Författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli
har nog svenska kulturens längsta namn.
Att skriva eller säga det kräver att man är tålig
så man inte snubblar innan man kommer fram.

Och man undrar ju, för det står inte skrivet,
vem Ringskog, vem Ferrada och vem Noli var?
Att de kände varandra, alla tre, får man ta för givet,
men på det är det nog bara Caroline som har svar.

(Sorry, nothing personal, för jag har inte mycket hum om vem Caroline Ringskog Ferrada-Noli är, har bara sett namnet skymta förbi när jag seglar igenom svenska kultursidor då och då. Detta bara som en övning i hur man får in radbrytningar i samma paragraf – eller block, som det nu heter – i den nya, helvetiskt komplicerade versionen av WordPress. Experimentet lyckades, men jag vet fortfarande inte riktigt hur eller varför. Om ni inte passar er kan det komma fler verser, tills jag fått ordning på det.)

A disciple of fear and theorist of absolutism, terrified of civil war and collapse, Hobbes may seem a world away from our comparatively placid politics. In the modern British state, fear is dispersed through the buffers of impersonal departments and agencies. It comes in a brown envelope announcing a new reduction in your benefits or an increase in your rent, or keeps you awake at night working out how many meals you will have to miss yourself this week in order to feed your children. It is low-grade and constant, but Hobbes shows that it is also intentional: fear produces biddable citizens. Any prospect for broader change must somehow dissipate that fear; it must also reckon with Hobbes’s insight that political institutions are more fragile than they seem, though their wreckers are more likely to come from the ranks of the wealthy than the insurgent rabble he feared.

Läsvärd bloggpost på LRB av James Butler.

En ny undersökning från @YouGov bland konservativa partimedlemmar, de som alltså till slut ska rösta fram vår nya premiärminister i juli, visar följande.

46% skulle gärna se Brexitpartiets Nigel Farage som ledare för Torypartiet. 63% skulle acceptera att Skottland lämnar Unionen som ett pris att betala för Brexit. 61% skulle gå med på significant damage to the economy som ett acceptabelt pris att betala. 59% skulle acceptera förlusten av Nordirland. 54% skulle acceptera att Konservativa partiet gick under som ett pris att betala för Brexit.

Jag menar…

I The G i morgon har David Shariatmadari ett utdrag ur en kommande bok om språktvister världen över. Jag tycker i och för sig inte exemplen är särskilt uppseeendeväckande, men man får kanske läsa hela boken för att få till sig resten. Vi har diskuterat dem förut. Var kom japanskan ifrån? Varför envisas tyskan och franskan fortfarande (nätt och jämnt) med femininändelserna (“Schauspielerin”)? Varför säger spanjorerna “Argelia” i stället för “Algeria” när man ändå har så många arabiskhärledda ord som börjar på “al-“?

Ett par svenska saker jag funderat på under senaste tiden.

Skjutning. Är det helt enkelt ännu en anglicism (shooting)? Ordet förekommer historiskt (enligt svenska.se) enbart med prefix, som “beskjutning”, “inskjutning” och sedan det mycket modernare “skolskjutning”. Kanske just för att fenomenet är så modernt? “Skottlossning” är ju något annat. Men – och mitt minne sviker mig här – om det förekommit en shooting skulle man förr inte kallat det “skjutning” utan använt en omformulering som “en man sköt besinningslöst mot folkmassan” eller liknande.

Random. Jag såg det senast i dag i en ingress i SvD. Det är ett underbart ord på engelska. När man gått en krogrunda på 72 timmar och kommer hem och frun frågar vafan som hänt säger man bara, “Oh, just some random shit…”. Men vad är det för fel på det lika underbara ordet “slump”? Jag slumpade iväg på krogen. Jag skyller på slumpen. Det var slumpen som bjöd, hur kunde jag tacka nej? Det är en grad av fantasilöshet och indolens som jag finner riktigt upprörande. Men egentligen inte. Vi har Boris Johnson. Ni har random shit.

Det har varit 16 juni 1904 hela dagen idag, som vanligt. (Bortsett från att det också råkar ha varit Fars Dag och, jo tack, jag åt en underbar lunch med sonen, jag tog pannstekt kummel). Men som varje Bloomsday på senare år känner jag att ögonblicket kommer allt närmare för min tredje läsning av ‘Ulysses’. Första gången var jag väl 16-17 och fattade inte då hur man läser den, bara att jag föll pladask för inledningen.

STATELY, PLUMP BUCK MULLIGAN CAME FROM THE STAIRHEAD, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed. A yellow dressing gown, ungirdled, was sustained gently-behind him by the mild morning air. He held the bowl aloft and intoned:

— Introibo ad altare Dei.

Hur man läser ‘Ulysses’, och än mer ‘Finnegans Wake’, fattade jag först några år senare. Det var för att jag tog med mig en annoterad upplaga av den senare när jag flyttade till Dublin 1971, något av det klokaste jag någonsin gjort (särskilt vid tjugo års ålder…) Låt saker passera förbi, läs gärna högt-i-andanom, lyssna på musiken, smaka på orden.

Fast det handlar heller inte om att vara läsare i konventionell mening, utan snarare åskådare och åhörare. De är som sådana där tavlor man måste blindstirra på för att se vad de föreställer. Först när man tagit ett eller ett par steg bakåt börjar historien berätta sig, det är då man börjar se och höra.

Jag läste om ‘Ulysses’ nån gång mitten på 90-talet, och det börjar alltså bli dags igen. Det ligger en gammal amerikansk pocketupplaga i någon av lådorna i garaget. Jag tror tiden är inne.

Pressylta just nu är ett slags Bir Moghrein, en ökenstad i Mauritanien där man har en WhatsApp-grupp för att spåra förrymda kameler. Och inte mycket mer. Det är torrt, hett, ingenting händer. Tanken befinner sig i andra sfärer, andra geografier. Kroppen befinner sig visserligen i London, men ändå långt därifrån. Paris, kanske.

Jag återkommer när jag landat igen.

Läckert omslag på senaste New Statesman, för att illustrera en debatt som nu tagit fart ordentligt. Länk till Robert Saunders essä (jag tror man kan läsa tre gratisartiklar i månaden på NS) Detta i synnerhet som det nu verkar allt mer troligt att Boris Johnson blir partiledare/premiärminister, hur otroligt det än kan tyckas. Hans rivaler är heller ingen upplyftande samling individer. Tänk er en blandning av Mogens Glistrup och Sten-Åke Cederhök i Ängelholms nyårsamatörrevy. Inte särskilt roligt, alltså.

PS: Showing your age… Referenserna till Mogens Glistrup och Sten-Åke Cederhök placerar mig definitivt i en viss åldersgrupp, men vi vet ju sedan enkäten att majoriteten av läsarna befinner sig vid samma stadium av livsbanan. Till yngre läsare kan jag bara säga, Google the fuckers, then…!

+ Från den oefterhärmliga Sarah Dempster (@Dempster2000):

Things that would be better at running the country than Boris Johnson: 1. whitebait 2. tights stuffed with newspaper 3. gas 4. moustache on plinth 5. ASDA Smart Price Minced Beef & Onions (98p) 6. the A47 7. mollusc 8. scalp on doily 9. marrowfat peas in centrifuge 10. duck’s memory of war 11. Wickes Corrugated Flexible Conduit 20mm x 5m 12. yam

Det här med Open Source Intelligence är en av de intressantaste sakerna som hänt inom, jag skulle sagt journalistiken, men det är ju oftast inte journalister som jobbar med OSINT utan folk från en mängd områden som arkitektur, forensics, geografi, osv. Det är på sätt och vis en sann medborgarjournalistik. Den här bloggposten på NYRB är en föredömlig historik och genomgång av fenomenet, inte minst hur det ibland krockat med konventionellt undersökande journalistik, som i fallet Seymour Hersh och Syrien.

Själv läser jag regelbundet websiten Bellingcat, en av de första och viktigaste onlinegrupperna som sysslar med OSINT. Många har också spekulerat om man inte skulle kunna göra ett OSINT-projekt av det som hände på Sveavägen/Tunnelgatan 28 februari 1986. Läser man, som jag gör, Gunnar Walls blogg (se länklistan) så är det lätt att förlora sig i alla de variabler som styr vilka vittnen som var var, såg vad, agerade hur, särskilt kanske vad gäller diskussionerna kring Skandiamannens eventuella roll.

Jag vet att en del har funderat på om man skulle kunna anlita en grupp knuten till Goldsmith’s College här i London, Forensic Architecture, som redan genomfört ett flertal imponerande projekt. Vem som skulle stå för omkostnader och liknande återstår kanske att reda ut, men varför inte Palmegruppen själv? Hur som helst tror jag en exakt grafisk-digital reproduktion av händelseförloppen, inkluderat samtliga variabler, skulle lägga väldigt mycket i dagen.

En vän skickade mig just den här gamla (aug 2017) artikeln ur The G om att John Milton och Galileo Galilei verkligen träffades i Florens i slutet av 1630-talet, hur det kom att påverka Milton och Paradise Lost, och så vidare. Sådana osannolika möten får man alltså noga mäta på bevisvågen, men Milton/Galileo verkar ju väga ganska tungt på skalan. Aningen mindre så med det möte Strömberg och jag skrev om i en radiopjäs 1979, mellan Groucho Marx och Ezra Pound: att de båda bevistade Eliots begravning 1965 är säkert, men allt därutöver, kalla det kreativa spekulationer…

Ännu mindre sannolikt är det mest fantasieggande och hårresande av alla. Det finns dock mer än en chans att Adolf Hitler och Ludwig Wittgenstein möttes. De gick i samma årskurs på samma skola i Linz, den hette Fadingerstrasse Bundesrealgymnasium. Hitler skriver tydligen (har inte läst den) i ‘Mein Kampf’ om en långväxt, snygg jude från en rik familj som hade skrattat hånfullt åt honom i skolan pga någon händelse. I sitt ökända tal från 1939 om judarnas framtida öde säger han också att “de kommer nog inte att skratta så mycket längre till” (ej ordagrant, har källorna någonstans om så önskas).

Det outsägliga. Det utsägliga.

Det har varit lite för mycket me-me-me den senaste veckan. Så nu tänkte jag förklara varför Lionel Messi är så bra.

Det är som när man lär sig köra bil. Att lära sig köra bilen är inte särskilt svårt, det tar tre-fyra lektioner: ratten, bromsen-gasen, kopplingen och växelspaken (när sådana fanns), backa runt ett hörn, ligga på mittläget (eller vad det heter) när man stannar i uppförsbacke, osv osv…

Det som tar tid att lära sig är ju trafik. Framför allt att fatta de tre avstånden: det som händer närmast inpå en (barn som springer ut i gatan), det som händer i medeldistans (det där ljuset ska just slå om till rött, sakta ner), och det som händer på långavstånd (stockning där framme, jag tar genvägen här).

Samma med Messi. Titta på vad han gör när han tar sig igenom försvaren. De är så nervösa att de ställer sig i försvarsläge, dvs med benen isär, och Messi bara nutmegs them. (Vad heter det, att spela bollen mellan benen?) Det är så han funkar, det är så han kommer vidare in i motståndarnas straffområde. Lägg därtill att han har ett balanssinne som inte är av denna världen.

Men – det är trafiken som räknas. Det som om han har en personlig drönare ovanför plan, som ser hela schemat, som ser hela dramaturgin, från början till slut. Det finns miljoner “10 bästa Messigrejerna” på YouTube, men titta på dem noga och se att han tittar upp mer än han tittar ner. Som med bra hockeyspelare behöver han inte veta vad klubban gör med pucken just då, bara vart den är på väg.

Geni av den sorten är en balans mellan taktik och strategi (underbyggt förstås av fysik och skicklighet, jo jo) men det är balansen mellan det lilla och det stora, det lokala och det universella. Ingenstans inom sporten har jag sett den balansen mer perfekt, tror jag. I alla fall inte inom fotbollen.

+ På tal om bilar. Igår eftermiddag stod Paul, Phil och jag på parkeringsplatsen och beundrade Pauls nya Ford Mondeo kombi. Så ska man ju säga något beundrande om den, det hör ju till. –Rymlig och bra, sa jag. Phil, i sin tur, är kanske inte det vassaste verktyget i lådan. –Nice colour, too, sa Phil. Det blev tyst. Det är en vit bil.