Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Dagens analogi

Categories: Internet, Kulturellt
Monday, Mar 23, 2009

Kommer från Andrew Brown, i slutet på ett långt och nördigt inlägg om att byta motherboards och annat helvetiskt:

“It’s like being Keith Richards going into tax exile – you go to sleep in one country and wake up in another, but your flunkies have moved all the furnishings and even the ashtrays around you so you need never know what happened.”

Äntligen…

Categories: Kommunism
Sunday, Mar 22, 2009

Äntligen… kan jag tala om för er varför Pressylta finns, varför jag började skriva, varför jag började leva, varför månen ser ut som min farbror Nisse. The truth will out. Jag är en av dom.

In memoriam Jade Goody

Sunday, Mar 22, 2009

Jag tror inte det skrivits så mycket om detta i svenska medier, men Jade Goody har nu dött i cancern som drabbade henne för några månader sedan. Jade Goody var en Big Brother-kändis, med allt vad det innebär av medfödd talang och solida meriter.

Men hon markerade också något av ett nytt kapitel i kändisskapandet i så måtto att hon nådde sin berömmelse nästan uteslutande för att hennes intelligenskvot låg på glödlampsnivå. Jag skojar inte. It wasn’t even funny, som det heter. Jag med många andra kände alltid obehag inför det allt mer hysteriska växelspelet mellan å ena sidan hennes egen (och framför allt hennes mammas) omättliga hunger efter cash och, å andra sidan, red-top-tidningarnas villighet att, tja, scratch the itch that was Jade Goody.

På slutet kom dock en slags redemption. Det var cervikalcancer hon dog av, och hon valde att dö i det rampljus hon hon ändå blivit så van vid, vilket tydligen fått en ‘Jade Goody-effekt’ i ett drastiskt stigande antal kvinnor ur de lägre samhällsklasserna i åren 25-35 som nu tar cytologprov. So, well done, that girl. But sheeeesh…

Direktsändning, nästan…

Categories: Brittiska medier
Friday, Mar 20, 2009

Precis nu sitter Ricky Gervais i soffan på The One Show på BBC1 och får frågan om han ägnar sig åt Twitter. Svaret: “God no…! That’s like hanging around school too long…!”

Exactamente.

Welcome to my world…

Thursday, Mar 19, 2009

Detta är ganska spooky, alltså… Idag introducerades Google Street View i UK, och det första man gör är så klart att rusa hem och kolla där man bor, och inte bara det – min bil är med! Klicka på den här länken, klicka därefter fyra gånger på högerpilen i övre vänstra hörnet så att man vänder 180 grader och – kazaam! i det syrenfärgade huset finns Pressylta Reducii högkvarter. Bilen är den vita Berlingon som skymtar bakom den blå cykelskylten. Flippat, eller?

Update: Det har förstås blivit en massa tjosan om privatlivets helgd och annat, och Google har redan svärtat ut vissa bildvinklar (som man tydligen kan “gå runt” och sedan se samma sak från andra hållet, hä hä hä…): bland andra en man som kommer ut från en sexklubb i Soho (inte jag), och nån som spyr utanför en pub i Shoreditch (inte jag heller).

Ny tävling! “Your NMI is my FRND!”

Wednesday, Mar 18, 2009

Jag har, som vanligt, Göteborgs-Posten att tacka för detta. Det finns faktiskt något som heter NMI, uttytt “nöjd-medarbetar-index”. Att jag vet det beror på att Ingrid Lomfors blivit noll-NMI:erad från Stadsmuseet där borta i västkustens pärla. Den frågan är emellertid (som Simon Jenkins brukar skriva om labourpartiet) “none of my concern”. Vad jag gillar, vad jag är dragen mot, vad jag vill skicka blommor till – är förstås detta med “NMI”.

OK, jag är med på noterna, låt oss bara lägga ner några riktmärken för hur vi mäter detta. “NMI” för dom som blev offer för det västindiska och sedemera nordamerikanska slaveriet bör väl då ha varit plusminus noll, medan “NMI” för bondekollektivet på kolchozen “Den lyckliga stekpannan” under det klasslösa samhällets rekordår mellan 3003 och 3015 registrerar maximala tio (10) NMI-poäng. You with me?

Då är det förstås NMI-registren där emellan som jag är intresserad av. Jag inbjuder nu Pressyltas läsekrets att sätta NMI-poäng (1-10) på följande arbetsplatser:

(a) The best little whorehouse in Texas

(b) Aftonbladets kulturredaktion

(c) Rymdstationen Mir

Gärna med motiveringar. Priset är en puss. Svar i kommentarsfältet, tack.

Ett framtida lästips

Categories: Kommunism
Wednesday, Mar 18, 2009

Seymour Hersh verkar ha en rätt intressant  bok på gång, enligt vad han själv uppgav under ett samtal på University of Minnesota förra veckan (rapporterat i MinnPost.com, återigen via Cryptome): att CIA bedriver illegalt inrikesspionage och organiserar “executive assassination rings” (vilket inte betyder att dom mördar bolagsdirektörer, även om frestelsen kan vara nog så stark i dessa tider…).

Haverian-havera…

Categories: Internet
Wednesday, Mar 18, 2009

…doppa servern i choklad… Vi låg alltså nere från nånstans igår kväll tills i morse. Att vara utlåst från ens eget lilla hörn av blaha:ets universum, hmmm, det känns alltid väldigt öde ö-igt…

Melodifestivalen och The Cultural Cringe

Tuesday, Mar 17, 2009

Olovs kommentarer om gårdagens inlägg har fått mig att tänka till igen. Jag tror för det första att jag spårat ursprunget till mitt motstånd mot, mina skräckkänslor inför den fyrtioprocentiga schlageruppslutning Sverige mobiliserar sig till varenda jävla vårvinter.

Det var 1992. Ett par norska damer, vars identitet jag inte kan röja pga att jag förträngt dem så långt ner i mina själsliga skrymslen att de blivit oupphämtbara, anlände det året till London och i bagaget hade de en egenhändigt hopsnickrad musikal, som tydligen haft en del framgång på kontinenten. Nu skulle man, så att säga, break London. Musikalen hette “Which Witch” och handlade, förmodar jag, om vilken häxa. Det blev genrep, det blev premiär, det blev recensioner: “Musikalen från helvetet!”, “Norges hämnd för att Jan Teigen fick nul points i Melodifestivalen!”, “Fantastiskt dålig – det här blir en kultshow!”

Då reste sig det förnärmade Norge som en man. Mannen gick till resebyrån, köpte flygbiljett, for till London och gick på pin kiv och såg föreställningen tre gånger. Salongen var fullsatt varje kväll. Norska kungafamiljen, Åse Kleveland, talesmän från ambassaden: alla ställde upp i detta bisarra exempel på nationell och kulturell solidaritet. Vad är det för kollektiv mekanism som gör att näranog ett helt folk plötsligt upphäver alla sina kritiska funktioner och svetsas samman kring, inte bara en musikal, utan en musikal som under alla tänkbara omständigheter är och förblir en nittifemoktanig praktkalkon?

The Cultural Cringe är nånting man gör bäst i att växa ur så snabbt som möjligt, ungefär som man förr eller senare måste växa ur The Parental Cringe. Men ibland bränner den trots allt till i en, och det brukar för mig hända vid just den här tiden på året. Jag kanske överdriver, och tar det lite för mycket på allvar, som Olov menar på, och det är väl om något en ännu värre synd. Men – det tände också till ett litet ljus när Olov sa att “de tävlande speglar Sveriges befolkning, utan att vara representanter för för andra än sig själva”.

Ha då Maciej Zarembas senaste artikelserie om integreringen i bakhuvet, medan vi överväger huruvida M-Festen i själva verket är en svensk identitetstävling. Varje år, vid vårens genombrott, tävlar vi om vad vi vill vara den här säsongen, vilket stuk det ska vara på svenskheten i år, och med den svenskheten drar vi iväg till Moskva eller Belgrad eller Split och hamnar på 23:e plats, but who cares? Det egentliga arbetet är slutfört långt före finalen: att genom kval och andrachanser och klädbyten och scenbyten och slutlig globalisering få ihop en ny och fräsch och integrerad Sverigebild (för Sverigebilden har ju alltid varit till för vår egen exklusiva konsumtion, och har ingenting alls att göra med omvärldens bild av oss).

Med andra ord, tycker Zaremba att rätt låt vann?

Xfl!prf*b-b-blehejj-på-dej…

Categories: Svenskt allmänt
Monday, Mar 16, 2009

Känslan av besvikelse i Aftonbladets notis går nästan att vidröra: de rekordlägsta tittarsiffrorna på tio år, en halv miljon mindre än i fjol, ett förvirrat och lesset “Varför…?!” stiger upp ur kvällstidningssjälens rekorddjupaste recesser. På Dagens Media anlägger man en snäppet coolare approach och konstaterar att Melodifestivalen drog hela fuck-a-duck-on-a-tuesday sextiosju procent av tv-tittarna, eller uttryckt i termer av holy-shit-this-can’t-be-true, över fyrtio procent av hela svenska befolkningen, inklusive, antar jag, the suckers born yesterday.

Det här är, med femton hästlängder, det kvalificerat mest flippade som hänt med det svenska samhället under alla dom år jag jagat björn här ute på den kanadickiska tundran. Men mest flippat av allt är kanske att ingen, inte ens Maciej Zaremba, verkar säga, liksom, nånstans, nån endaste gång, “This is seriously sick, guys… We need help”.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004