Isobel skriver en utmärkt artikel i Expressen om polismakten och våldsmonopolet, och en massa kissnödiga nollor på hennes blogg anser sig värdiga att svara. Det är dom inte. Hade jag varit Isobel hade jag aldrig haft en kommentarsfunktion. The riff-raff you get…! Oi vay…!

Hur som haver, det är inte omöjligt att frågan kräver lite brittisk belysning. Man måste alltid skilja på “officers and grunts”, i polisen som i försvaret. De förra är detektiverna, poliserna som har huvud längst upp, inte bara ett dasslock med inritat fejs. Detektiverna är vänner av ordning, snutar som vet vad som gäller, som vet vad saker är värda, inte bara vad dom kostar.

De senare är ordningspoliserna: i brittiskt sammanhang dom som mördade Blair Peach som Special Patrol Group (SPG) och dom som mördade Ian Tomlinson som Territorial Support Group (TSG). Samma skit, samma bäng. Dom är shit-for-brains på baslön, som man håller inlåsta i en lada från fyra på morgonen medan man spelar Led Zep på elva och indoktrinerar dom om kommunisthotet. Sen släpper man ut dom på gatorna, hälften civilklädda, så att alla rättegångar blir svårare att genomföra med videobevis.

Det är ordningspolisen man måste fokusera på, för det är där våldsmonopolet är som mest brutalt just nu, och där våra friheter – of assembly, of expression, of movement, of protest – är som mest under hot. En av lösningarna måste vara att polisen måste omorgniseras internt – och externt: varför inte folkvalda polischefer som i staterna? Men framför allt: lär dom veta hut.

Och här kan man läsa Prospects profetior för 2010… Den väsentliga skillnaden med mina är väl att deras för det mesta är fullkomligt orealistiska. Utom kanske den att “Radiohead’s new album Bad Pilchard is sold as an insert in a Chomsky essay”, som nog hade blivit ännu roligare om jag varit mer bekant med Radiohead än jag är.

Deliciöst svårt att välja bara en David Levine, men det fick till slut bli denna på Nixon, ett av hans favoritämnen – och för ovanlighetens skull försedd med en caption (som är perfekt, naturligtvis…). Levines runa i New York Times finns att läsa här. Bildgalleriet på NYRB finns här.

Januari Går till historien som Herta Müller-månaden. Tack vare  parollen ”Har du en näsduk?” blir svininfluensan ett minne blott.

Februari DN:s journalister får nu själva betala för att skriva i tidningen. Frilansare får 15% rabatt.

Mars Språkidealisten och Stureplansprofilen Nubbe Lordström kör sin Porsche Carrera från Skanör till Arvidsjaure och skildrar vansinnesfärden i den episka dikten ”Fort-Sverige”.

April Någon på Resumés redaktion utför en dags hederligt arbete. Mobbas hänsynslöst.

Maj Bodil Zalesky tar en promenad med hunden, men går vilse och är spårlöst försvunnen i flera dagar. Hittas till slut – välbehållen men konfys – i kommentarsfältet på Flarnfri schalottenlök.

Juni Vid kronprinsessans bröllop blir Nubbe Lordström den enda poeten som kommer till Strandvägen för att läsa en dikt. Han väljer Viktor Rydbergs ”Tomten”.

Juli EU beslutar att minareter ska förbjudas, men bara i Europas plattaste delar, som Danmark och Holland och Skåne, därför att dom ”sticker upp” för mycket. Alla minareter placeras hädanefter i alpregionerna och den skandinaviska fjällvärlden.

Augusti Andreas Malm exploderar.

September Genusforskningen avslöjas som en i det stora hela rätt lyckad konspiration för att puffa mediokra författarskap.

Oktober Rasmus Fleischer skriver en helt och hållet ointressant text på Copyriot, men följer upp den med ”Hur det ointressanta äger rum”, som naturligtvis är fascinerande.

November Pressylta Redux skakas i sina grundvalar. Ett DNA-test har till slut visat att alla skämt om Knatte, Fnatte och Tjatte inte är det minsta roliga.

December Världen går under. Expressens löpsedel: ”Anna Anka-exklusiv: ’Paul är INTE far till knattarna!’”

En av mina julklappar (jag fick flera stycken!) var Jimi Hendrix ‘Electric Ladyland’, hans tredje album och närapå definitionen av ett “flawed masterpiece”, enligt min mening. Hur som haver, med CD:n får man som sedvanligt är också en “The Making of…”-dvd, som är helt fascinerande på flera sätt. Dels naturligtvis för att inte bara musikerna får komma till tals, utan studiotekniker och roadies och roadiesens hund, vilket allt ger en mycket tydligare helheltsbild av ett album som bäst av alla ger ledtrådar om vartåt Hendrix skulle gått, i musikaliskt hänseende, om han fått leva.

Det är här Steve Winwood kommer in i bilden. Dom spelade ju mycket ihop, Hendrix och Winwood, inte bara på ‘Electric…’ (orgeln på ‘Voodoo Chile’) utan i otaliga sessions på The Scene Club och annorstädes. Jag tror det är Chas Chandler som berättar att Hendrix många, många gånger bokstavligen hade handen på luren för att ringa Winwood och föreslå att dom bildar en grupp på mer formell basis – men att han aldrig vågade…! Hendrix var för blygsam, och såg uppenbart Winwood som seniorfiguren: det är faktiskt ett rätt gripande ögonblick i dvd:n när Winwood med visst vemod i rösten säger att visst var det en möjlighet, definitivt.

För dom av oss som växte upp med sextiotalsrocken är det ett ständigt omtuggat ämne vilken riktning Hendrix skulle tagit, och dom allra matigaste spekulationerna måste ju då handla om vad som skulle hänt om Hendrix blivit en del av Traffic, eller Traffic en del av honom, och hur Hendrix i det sammanhanget skulle påverkat Winwoods redan starka jazztendenser. (Och inte bara det: Hendrix musik skulle för första gången fått en vokalist den förtjänade… Hendrix sångröst – om än rytmiskt OK – var ju rätt bedrövlig, och han var så plågsamt medveten om det att han hade ett specialbyggt bås i studion, där han kunde gömma sig när han sjöng…)

I stället irrade Winwood runt i “the lost years” efter Traffic upplöstes, och hamnade i dåligt sällskap (dvs. Clapton). Här är Traffic med “Glad”, bara som exempel

Mitt julkort till er i år är ett foto jag tog på en nylig studieresa till Omega Centauri.

För dom av er som är lika mycket rymdfotobögar som jag är, klicka igenom “Årets rymdbilder” i Daily Telegraph. Det är tjugoåtta bilder alltsomallt, den ena mer enastående än den andra (utom dom två sista, kanske…).

Slateskribenten Jeremy Stahl skriver om vår “bisarra” tradition att titta på Kalle Anka på julafton.

För övrigt: inte visste jag att det var det jultevetittande svenska folket som tog kål på Arne Weise genom att insistera på livesändning på julafton, och att detta bl.a. ledde till tre spruckna äktenskap, och en obesvarad kärlek till flaskan. Det ligger nåt oerhört arkaiskt i detta, nåt släktskap med vinterkungstraditionen, kanske: den folkkäre som måste dö av folkets kärlek, som måste tagas av livet för att tillfredsställa den svåraste av svenska trygghetsnarkomanier.

[“Dö” i bildlig bemärkelse, skyndar jag mig att tillägga…]

…av en som var där, Mark Lynas. Chockerande, men kanske inte oväntat. Läs här om Kinas stora ögonblick.

“Hundratals hedningar möter upp vid Stonehenge för vintersolståndet… på FEL DAG” [Källa: Daily Mail]

Varför i hela friden har inte AB:s kultursida redan nu på morgonen rensat bort allt plottret och bara lagt in en stor VAVADEVISA?! Boström har ju fått rätt i det där med Israel och människoorganen, i alla fall delvis: rättsmedicinen har nu tillstått att man på 90-talet verkligen skördade mänskliga organ utan tillstånd, men att man gjorde det med alla – israeler, palestinier, “utlänningar”… Så det är ju okej, då.

Några bevis för att man dödat palestinier enbart för deras organ har dock inte kommit fram. Men visst är det här pinsamt nog för dom som ropade “antisemitism” (jag själv inkluderat). Man kan ju bara – milt uttryckt – instämma med antropologiprofessorn som utförde studien, att “the symbolism […] of taking skin of the population considered to be the enemy, [is] something, just in terms of its symbolic weight, that has to be reconsidered.”

Så har AB till slut reagerat, vid pass middagstid.