskt självförtroende. (Men det är samtidigt en bild jag inte riktigt känner igen nån annanstans, utanför Sverige. Intellektuellt och publicistiskt tycker jag brittisk press håller lika hög kvalitet som tidigare, dvs. i dom tidningar där man har rätt att förvänta sig det, alltså i stort sett dom som brukade kallas för “the broadsheets”.) Om det därpå följer att den personliga reträtten är den korrekta strategin, som Thomas vill mena, är jag däremot inte övertygad om. Lämnar det inte nöjesscenen ännu nöjdare?

Vad gäller islamismen, likadant. Jag delar inte alls den spenglerianska neoconsynen på ett Europa i obönhörligt förfall, och en makt- och kulturelit för evigt förslavad av multikulturalismens och relativismens upptjack, om jag får uttrycka det så. Jag delar heller inte Thomas och hans meningsfränders exklusiva fokus på islam. Religion är grundproblemet, och både kvantitativt och kvalitativt skulle jag sagt att evangelisk kristendom är ett minst lika allvarligt hot som islam, inte minst vad gäller sanktionerat våld, mot abortläkare i USA, mot homosexuella i Afrika, mot “djävulsbesatta” småbarn.

Jag håller dock helt och hållet med om att det demokratiska Europa absolut inte får hymla om det islamistiska våldet. Yttrandefriheten måste vara okränkbar, men blir kränkbar när (som Christopher Caldwell sa i FT nyligen; [registrering behövs]) radikala islamister utmanar våldsmonopolet och tar åt sig “makten att hota”:

[…]this power to intimidate, though informal, is potentially decisive. It is the same power exercised by those who threaten journalists in Russia, those who kill policemen in Mexico, or the Ku Klux Klan in the US south of a century ago. Such acts make law. It is remarkable how few people they have to harm to do so. Lars Løkke Rasmussen, the Danish prime minister, was not just mouthing a cliché when he described the attack on Mr Westergaard as “an attack on our open society”. Once a competing source of predictable violence emerges in an open society, government must do something to stop it.

Men man måste samtidigt erkänna det faktum att islam i Europa har många ansikten; de franska muslimerna från Maghreb skiljer sig i många avseenden – inte minst kulturella – från brittiska muslimer med härstamning i pakistanska Kashmir och Bangladesh. Jag har alltid menat på att ansvaret i minst lika hög grad ligger på våra muslimska “communities” i stort. Det finns ingen anledning att tivla på att majoriteten av muslimer tar ställning mot våldet, men dom måste visa det i mycket högre grad än de hittills gjort, särskilt i UK. Tystnaden har varit chockerande ibland. Var är motsvarigheten till diasporajudarnas själsvåndor över Israel och Gaza?

Jag är inte den som behöver ge Thomas råd om hur han ska agera i dom här avseendena. Men jag tycker av princip att det är vanskligt att välja tystnaden på det här viset. “Better a lone voice than no voice at all” kunde man kanske säga.

PS lite senare: Och nu när jag läst artikeln som fick Thomas att explodera måste jag hålla med om att den är vedervärdig. Men, som sagt, jag hade nog hellre svarat på den än dragit mig undan.

Hur tragiskt som helst… En gammal kanadensisk tidskrift om historia kallad “The Beaver” har fått byta namn till “Canada’s History” – eftersom porrfiltren inte släppte igenom den! Hur komiskt som helst… [Källa: Media Guardian via France 24]

Det påminner om uppståndelsen för ganska många år sen när de första porrfiltren vägrade släppa igenom alla omnämnanden av den engelska staden Scunthorpe. Som fått lida mycket under åren. En gammal reklamkampanj för Typhoo Tea hade den rätt listiga taglinen “Typhoo put the T in Britain”, vilket gav upphov till en klassisk graffiti: “If Typhoo put the T in Britain, who put the c**t in Scunthorpe?” Ack ja.

I år är det 150 år sen han föddes, nästa år ett sekel sen han dog. Spänn fast säkerhetsbältena och skruva upp stereon till elva: “WOLLT IHR DEN TOTALEN SYMPHONIE?”

Det har alltså blivit dags att slutgiltigt bestämma sig. Vilket jag aldrig kunnat göra. Det finns en – troligen apokryfisk – klassisk sågning av en skådespelarinsats: “He played Hamlet and won”. De vulgära vill nu gärna tro att den lyder “He played Hamlet and lost”, men det tar ju livet av hela poängen. Fast med Mahler är det liksom på det senare viset: man spelar symfonierna, och står alltid till slut som förlorare. Musiken har vunnit på knock-out i femtielfte ronden.

Jag har alltså stått med hela huvet och det mesta av hjärtat i lägret som anser att Mahler är romantikens sista, hejdundrande brakskit. Den plågade subjektiviteten har ingen annanstans att gå, it’s over, terminado. Emotionell bombasm är för de emotionellt döva, och nittonhundratalet/modernismen skar ner, skar tillbaka, rensade och klargjorde, och det är det modernistiska idiomet som är mitt, i musiken som i så mycket annat.

Men så hör man – mer och mer ofta ju äldre man blir, har jag upptäckt – passager, långa stycken, hela satser som har en fenomenal klarhet och lyricism, som man liksom inte hört förut, särskilt förstås i nian. Så jag har bestämt mig för att sluta raljera om brakskitar och annat, att faktiskt ta och hålla käften och lyssna i ett par år. Nu behöver jag en gång för alla veta. Jag återkommer vid pass januari 2012.

Fotnot: Här finns en rätt bra artikel av Tom Service i The G. Här är en samlingplats för festivaler och andra begivenheter. Här är en bild på honom: håll med om att han ser ut lite grand som en reklamare c:a 1997…

PS/torsdag: Detta från en av kommentarerna på Andrew Browns blogg häromdan:

Two days ago I was playing in a concert, and during a coffee break with my fellow musicians, we were chatting about the upcoming Mahler we are going to do (yet again). The principal oboe player admitted he never listened to Mahler – hated it, couldn’t stand it, but then said he really liked playing it. With that the whole table of around 6-7 of us vociferously agreed with our oboeist, all admitting we never listen to it, but quite like playing it. What emerged was how we felt when we played it. That the feeligns and the actual experience of the music was so radically different when playing, to that of listening.

What was even more interesting was everyone seemed to understand each other perfectly, and nobody seemed at all interested in exploring why that should be so. To us it was just obvious.

Här, tror jag ni håller med om, ligger något oerhört djupt och bubblar…

Observerjournalisten Andrew Anthony har varit vänlig nog att låta mig publicera avsnittet om Myrdal som fick strykas p.g.a. utrymesskäl (se gårdagen; AA:s Observerartikel här). Det är intressant läsning.

Youk Chhang is director of the Documentation Centre of Cambodia, a unique resource dedicated to the study of the Khmer Rouge genocide, He is responsible for compiling 600,000 pages of documents, 4,000 transcribed interviews with former Khmer Rouge members, and maps of 20,000 mass graves. One afternoon during the trial I stopped by his office and spoke about Duch. Chhang had read the confession that Duch had extracted from his own brother-in-law, who was imprisoned at Tuol Sleng on charges of espionage and later executed.

‘All he wanted to know about was his brother-in-law’s former girlfriends from before he met his [Duch’s] sister,’ said Chhang. ‘He was obsessed with his sexual history. The brother-in-law was flamboyant and smart, that’s why he had him killed. To get back on him for being popular.’

For Youk, the Khmer Rouge was in many ways the revenge of the unpopular, the terror of the excluded. Like so many Cambodians, Chhang lives under the long shadow of Pol Pot’s brief rule. He lost many family members including a sister who was accused of stealing rice. To prove her guilt, a soldier slashed open her stomach. It was empty, and she died hungry and in great pain.

I also spoke to Chhang about the Caldwell case. Although he couldn’t shed any light on who killed the Scots academic, he was fascinated by the Westerners who supported the Khmer Rouge. Down the years, he has made it his business to meet the most outspoken of them. Before Caldwell went to Democratic Kampuchea, a party of four Swedes, including the popular author Jan Myrdal, the son of Nobel Laureates Alva and Gunnar Myrdal, paid a visit to country. Aside from Caldwell’s party, they were the only Westerners to be allowed in.

A few years ago, Chhang met one of them, Gunnar Bergstrom, while on a lecture tour in Sweden. Bergstrom was full of remorse and handed Chhang his collection of papers and magazines from Cambodia. There were photographs of workers building a damn with Bergstrom’s comments from the time: ‘This is an amazing achievement – Cambodia’s unique contribution to the problem of feeding the population without dependence on foreign aid!’

The unique contribution, of course, was slavery. Bergstrom has voiced his deep regret on many occasions. ‘The way I see it today,’ he said recently, ‘the trip should not have been made since it became part of the Khmer Rouge propaganda.’

Myrdal, though, has been much less contrite. His preference is to concentrate on Western crimes, among which he includes human rights and democracy. He told the Hezbollah newspaper, Al-Intqad, that they were just strategies used to serve ‘imperial interests’. Chhang was so perplexed at how Myrdal could maintain this idea of himself as a defender of the poor having supported the Khmer Rouge that he ordered his memoir Confession of a Disloyal European. ‘It was the last copy on Amazon!’ he told me with mock pride.

So what was the explanation? I asked.

‘He blames his mother.’

It’s comforting to view Myrdal as a lone crank, or a misguided idealist, but the mentality he represent goes far beyond the confines of neo-Maoists. In his interview with Al-Intqad, Myrdal made a valid point: ‘If a struggle for reclaiming stolen agricultural land in some country in Africa leaves 10 White settlers dead that becomes a major human rights issue in the West whereas 100 000 dead African children are uninteresting; they are just a normality.’

Yet this kind of racism emerges in its most unpleasant form in attitudes towards Cambodia. To support a revolution against Western imperialism was worth shouting about, but the consequent deaths of two million Cambodians has not been something that the Swede has ever wished to dwell upon. Indeed, what took place in Democratic Kampuchea just over 30 years ago remains much less discussed and understood than what took place in Germany over 60 years ago. That is partly down to what’s known as the calculus of affinity – Germany is much nearer and the West was inextricably involved – but it’s also about race (the Cambodians are different from ‘us’) and the dissonance of the politics (the Khmer Rouge was the underdog fighting against imperial oppression).

En av Observers mest läsvärda skribenter, Andrew Anthony, skrev igår i magasinet om den brittiske historieprofessorn Malcolm Caldwell och hans våldsamma död i Phnom Penh under Pol Pot-åren. Helt fascinerande, väl värt en genomläsning.

Anthony berör i alla fall det faktum att bara ett fåtal pålitliga utlänningar bjöds in till Pol Pots Kampuchea, men nämner ingen annan vid namn. Jag frågade honom då om han stött på nånting om Myrdal och Gunnar Bergström under sina efterforskningar (AA har skrivit ett flertal gånger om Kambodja). Jadå, det hade han, och hade skrivit ett avsnitt om det för den här artikeln, men det blev tyvärr skuret p.g.a. utrymmesbrist.

Han gav mig i alla fall koncentratet (jag citerar AA:s epost med hans benägna tillstånd):

[…]I interviewed a guy in Phnom Penh named Youk Chhang, who is head of the Cambodian documentation centre. He lost a lot of family to the Khmer Rouge and he had met an apologetic Bergstrom, who, as I’m sure you know, long ago realised the error of his ways. But Youk couldn’t understand how Myrdal refused to budge. He was so perplexed that he bought a copy of Myrdal’s memoir Confessions of a Disloyal European. ‘He blames his mother,’ Youk told me.

Är inte detta en av årets absoluta pärlor…?

…är vad Europarådets hälsoansvarige Wolfgang Wodarg nu kallar svininfluensan. En bit av hans uttalande, hämtat från Daily Mail idag, är värt att citera:

“The governments have sealed contracts with vaccine producers where they secure orders in advance and take upon themselves almost all the responsibility. In this way the producers of vaccines are sure of enormous gains without having any financial risks. So they just wait, until WHO says “pandemic” and activate the contracts.”

I mina ögon får Rod Stewart göra vad fan han han vill, utom folkmord och pedofili, till och med bli pensionär och langa såna skrapskivor som ‘The Great American Song Book”. Varför? Därför att han hade vett på att ge ut sina fyra första Vertigo/Mercury-skivor. Därmed är allt förlåtet. Diskografin:

An Old Raincoat Won’t Ever Let You Down (1969) (Wikilänk)

Gasoline Alley (1970) (Wikilänk)

Every Picture Tells A Story (1971) (Wikilänk)

Never A Dull Moment (1972) (Wikilänk) som bara detta:

Som ni har fattat är SVT Play min nya darling. Jag har kollat Hockeykväll varje måndag/tisdag sen nåt år tillbaka: en vacker dag kommer här på Pressylta en djupanalys av det psykodrama som är Niklas Wikegård. Sen blev det Bullens matlagningsprogram, som i sin tur gav upphov till en av de mest heartfelt kommentarstrådarna, om matnostalgi. Och så häromdagen då Ebbe-filmen, som var utmärkt, men väldigt mycket också “offentlig version”: det finns massor kvar att berätta om Ebbes äventyr i storpolitiken, av avsevärt mer sinistert slag…

Men så ikväll, min första letdown: “Uppdrag Åsa-Nisse“. Jag orkade inte mer än 20 minuter. Det berodde mest på filmen i sig, en rätt slentrianmässig nostalgistudie, med fokuset inriktat på “The Making of…”-aspekten, snarare än Åsa-Nisses baudrillardska signifikans som skenpolitisk markör för en avväpnad, filmisk icke-revolt, det vill säga, för att travestera Wallace Stevens: “The Tönt at the End of the Mind”. Vårt behov av imbeciller. Idiotin bland oss. Den svenska dumheten är något vi måste prata om, och Åsa-Nisse är väl ett avstamp så gott som något. Ja, en missad chans, det tycker jag verkligen.