Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

No news, del 4

Wednesday, May 20, 2009

Några avslutande reflektioner.

Onsdag lunchtid mailade jag DN:s och SvD:s utrikesredaktörer (Lars Boström/Anders Bolling resp. Niklas Kierkegaard) och frågade varför det varit så tyst om de senaste två veckornas demokratikris i UK. Så här dags (onsdag kväll) inget svar, förstås.

Onsdag eftermiddag, däremot, dyker det upp en del småkrafs om saken på deras webbförstasidor, föranlett av att Brown inte tänker utlysa nyval pga krisen (vilket är det minst sensationella i hela historien…), och därvid några bihangsartiklar som jag aldrig förut sett på deras webbutrikessidor.

“Småkrafs”, “bihangsartiklar”? Jag säger det därför att alltihop är byråmaterial, typ TT-telegram på 1000 tecken. Våra två största, seriösa dagstidningar har helt enkelt inte förmått täcka en av de största, seriösa utrikesnyheterna på länge, inte tillnärmelsevis.

Vet Meta Velander att hon bara handlar om Velander?

Categories: Uncategorized
Tuesday, May 19, 2009

Denna post är en del av Pressylta Reducii rullande serviceprogram “If you lived here, you’d be home now”…

Under mitt utrikesletande i den sisådär-seriösa pressen i Sverige fick jag syn på en (några veckor gammal iofs, men ändå…) artikel om Lockerbie i DN. Detta triggade (is the word nowadays, I believe) en åminnelse om att jag återupplivat ett par döda länkar i Pre-WordPress-arkivet.

Den ena är då en text (pdf) om Allan Francovich, som gjorde den kontoversiella filmen om Lockerbie, och om mitt samarbete med AF i fråga om Palmemordsfilmen-som-aldrig-blev. (Texten ursprungligen postad på Pressylta 12 oktober 2005).

Den andra texten är – and you’re gonna love this – en introduktion till cricket… It takes all sorts, som Mr Bassett sa. (Ursprungligen postad 22 oktober 2005).

No news, del 3

Tuesday, May 19, 2009

Ursäkta tjatet, men det här börjar bli ordentligt mysko… Idag har Johanna Reimers en ganska lång rewrite i Expressen (“Dokument/Tisdag”). Men i övrigt?

Det ryktas nu (tisdag lunchtid) att talmannen är beredd att avgå, första gången det har hänt sedan 1695.

I DN:s och SvD:s utrikesavdelningar fortfarande ingenting. Står det nåt i papperstidningarna, som inte finns på nätet? Tipsa i så fall gärna i kommentarerna. Thank you very much.

No news, del 2

Monday, May 18, 2009

En avgrund har öppnat sig i UK under det gångna året, och motsvarigheter finns nog i andra länder, men det är också en helt karaktäristisk kris för ett samhälle som levt med anglosaxisk kasinokapitalism i tjugonåt år. Det kan sammanfattas hur banalt som helst: what greed an excessive sense of entitlement does to people… Och vad det gör med ett specifikt demokratisystem, som nu stapplar mot sitt slut.

Krisen har efter tio dagar av avslöjanden blivit konstitutionell, och inte bara för att den idag måndag fokuseras just på talmannens, Michael Martins, framtid (han har katastrofalt missförstått och misskött sitt uppdrag). En avsevärd del av en hel generation politiker (dom som oavsett partitillhörighet suttit under Blair/Browneran) kommer med all säkerhet att försvinna från scenen lika bryskt som dom förtjänar. Valsystemet och parlamentet kommer att reformeras, kanske t.o.m. så långt att själva valkretssystemet äntligen avskaffas.

Men det är också värt att, för överblickens skull, ta ännu ett steg tillbaka. Det här har också med media att göra, i så måtto att massmedia dessvärre befinner sig på fel sida av förtroendeavgrunden, trots det journalistiskt berömvärda uppsvinget för Daily Telegraph (läs här om hur historien hittade sin väg till offentligheten) och trots den lika berömvärda insatsen från Heather Brooke, som drivit en mångårig FOI-kampanj om just detta med MP’s expenses.

Men Brooke hade alltså jobbat på detta i fem år, och skandalen bröt ut pga ett oväntat (och tydligen rätt amatörmässigt) läckage inifrån Whitehall. Varför orkade inte den samlade brittiska mediebrigaden storma just det här citadellet? Alla visste ju mer eller mindre vad som pågick. Intrycket det stora tidningskköpande, tevetittande flertalet nu har är att det finns en oupplöslig intressegemenskap mellan mediesfären och bankir/politikerssfären. Och vem kan, i princip, kritisera den bedömningen?

Det kanske förhåller sig så som nån sa (“You want me to pay for this shit…?!”) dvs. anledningen att allt färre och färre vill betala för nyheter helt enkelt är den att nyheterna inte gör sitt jobb, inte gräver där det så uppenbart behöver grävas och inte ställer dom frågor som lika uppenbart behöver ställas.

No news is, um, no news

Sunday, May 17, 2009

Storbritannien är, efter USA, det mest rapporterade utlandet i svenska medier, i allt från popmusik till mordhistorier, politik och kultur, osv osv. Det är därför fyrtitredubbelt konstigt att inte mer skrivits – vad jag sett under mina genomklickningar på webben – i Sverige om en av de största och mest genomgripande politiska kriser som drabbat landet på många, många år: jag skrev om det för nån vecka sen.

Groteska avslöjanden följer på skrattretande avslöjanden. En parlamentsledamots rutor krossas, en annan står under polisskydd, en annan har flytt utomlands. Labours donatorer har alla utom en dragit sig tillbaka och partiet står inför en katastrofal ekonomisk kris. Skilsmässan mellan folk och folkvalda har helt enkelt gått in i sitt decree absolute. Det är en historia som har massor av kryddor och lösgodis uppe på toppytan, medan den samtidigt drillar så djupt ner i demokratins grundvalar det nån sin går att, ähm, drilla.

Det är med andra ord en historia som kräver en utrikesbevakning som heter Bengt Albons (eller kanske inte, för Bengan har tydligen gått på semester igen). Det enda jag läst är en rewrite av allas vår fotbollsreporter Jens Littorin på DN (som jag nu inte ens hittar nån länk till…). Men visst är det jävla mysko…? Har dom inte Sky, har dom inte BBC24, har dom inte Internets?

Allan Edwall – en världsexklusiv!

Categories: Svenskt allmänt
Thursday, May 14, 2009

Jag ser att det kommit en biografi om Allan Edwall. Det är ju bra. Underligt nog kände jag faktiskt Allan lite grand. Jag träffade honom strax innan jag tog mitt pick och pack och flyttade hitom, år 1972, det var på premiärfesten för “August! August!”, en pjäs av Pavel Kohout som Folkan i Göteborg satte upp, med Allan i huvudrollen. Vi gjorde sällskap i en pytteliten röd sportbil in till stan sent på kvällen, därefter i en lika pytteliten lägenhet på Nordhemsgatan, därefter i älgskogens råmande barrmarker: Allan med sportbilens ägare i sängen, jag med sportbilens ägares kompis i soffan. Age before beauty, som det heter.

Vi återknöt vi bekantskapen 1985 när Björn Gustafsson och Allan kom till London för att göra en dubbeluppsättning av Strindbergs “Paria” och “Tunneln” av Pär Lagerkvist (på Commonwealth Institute, tror jag det var). Det var då jag upptäckte – och detta kan man väl se lite grand som en världsexklusiv – att Allan var en oerhört välbevandrad godiskonnässör. Vi gjorde ett flertal utflykter och hade många och långa diskussioner om det engelska godiset, varav väldigt lite föll honom i smaken: bortsett från Bassettklassikerna så var väl Rowntrees FruitGums bland de få som fick passera. Möjligtvis också nån av minttabletterna, om jag inte misstar mig.

Wagner åt kottarna!

Categories: Kulturellt
Wednesday, May 13, 2009

Jag har svårt att föreställa mig att kulturrådets chef i Sverige skulle sagt vad kulturrådets chef i England sa igår: häll en hink Liebestod över the ankle-biters! Det är en jävla sund och uppfriskande inställning, enligt min mening, inte minst med tanke på den bedrövliga musikundervisning som (i de flesta fallen, det finns lysande undantag) bedrivs på lågstadiet i det här landet. Men Liz Forgan har också alltid varit en kulturchef (inte -byråkrat, alltså) med både huvud och hjärta på de rätta ställena. Mer makt åt henne!

En ny Standard

Categories: Brittiska medier
Monday, May 11, 2009

En nydesignad Evening Standard – sorry: “London” Evening Standard – är ute. Och den är, ironiskt nog, gratis. Men bara för idag. Och, jodå, det är mycket “vita ytor” igen. Det ska ju kännas “luftigt” nuförtiden. Fast jag har börjat luta åt åsikten att de vita ytorna egentligen är till för att ge medborgarjournalisterna plats att pränta in sina egna artiklar… Paradnumret är en specialskriven essä av Tom Wolfe om – guess what? – rika människor (ej nätad, vad jag kan se).

Men förra chefredaktören Veronica Wadley sågar sin nygamla tidning i Guardian, vari också hennes efterträdare Geordie Greig intervjuas.

Demokratins överbetalda dödgrävare

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, May 11, 2009

Det är svårt att överdriva vikten av det mullrande oväder som dragit in över den brittiska demokratin med Daily Telegraphs avslöjanden om parlamentsledamöternas mångåriga räkmackeregatta: förra veckan gällde det huvudsakligen Labour-ledamöter, främst i regeringen, den här veckan hamnar fokus på Tories.

Steve Richards i Independent talar om “demokratins kris”, Larry Elliott i Guardian om en kommande valseger för “BNP och apatin” bland arbetarklassväljare.

Vad som får en att tappa hakan, eller andan, eller koncepterna, är framför allt den oskalade råcynism med vilken dom inte bara kammat hem miljoner i skattebetalarpengar till allt från hundmat och till husreparationer, utan med vilken dom nu försvarar sig med att allt detta skedde “inom gällande regler”. Regler, alltså,  som dom själva satt ihop och klubbat igenom.

[Fotnot:] Ett annat försvar dom drar ut med är att expenses-kulturen varit så utbredd pga att lönerna anses så låga för allt det jobb dom utför. Grundlönen för en nyanländ parlamentsledamot är £63,000 om året (drygt SEK 730,000). Det är ungefär samma som för en rektor för en större gymnasieskola i Londons innerstad. Betänk då att snittlönen i London i stort är £26,000 (drygt SEK 300,000)…

[Fotnot 2:] [Det här kan hålla på i evigheter…] När man sen läser igenom detaljerna i alla deras expenses claims så får man – återigen – en liten roman på köpet. Det handlar inte alls om att dom vill ha pengar för Wein, Weib und Gesang, utan för, tja, badkarspluggar och målarfärg och trädgårdsmöbler och renoveringsprojekt och stängsel och städerskor… Korruptionen har uppstått därför att engelsmannen ständigt måste renovera sin borg. Fastighet, inte sex. Trädgård, inte martinis. Hemtrevlig korruption.

Vi har varit inne på det här förut, alltså vad jag gärna vill kalla Ceaucescu-regeln: förr eller senare blir människor i tidsmässigt open-endade maktpositioner blinda och döva, dom börjar vifta med händerna åt den buande folkmassan nedanför podiet och tillrättavisar dem med orden: “Nej, vänta, det är inte nu ni ska hurra…!”

Kreuger

Monday, May 11, 2009

Jag har förstås följt skriverierna om Frank Partnoys nya Kreugerbok, och har varit i epostkontakt med Partnoy själv, fast allt hittills på behörigt avstånd. Jag har ännu inte läst boken, och vet inte om jag vill göra det heller. Jag vet överhuvudtaget inte om jag ska ge mig in i hela faderuttan igen, det känns väldigt, um, yesterday.

Å andra sidan har vi här – vad jag förstått – en bok som i sig själv och i det kritiska mottagandet går i gamla välkända fåror och lämnar många viktiga frågor obesvarade: om skulder och tillgångar; om tiden för självmordet; om de italienska obligationerna; om järvarna, gästabudet och vem som egentligen svindlade vem.

Bara nåt sånt som blurben på Profile Books-länken ovan, där det står att det inplanerade mötet lördagen 12 mars 1932 skulle handla om de “förfalskade” italienska obligationerna. Det var inte förrän flera veckor senare man överhuvudtaget hittade obligationerna, i ett kassaskåp i Stockholm.

Hur som haver. Jag tror jag låter det ligga, för överskådlig.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004