Detta är hjärtat av Vintergatan… Bilder från tre olika teleskop – Hubble, Spitzer och Chandra – har lagts på varandra för att få fram detta. Se källan Daily Mail idag för större bild, samt förklaringar, men bara detta: den starka vita ljuspunkten till höger är Sagittarius A, det svarta hålet i galaxens centrum.
The universe is on acid, man…
Jag har just köpt min första CD på år och dag: Ernst Busch “Der rote Orpheus” med en massa fina 30-talsinspelningar. Vad sägs om “O Suzannah” arrangerad av Hanns Eisler – i snabb marschtakt! Eller “Enhetsfrontsången” med en vers var på spanska, engelska, franska och tyska? Eller Walter Mehrings “In Hamburg an der Elbe” – en hyllning till “unser Mädchen von der Reeperbahn!” Men framför allt en av mina absoluta Brechtfavoriter, “Seeräuber-Ballade”, i vilken Brecht är som allra mest bolsjevismens svar på Povel Ramel (“Det är bara sexton verser kvar!”) med refrängen: “Oh Himmel, strahlender Azur! / Enormer Wind die Segel bläh! / Lasst Wind und Himmel fahren nur! / Lasst uns um Sankt Marie die See!”. (Hur kan man inte älska ett språk som innehåller ordet “bläh”…?)
Nå, jag känner förstås er avundsjuka ända härifrån. Så fort jag tagit reda på hur man lägger upp ljudfiler så ska det bli Ernst Busch-fest på Pressylta, det lovar jag.
Bland dagens förstasidesnyheter på G-P-webben:
“Steve Tyler lämnar Aerosmith”
“Såg varg på väg till dagis”
“Varning för luriga stickproppar”
“4000 kycklingar döda i olycka”
Länkar? Don’t be silly.
Jag känner att jag borde skriva nåt om Berlin och DDR. Jag var trots allt där en hel del under mina resande år i slutet av sextiotalet och början av sjuttiod:o. Bland annat i 18-19-årsåldern för att hälsa på, och bli visad runt i Dresden och Öst-Berlin av min brevvän Freya Krummreich, som idag heter Freya Klier och bland annat skriver rasande intressanta texter som dom Bodil just översatt och lagt ut på sin blogg: “Det bästa med DDR var slutet”, del 1-4.
Men jag tror jag väntar. I alla fall tills dom som vet vad dom pratar om sagt sitt.
Och, för all del, dom som inte vet…
Jag tänkte bara ni kanske behövde några uppmuntrande ord, inför ännu en pinande arbetsvecka i det senkapitalistiska utsugningssamhället. Nä, alla som varit i London de senaste åren har väl sett den här affischen. Den var en av tre som utarbetades av brittiska regeringen 1939, inför vad man fruktade skulle bli ett allmänt nervsammanbrott med krigets antågande. (De andra två löd: “Your Courage, Your Cheerfulness, Your Resolution Will Bring Us Victory” och “Freedom is in Peril”). Men dom användes aldrig. I stället förföll copyrighten 1989, och i början på det nya seklet hittade en antikvarisk bokhandlare i Northumberland ett ex. och tryckte upp det till försäljning. Och – yes, you guessed it – den pryder numera muggar, t-tröjor, dörrmattor och babykläder.
Detta egentligen bara som en oerhört krånglig ingång till en kommentar om min gamla Gustaf Ericsson-bok, “Mannen som kom tillbaka från de döda” (herrejösses, jag måste ta och städa upp Ericssonsidorna nån gång… eeek). För det enda rimliga hoppet att denna ytterst läsvärda bok ska nå fortsatt spridning är att en antikvarisk bokhandlare i Northumberland hittar ett ex. och trycker upp det till försäljning. Dess publicistiska öde, om man uttrycker det så, är sannerligen inte unikt, men icke desto mindre rätt brutalt. Den kom ut våren 2000, gick på rea 2002 och restupplagan makulerades väl ett par år därefter. Den sålde heller inte tillräckligt många exemplar (drygt ettusen tror jag det var) för att den ska finnas relativt lättillgänglig i antikvariaten. På Bokbörsen finns den till exempel ytterst sällan. Det riktigt fåniga är dessutom att man som upphovsman inte ens fick chansen att köpa in ett par hundra ex av restupplagan, för eget behov, så att säga.
Jag kom att fundera på allt detta, eftersom boken besitter ett rätt vitalt efterliv: läsare och anhöriga till både Ericsson och andra medverkande hör av sig titt som tätt; forskare i angränsande ämnen skriver och ber om tips ur min forskning, nu senast en historiker i Finland som skriver om en rysk 30-talsjournalist med vissa kopplingar till Ericsson. Det visade ju sig att Ericssons egna kopplingar till Sovjetunionen från 1926 var mycket starkare än jag anade när jag skrev boken (läs t.ex. uppdateringen här) och det skulle vara roligt att kunna revidera dom avsnitten. Jag ska försöka ta reda på om man kan köpa ut själva lägget från Ordfront och sedan ge ut en reviderad upplaga som print-on-demand (för utgivningsrätten har väl nu återfallit till mig?)
Jag återkommer nog om detta. Och nästa post på Pressylta ska förhoppningsvis handla om nåt mer väsentligt, som klimathotet, eller Idol.
Skogekär Bergbo: Wenerid: Tionde Sonetten (c:a 1650)
Så syntes mig hon tog min hatt i sina händer
och gick så därmed ut; dessmillan sökte jag.
Det såg hon, ropa mig, fick hatten, sade: tag!
Och så milt leende sig saktelig från mig vänder.
Ett frihets tecken är en hatt. Ty när det händer
att trälar frihet givs, så är det gammal lag
att giv’en hatt. Så tror jag ock hon få behag
omsider frälsa mig och mig min frihet sänder.
Men hurdan frihet? Att jag ej älskar mera?
Få det jag älskat har? Det förra kan ej ske,
det är otrolig ting så vidt jag än kan se.
Dock tyckte mig jag fick sist gunstetecken flera
och tror ännu som förr: så hård är ingen skön,
som blötes ej av en rätt älskars trägne bön.
—-
(Fotnot: Celan och Dickinson var helt klara, men jag led fasliga själsvåndor innan jag bestämde mig för Wenerid X som nummer 3. Det fanns så många andra stora anspråk: Lorca, Shakespeare, Södergran, Petrarca… Men jag tyckte vi borde vända hemåt som avrundning, med en solid svensk headfuck som denna: “har jag rätt att känna så här”? Men, oj, vad fin den är… Hattar, frihet och kärlek i en och samma dikt, det är hisnande… Och första strofens sista rad “Och så milt leende sig saktelig från mig vänder” är en av de vackraste rader som någonsin skrivits på svenska, enligt min mening).
Emily Dickinson: Ample Make This Bed (c:a 1864)
Ample make this bed.
Make this bed with awe;
In it wait till judgment break
Excellent and fair.
Be its mattress straight,
Be its pillow round;
Let no sunrise’ yellow noise
Interrupt this ground.
Paul Celan: Corona (1952)
Aus der Hand frißt der Herbst mir sein Blatt: wir sind Freunde.
Wir schälen die Zeit aus den Nüssen und lehren sie gehn:
die Zeit kehrt zurück in die Schale.
Im Spiegel ist Sonntag,
im Traum wird geschlafen,
der Mund redet wahr.
Mein Aug steigt hinab zum Geschlecht der Geliebten:
wir sehen uns an,
wir sagen uns Dunkles,
wir lieben einander wie Mohn und Gedächtnis,
wir schlafen wie Wein in den Muscheln,
wie das Meer im Blutstrahl des Mondes.
Wir stehen umschlungen im Fenster, sie sehen uns zu von der
Straße:
es ist Zeit, daß man weiß!
Es ist Zeit, daß der Stein sich zu blühen bequemt,
daß der Unrast ein Herz schlägt.
Es ist Zeit, daß es Zeit wird.
Es ist Zeit.
————
[Michael Cheeseburgers engelska översättning finns här, som jag dock inte ansvarar för…]
En regnbåge gjord av månsken… Bilden är tagen av Chris Walker i Richmond, North Yorkshire. (Källa: Daily Telegraph)
(Fotnot: “Var är min måne?” var Federico García Lorcas – förmodligen apokryfiska – sista ord).
Författaren Stina Aronson har blivit aktuell, bland annat genom De Nio:s litterära kalender (och Therese levererade en av Aronsons dikter igår, till allmän acklamation). Jag vill emellertid fokusera på en aspekt av Aronsons liv och verk, som vid första anblick kan verka puttenuttig men som vad det lider kan utveckla sig till en av de djupaste insikter Pressylta nånsin har levererat till en oförtjänt värld. Förutsatt, vill säga, att den inte visar sig vara puttenuttig rakt igenom. Det vore ju otur. Nå, hur som helst, här presenterar vi då…
Stina Aronson och mysteriet med det försvunna s:et
Stina hette alltså Aronson därför att hon, enligt Wikipedia (jag vet, men hav tålamod…), gifte sig med överläkaren vid Norrbottens tuberkulossjukhus Anders Aronsson. Nu ska jag lämna åt litteraturvetenskapen att reda ut Aronsons kärleksliv, hennes förhållande med Artur Lundqvist, och hur detta eventuellt påverkade hennes äktenskap med överläkaren Anders. Det är inte vår angelägenhet, utom i så måtto att Stina vid något tillfälle under tidsresan beslutade sig för att kapa bort ett av s:en i Aronssons namn.
Vi rör oss alltså i de chronschoughar i vilka det ibland kan vara svårt att se alla trädh: de svenska efternamnsstavningarnas politiska mikroekonomi. Vad gäller -sonnamnen (i motsats Kronskogskomplexet) verkar den grundläggande regeln vara att “less is more”. Ett “s” är kort sagt finare än två. Olson ser ner på Olsson. Undantaget är bokstaven “h”, där Ohlson ser ner på Olson och ser ännu mer ner på Ohlsson, som uppenbart inte kan bestämma sig.
Mitt eget exempel kan tjäna som belysning. Min farfar och farmor stavade Pettersson, men deras tre söner ändrade till Petersson: “less is more”, alltså, för de hade alla tre kommit en bit längre på den sociala färden än deras föräldrar, som plägade ske med den generationen. Farfar var elektriker och av hans söner blev en egen företagare, en blev finmekaniker, och en blev köksmästare (min far). All well and good, välfärdssamhället har fått upp gasen, och den blivande köksmästaren gifter sig strax efter kriget med Marianne. De får två söner.
År 1967 drabbas den ene, Gunnar Petersson, av sin första riktigt stora kärlek. Det hela utspelade sig i och kring Hvitfeldtska gymnasiet, FNL-rörelsen och med tiden KFML. Hon hette Anon… Anon Lindström. Hon var vacker som en dag i mitten av april, skärpt som en nyvässad stämgaffel. Det var en intensiv historia, så intensiv att vi omsider fick höra att politbyrån formellt stämplat oss som “madrassrevolutionärer”. Det var, som alla visste, första stationen på resan till Ljubljanka.
Mitt gapflabb, när jag fick höra detta, fick jag snart svälja när det visade sig att Anon tog detta rätt allvarligt. Det markerade i själva verket början på slutet för oss. Tristan och Isolde var det väl inte, men traumatiskt nog. Hur som helst, som ett led i Anons strävan att rehabilitera oss båda i KFML:s ögon satte hon mig en dag ner på den lilla kullen bakom deras hus på Guldheden och föreslog på fullaste av fullt allvar att jag skulle ändra stavningen av mitt efternamn från Petersson till Pettersson.
Hon behövde förstås inte förklara varför. Jag fattade med en gång. Det personliga är det politiska. Det var en seriöst avsedd gest mot proletariseringens nödvändighet, ett brott med min familjs uppåtsträvande förflutna, ett omfamnande av folkets verklighet, en hemkomst till arbetarklassen. Jag böjde på nacken inför det oundvikliga. Historien tog ut sin rätt.
Och Pettersson har det varit ända sen dess. Min bror heter förstås fortfarande Petersson. Jag var bara för indolent för att ändra tillbaka, för det handlade ju vid det laget om pass och skattsedlar och allt det där som fortsatte ramla in genom brevlådan långt efter att Andersson blivit Andermatt, i Pär Rådströms radiokåseri.
Men jag undrar över Stina. Varför tyckte hon att hon behövde “posha upp” på det viset? Han var ju överläkare, för jösse namn, Anders. Han hade “över” i själva titeln! Vad var hon ute efter? Nån som vet?
